Mina vänner kallar mig Pippi

Fars dag söndag den 9 november 2008

Ni måste hålla med mig om att idag var jag modig. Jag packade in familjen i bilen. Regnet stod som spön i backen och så styrde jag ratten mot Laholm där min mans kusin och hennes man och barn bor. Väl där monterade jag ner bilen och lyfte fram 7 säten, satte in 3 st barnstolar, lassade på med fyra barn varav ett eget och så min man. Styrde sen kosan mot Busfabriken i Halmstad. Ett underbart ställe där man kan släppa loss ungarna och få dem tillbaka 4 timmar senare helt slut för att de sedan somnar bums och man får en lugn skön kväll tillsammans med sin lilla älskling. Denna dag skötte sig ungarna helt fantastiskt så de fick varsin 10 poäng. Däremot min man har jag lust att strypa. Bildligt talat. Varför?

Jo, det ska jag berätta. Jag dukade av bordet på övervåningen där vi satt medans ungarna sprang och hoppade sig svettiga. Då utropar min gubbe som suttit med Hood-tröjan dragen över huvudet hörandes en talbok "Var tusan är mina glasögon?" och så kikade han som närsynta bofinken Knut sig runt omkring. Sen blev jag anklagad för att ha slängt dem i munnen på den gigantiska sagofiguren som stod mitt på golvet med gapande mun och en ställning för brickorna brevid.

Nåväl, efter diverse diskussioner slutade det hela med att jag, inte frivilligt, fick gå ner till tjejerna i cafeterian och be om hjälp. Jag utrustades med en svart sopsäck och ett par plasthandskar a la gynmodell. Sen följde tjejen med upp, lyfte av det gigantiska huvudet så att soptunnan blottades. Sen sa hon "du kan ställa påsen där när du är klar" och så gick hon. Jag fick alltså ställa mig och börja gräva i soporna och det var tammetusan det äckligaste jag varit med om på länge. Jag nådde botten utan att hitta några glasögon.

När jag vänder mig om svettig, spyfärdig och på väg att lämna den närsynta bofinken Knut till sitt öde mötte jag en leende make som stod med glasögonen i handen. "Jag fick dom av flickan i receptionen". Tror du på det?! Inte jag heller. Om jag känner honom rätt hade han känt i fickan och oppps kan man tänka sig där låg dom. Inte en tanke på att stackars frun skämt ut sig.

Fars dag innebär presenter och god middag. Eller? Inte hos oss efter detta. Jag gick i strejk ikväll. Inte speciellt hungrig efter det jag upplevt.

TACK!

Ett varmt tack till alla er som har bidragit till årets Rosa Bandet-kampanj genom att starta webbinsamlingar och dela med er av era berättelser. 

Tillsammans har vi på webben samlat in nära 1,4 miljoner kronor under oktober!

Insamlingarna är aktiva till och med fredagen den 7 november, vilket innebär att du kan göra dagboksinlägg, ladda upp bilder och skänka pengar fram till dess.

I kampen mot bröstcancer räknas varje bidrag, stora som små. Tack vare alla privatpersoner, företag och föreningar som på olika sätt engagerat sig i kampen mot bröstcancer har vi samlat in nära 50 miljoner kronor under 2008 års Rosa Bandet-kampanj.

Granskning av Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj

Svenska Dagbladet skriver i dag den 3 november en artikel om Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. I rubrik och stora delar av innehållet belyser Svenska Dagbladet att endast en tredjedel av pengarna går till bröstcancerforskning och tidningen väljer att helt bortse från det faktum att Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj i kampen mot bröstcancer även fokuserar på informations- och kunskapsspridning och då främst vikten av tidig upptäckt, samt finansiering av grundforskning.

Cancerfonden välkomnar denna typ av granskning då det är viktigt för oss att givarna känner sig trygga med vart pengarna går. Men vi tycker också att det är viktigt att förtydliga några saker. Till exempel så måste det även satsas på grundforskning för att kunna bedriva bröstcancerforskning. Därför går också en del av de insamlade medlen till grundforskningen, som innebär att forskarna arbetar med att kartlägga cancercellerna och deras mekanismer och få fram nya behandlingar. Detta är helt i enlighet med den internationella Rosa Bandet-kampanjens grundidé.

