Det tar visst aldrig slut...

Efter att hyresvärden igår lämnat brev i allas brevlådor kände jag mig förvissad om att jag skulle få en lugn natt. Att jag skulle få sova. Vilket man sannerligen behöver när man ska upp i ottan och jobba. Ack så fel jag hade. Trodde jag att ett brev skulle bita på skatan ovanför mig...? Icke då. Vid elva-tiden igår kväll kommer hon och hennes kompisar klampandes hem. Det dröjde inte länge förrän musiken var på. Först blev jag förånad. Mycket förvånad. Sen började ångesten smyga sig på mig. Orkar inte en natt till... Halv ett stod jag inte ut. Jag har inga marginaler kvar. Vill inte ut i trappen i natten. Vill inte konfrontera den satans idioten som jag inte ens tål se längre. Men jag klarar inte ännu en natt utan sömn. Upp. När hon öppnade dörren sa jag bara iskallt, stäng av musiken, jag jobbar imorgon. Sen tvärvände jag. Jag orkar inte ens konfrontera människan. Det blev tyst. Men det var för sent. Det tog lång tid innan jag kunde somna och idag har jag återigen varit ett vrak på jobbet. Inte kunnat koncentrera mig som jag behöver. Naturligtvis ringde jag hyresvärden som sa att om det fortsätter kommer hon få ett eget brev, bara till henne, inget sånt här allmänt. 

Senare ringde han upp mig och sa att hon ringt honom själv. Jag vet inte exakt vad hon sa men han hade i alla fall upplyst henne återigen om att hon får helt enkelt inte spela musik efter kl 22.00. Punkt slut.

Jag mår jätte, jätte dåligt. Jag vet inte varför men allting ramlar över mig igen. Jag känner mig som den mest misslyckade varelsen i världen, jag känner mig in till döden trött och jag vill inte längre vara med. Har blivit osams med både sonen och pojkvännen. Snälla, kan inte någon bara plocka bort mig från allt...