Cancerfonden har delat ut totalt 217 miljoner kronor till bröstcancerrelaterad forskning under de sex år som Cancerfonden har arbetat med Rosa Bandet-kampanjen. Detta kan sättas i relation till att Rosa Bandet-kampanjen totalt har samlat in 170 miljoner kronor under samma period. Cancerfonden finansierar alltså bröstcancerrelaterad forskning både genom pengar insamlade från Rosa Bandet-kampanjen, samt genom insamlade medel till Cancerfonden generellt.

Mellan åren 2003-2007 gick 74 procent till ändamålet; bröstcancerforskning, grundforskning samt informations- och kunskapsspridning om bröstcancer. 2007 gick 81 procent till kampanjens ändamål vilket är ett bevis för att insamlings- och administrationskostnaderna sänks ju längre kampanjen pågår.

Vill du läsa Cancerfondens fullständiga replik på artikeln, gå in på cancerfonden.se.

Tack än en gång för att du stödjer en livsviktig fråga. Hoppas att vi ses i oktober 2009! 

Vänliga hälsningar
Ulrika Svensson
Projektledare, Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj

Mitt under Rosa Bandet galan i Globen fick jag meddelande på mobilen att en bröstsyster tog sitt sista andetag ikväll och somnade in för gott.

Min strupe knöt sig och magen började krampa. För att inte skrämma dotter som jag var ensam hemma med gick jag till köket och grät. Känslor som panik, förtvivland, ilska och förbannade jävla skit. Snurrade runt i huvudet innan jag kunde ta till mig meddelandet.

Jag hatar denna sjukdom. Jag hatar allt som den för med sig. Jag hatar att den tar människor ifrån mig som jag bryr mig om. Jag hatar livet just nu.

Idag är det 10 dagar kvar till nedräkningen av Rosa Bandet - kampanjen och jag har samlat ihop 2.500 kr. Trots att jag har mailat och tjatat så kommer jag inte upp i en större summa. Nu är det definitivt sista gången för mig som jag ställer upp för det är så oerhört pinsamt att behöva tjata på vänner och bekanta att stödja min insamling. Bitter och surmulig? Självklart är jag det. Men jag står för det också.

Tryck här så kommer du till min insamling direkt

Rösta på min bonad hos Wendela.se

Måndag den 13 oktober 2008

Jag har gjort något enastående. Om jag får säga det själv. Flugit Ängelholm till Bromma alldeles själv. Ja, nu ska jag inte skryta inte riktigt själv utan med Kullaflyg så klart. Annars hade jag blivit alldeles för trött i armarna... hi hi

Min man körde mig till flygplatsen. Precis innan jag ska pussa maken hej då och gå igenom säkerhetskontrollen började tårarna spruta av nervositet. Men jag bet ihop allt vad jag klarade av, sa hej då och passerade gå. Innanför stod Mat-Tina pratandes i mobilen med en härligt stor mage likt en airbag. Min gråt liksom kom av sig och sen tackade jag Gud att inte min svärmor som är autografjägare var med mig för då hade det blivit livat i holken.

Planet till Bromma som skulle gå 40 minuter innan mitt flyg var försenat pga datafel vilket kan få vem som helst att vända på klacken och gå åt andra hållet. Men inte jag för jag ska ju ta nästa plan. Eller? Redan kvällen innan började strulet med att dom stängde av Tranebergsbron pga sprickor i vägbanan och vajande gatulampor. Jag som inte åker t-bana och som helst kör själv kände pirret i magen att jag bara hade taxi alternativet med en runtur över hela Stockholm pga avstängningar med massor av köer som följd.

Så landade mitt plan. Ur välde en massa kostymnissar som gick med bestämd min över plattan för det gör man här på landet. Går själv över plattan alltså. När planet var tomt kom en supersnygg chaufför ut, men det heter ju pilot säger alla som jag berättat denna historia för och himlar med ögonen, och går ner för flygplanstrappan. Han stannar och tar på sig en gul jacka med reflexer. Jaha, nu ska han ut och röka också tänkte jag när han smög runt nosen på flygplanet och tände något som han höll i handen.

En snabb tanke flög genom huvudet; får man röka så nära ett flygplan det är ju förbjudet vid bensinmacken. När jag tänkt tanken klar hade han gått under nosen på planet och stod nu under propellern. Det var ingen cigaretttändare han hade i handen. Det var en ficklampa. Han lyste ordentligt mellan propellerbladen och sedan avslutade han undersökningen med att snurra på propellern. Likt man snurrar på ett lyckohjul!!!!!

Fågelholk, är det närmaste jag kan beskriva min ansiktsmin. "Passagerare till Bromma..." hördes ur högtalarna och så flöt jag bara med av vindpusten ut på landningsbanan och upp i planet. Vänligen gå så långt bak i planet som möjligt sa en mycket söt och korrekt flygvärdinn och tiitade på mig.

När alla genomgångar av säkerheten var gjord och flygvärdinnan stängde dörren kom paniken till mig. Jag ska ta me tusan inte flyga utan nu vill jag av. Hur får jag snabbt kontakt med flygvärdinnan, få upp rumpan ur den trånga stolen för att inte tala om att få upp spännet på skärpet, som sitter på yttersta hålet, stenhårt runt min mage?! Pling pling nu taxar vi ut och jag hann knapp tänka alla mina tankar innan planet var på gång att lyfta. Fan, att dom håller sina jäkla tidtabeller. Mina ben skakade så jag kunde dansa rumba om jag hade haft en partner. Djupandning, korsord, blunda och vips så var vi framme.

När jag klev av planet på Bromma kunde jag vrida ur mina kläder av svett men blev snabbt kall som en 75:a brännvin som man hänger upp i en blöt socka i ett träd. Tänk i morgon ska jag flyga hem igen. Med samma procedur.

(Till alla er som undrar kan jag berätta att hemresan gick galant. En gång nybörjare andra gången proffs. Flygrädd jag? Absolut inte!)

Här kan ni se en snutt av min älsklingsfilm Bernad och Bianca när Wilbur Albatross ska upp och flyga. När jag såg denna film på bio en gång i tiden och den var helt ny skrattade jag så mycket att en gammal kompis som också var på bion hörde att jag hade köpt biljett. Klicka här

Jag samlar in pengar till Rosa Bandet - kampanjen. Hoppa över chipsen i helgen och skänk en slant. Du når min blogg där genom att trycka här

Idag har jag varit på begravning av en släkting på min mans sida. Alla runt omkring mig var så ledsna och förtvivlade. Men jag kunde, missförstå mig nu rätt, njuta av den otroliga blomsterprakten, den vackra musiken och prästens tal därför att jag inte var en nära anhörig. Det var en så annorlunda känsla för mig. De senaste begravningarna för mig var min moster, min gudfar och min kollega. Inte kunde jag njuta då utan var mest panikslagen och rädd att jag skulle braka igenom och rusa därifrån.

Prästen pratade om beröring. I Wikipedia står ordet beröring för kroppskontakt. Vid beröring frigörs oxytocin i kroppen vilket är en"lugn och ro" hormon skriver dom vidare. Och att i vissa länder är beröring tabu.

Den här mannen hade varit frisör och under sina yrkesverksamma liv berört många människor och även givit dem en skön avkoppling för många av oss älskar ju att bli tvättade i håret av frisören, blundar och njuter.

Ordet beröring som prästen pratade om har berört mig och följt mig genom hela dagen. Ett tips till er andra är att google på ordet och se hur mycket ni hittar om just det ordet. Det finns tom vett-och etikettsregler kring detta.

Beröring...

Tänk att idag är det den 9 oktober 2008 och vi dukade upp eftermiddagskaffe ute på altanen. Sen satt vi där och såg ut över den bedövande vackra utsikten. En sån här dag kan man inget annat än att älska livet. Flytten ner till Skåne var ett genidrag. Här är det lugnt, avstressande, bra väder och vänliga människor.

I morse gick jag upp och ner i rummet som vi kallar för "gymmet" fast vi idag bara har ett löpband och en skakibraki maskin där. Gissa om jag var stolt när jag efter 10 minuters promenad klev ner från löpbandet och gick upp för att göra frukost till maken och mig. Nu har jag lovat mig själv att ta det mycket försiktigt med min rehabilitering. En dag i sänder och bara så mycket att jag orkar.

Fy fan vad jag är bra!

Jag tycker du börjar se lite tjock ut. Så skippa lunchen och skänk 50 kr istället till min Rosa Bandet kampanj. Tryck på länken nedan är du snäll. Tack på förhand.

Pippi

http://kampanj.rosabandet.se/Templates/MyPage.aspx?id=74&epslanguage=sv&userid=85

Ikväll åkte jag och dotter iväg med bilen och handlade för kylskåpet var tomt. Mamma, har du slutat att skriva på din blogg, frågade Ma. Nej, det har jag inte men just nu har jag lite idé torka om vad jag ska skriva om. - Men mamma, det är jätte viktigt att du fortsätter och skriver. För dom andra tjejernas skull. Mitt hjärta fylldes av värme och stolthet att just jag kunde få en så klok och underbar dotter.

Nu har make och dotter gått och lagt sig så det är min tur att sitta framför datorn. Mjau! hör jag ovanför skrivbordet. Utanför källarfönstret står katten Linus och talar om att han vill in. Jag springer upp för trapporna och öppnar ytterdörren. In spatserar en yngling i sina bästa år. Muskulös och med ett nytt starkt självförtroende går han fram till matskålen och mumsar i sig. Jag hinner knappt sätta mig ner och börja läsa på skärmen igen förrän nästa Mjau! hörs igen i källarfönstret. Denna gång är det katten Lina som ska in. Idag blir det mycket motion när jag springer upp för trappan igen för att öppna till henne.

Sedan vi flyttade ner till Skåne från Stockholm har katterna utvecklas enormt mycket. De är helt andra katter än innan. De får vara ute så mycket de bara vill men de håller hårt på sina egna principer som bara katter gör. De njuter lika mycket som vi av flytten.

Tack alla ni underbara och goa människor som bryr sig om mig och undrar hur jag har det. Ni ska veta att det betyder oerhört för mig. Ni lyfter mig framåt och gör att jag orkar. Förlåt att jag inte har orkat skriva och vara så engagerad på min blogg. Men jag har inte mått bra. I den här "branschen" har man många ups och downs ska ni veta.

Mina Herceptinbehandlingar har gett mig hjärtsvikt så det är det jag kämpar med just nu. En enorm trötthet som sköljer över mig. Så fort jag gör något måste jag vila. Jag brukar säga det enda som fungerar just nu är käften och hjärnan. För de som träffar mig tror inte att jag är sjuk då jag "utstrålar så mycket energi" brukar de säga. Tro det, jag älskar ju människor och tycker det är så kul att träffa folk. Så jag blommar upp och energin flödar om mig. Sen när jag är ensam ligger jag som en sönderstucken ballong i ett hörn skrynklig och dan. Men det är det värt. För jag mår så bra av alla dessa energikickar.

När jag får input från  världen runt omkring mig öppnas nya tankebanor och jag får en massa ideer.

I måndags ringde Aftonbladet till mig och frågade ifall jag ville ställa upp på en intervjuv om bröstcancer. Självklart tackade jag ja. I tisdags kom en urtrevlig fotograf och jag som annars inte gillar att bli fotad, då min självbild absolut inte stämmer överens med fotots, ställde glatt upp. I onsdags kom artikeln ut. Min dotter och man blev stolta och det känns som ett mycket gott betyg. Det betyder oerhört mycket för mig vad dom tycker.

Vill du läsa artikeln finns den här

Måndag den 29 september 2008

Hela familjen packar in sig i bilen och så styr vi mot Helsingborg. Jag ska träffa min nya bröstläkare för första gången så det känns lite i maggropen. Helsingborgs lasarett är ett stort sjukhus med flera avdelningar som ligger spridda på sjukhusområdet. Efter att ha gått ett varv runt parkeringshuset och fattat nada hittar vi äntligen fram till Huvudentren.

Bröstmottagningen skall ligga i Hisshallen plan E och jag tror direkt att dom har skrivit fel i beskrivningen för allting verkar bakfram. Men väl framme är allt som det ska. En söt och trevlig sköterska tar emot och jag hinner inte stoppa ner plånboken innan en annan sköterska kommer och hämtar mig för att visa mig till läkaren.

Läkaren visar sig vara en pilimarisk och rättfram man i sina bästa år. Jag kan inte låta bli att småskratta åt hans sätt att säga saker rättfram och hans typ av humor. Han känner på mina bröst och säger "Jaha, det här ser mycket bra ut". Sen får jag flera e-recept på mina mediciner och ett handslag. " Vi ses snart igen när vi kallar dig på uppföljning".

Om jag inte hade så förbaskat ont både här och där skulle jag hoppa upp i luften och slå ihop klackarna framför min man och dotter när jag kort efter dansade ut i väntrummet där de satt. Tur att jag har öron tänker jag för mig  själv för annars skulle mitt leende aldrig ta slut.

Nu bjuder jag på sushi!! Kom a long! Jag älskar er.

Först tvekade jag. Sedan bestämde jag mig. Det blir 3:e gången gillt för mig nu. Självklart ställer jag upp för Cancerfonden och samlar in pengar. Fast det är jobbigt, pinsamt och tävlingsinstinkten pressar mig att ligga på första plats. Så håll i er nu Go´vänner för nu kommer mailen snart att droppa in till er.

Klicka här för att komma till min insamling för Rosa Bandet

Jag älskar musik och har hittat en tjej som får mig att må så jäkla bra. Hela kroppen bara spritter och kan inte sitta still.

Ni måste bara lyssna på Miss Li och hennes låt Oh, Boy!

Ett välkänt och älskat skratt har tystnat. En bröstsyster har gått bort. Det knyter sig i magen. Men vi måste fortsätta kämpa.

Tänk att Ingelas man Veijo har den styrkan och orken att uppmana alla andra kvinnor att "vara rädda om sig" och att undersöka sina bröst precis när han förlorat sin älskade fru. All heder till honom.

Nu öppnas Rosa Bandet kampanjen. Var med och stöd den du också. Tack på förhand! Stor kram Christina

Läs mer här

Så skänker du pengar till Rosa Bandet

 Sätt in ditt bidrag till Cancerfonden, pg 901986-0, bg 901-9514. Märk talongen rosa.

 Sms:a rosa till 72900 (50 kr).

Ring Cancerfondens givarservice: 020-78 11 79. Nämn att bidraget ska gå till Rosa Bandet.

Fredag den 13 juni 2008

Toalettrulle, plastpåsar på rulle, en bra bok, tidning med korsord, penna, halstabletter, medicin, 2 st fulladdade mobiler, en Schweizerkniv, tuggummi och trots denna gedigna lista med saker glömde jag att ta med något att dricka "utifall att".

Sussie, min underbart knasiga granne, frågar mig om jag kan följa med till hennes kontor på Östermalm för att hämta ett paket som hon glömt tidigare på dagen. Sedan tidigare vet jag att deras hiss inte är att leka med då den alltid stannar i tid och otid. Det är också därför som hon väljer att fråga mig om jag ska följa med henne.

Klockan är över 22-tiden när vi sätter oss i bilen och åker mot Östermalm och jag avslöjar varför min handväska är så tung och ser ut som en fotboll. Sussie skrattar gott åt mig och mina tokiga idéer. Hon får lova på heder och samvete att inte börja röka i hissen om vi fastnar för då ramlar vi ihop båda två.

När vi kommer in i hissen förstår jag varför inte Anders, mannen hon borde gifta sig med, inte åker med utan jag gör det. Först ser den liten och gullig ut, hissen alltså, men så stänger sig de lagenliga innerdörrarna och så...åker vi sakta men säker upp. Våning för våning upp till vinden. Vi kommer tack och lov ut.

En saker är säker. När vi skulle hem igen så gick vi trapporna ner. Nog med spänning för ikväll kände vi båda.

Onsdag den 11 juni 2008

Jag åker till arbetet för att plocka upp mina kollegor Lena och Marie för vidare färd till Minneslunden i Skogås. Vår kollega Håkan gick bort för snart ett år sedan. Mitt i semestern kom beskedet. Det ofattbara hade hänt att hans hjärta inte längre orkade 50+ år gammal. Marie hade köpt en underbar bukett och jag en ros.

Det var lätt att hitta till Minneslunden. Hela dagen hade det regnat men när vi kom fram och satt ner vaserna så tittade solen fram och log mot oss. Vi stod där samlade och pratade om det som hänt. Ingen av oss förstår. Det gör ont samtidigt som det känns skönt att han fått frid i sin själ.

Jag hann aldrig tacka dig Håkan för allt du gjort för mig både som kollega och som vän. Saknaden är så stor och gör så ont. Du är borta och jag är kvar. Du som sa till mig att kämpa för att överleva min bröstcancer. Och så är det du och ditt hjärta som inte orkade längre.

Efteråt åker vi till Farsta Centrum och äter en bit. Sitter och småpratar om allt och inget. Sen blir det shopping. Utan att vi märker det börjar affärerna att stänga och klockan är över 19.

När ni önskar mig Trevlig sommar med en två-stammad Orchidee hugger det till i magen och tårarna kommer. Vilka underbara arbetskamrater jag har som stöttat mig under hela min sjukdom. Jag älskar er!!

Väl hemma är jag trött men lycklig över en fin dag.

Tänk vilka underbara vänner vi har uppe på berget. När maken åker på konferense så ringer Örjan och Annika till mig bjuder hem oss på lördagsmys med Melodifestivalen. Och kan ni tänka er vad dotter och jag fick...jo, lammkött. Underbar middag med allt man kan önska sig. Sparris med parmesan, lammkottletter med tillbehör som avslutades med äppelpaj och vaniljsås. Medans barnen lekte och killarna pysslade fick vi mammor en egen stund över ett glas vin. Underbart!

Lika underbart var väl inte Melodifestivalen med den ena konstigare låten efter den andra. Men allting annat uppvägde denna kväll som blev en 10-poängare.

Tack och hej leverpastej!

Onsdag den 21 maj 2008

Efter mitt besök hos min läkare på onkologen gick jag in i sjukhuskyrkan. Betalade för två stycken ljus och tände dom för de som inte längre finns med hos mig. Min älskade pappa, Håkan Kråkan, min morbror Anders. Faktiskt för några andra också som jag inte vill nämna vill gå in på här.

Jag tände dessa ljus i glädje. För att jag idag kände glädje och en stark styrka som jag så länge har längtat efter att åter få. Varje gång annars som jag tänt ljus har det varit för att jag varit ledsen och känt mig förtvivlad. Fast jag inte är troende så finns det ändå i en situation som jag befunnit och befinner mig i en tröst att det kanske finns en högre makt som vakar över mig och mitt liv.

Att sitta där, titta in i lågan och skicka en hälsning till de som jag älskat så mycket. Låta ögat vila på altaret med vasen med en röd ros i. Jorden som snurrar på väggen. Och känna frid. En underbar varm och härlig känsla i kroppen.

På pianot låg en bok som man kan skriva några rader i. Jag tog pennan och skrev vad jag kände.

Frid, värme och ro i själen är ord som jag vill ge er i natt från mig.

Pippi

Jag mår så jäkla bra idag. Inflammationen i ryggen har gett sig så jag åkte till min kiropraktor med ett leende på läpparna idag. Han rättade bara till ett ställe i ländryggen och på höger skulderblad. Sen satte han några akupunktur nålar och så fick jag för en gångs skull bara ligga där och njuta av tystnaden.

Efteråt åkte jag hem och kände mig så glad och tacksam över att en sak till är borta från min kropp och fungerar. När jag kom hem kände sig också dotter lite bättre. I morse var jag hos doktorn med henne för hon hade så ont i sitt öra. Hon kunde inte nudda vid örat utan att skrika rakt ut. Doktorn konstaderade infektion i örongången och så fick jag hämta ut en kasse med medicin.

En stor svart våg sköljer över min kropp när jag står i dörren till sovrummet. Jag kryper ner i sängen. Lägger mig bakom min man och viskar "jag vill inte dö". Det är en sådan natt. Tankarna, de mörka och ledsna, kryper på mig. Får mig att se bilder med  mig liggande i en sjukhussäng med familjen omkring mig som vakar över mig. Ett sista farväl. Fan, nu får jag inte vara med längre. Jag vill leva och vara med om allt som ni andra får vara med om. Jag vill inte dö. Jag är rädd. Håll om mig.

Maken vaknar och frågar förskräckt hur det är med mig. Tårarna blandas med den bortglömda mascaran på ögonfransarna och droppar sakta ner i den nybäddade sängen. Han tar sina starkar armar och slår dem omkring min kropp. Gråten tilltar, jag snörvlar och gnyr i en salig blandning. Han håller mig hårt och styr mig genom natten. Genom ångesten. Bort från tankarna. Utan ord kommunicerar vi med varandra. Jag är trygg. Stormen bedarrar och vi styr in mot hamnen.

Hans snarkningar dånar i mitt vänsteröra. Det får mig att känna mig levande. Jag lever. Hör varje andetag han tar. Styrkan i hans armar finns där fast han sover tryggt med mig i sin famn. Än en gång har jag lyckats ta mig igenom. En natt som denna.

Illamående. Begynnande huvudvärk. Svidande ögon. Muntorr och täppt i näsan. Tröttheten smyger på mig. Jag blundar. Vågar släppa taget och försöker sova. Det är lugnt nu. För denna gång.

Söndag morgon den 11 maj 2008

Klockan har knappt hunnit bli 03.00 då jag vaknar och känner mig helt utvilad. Tassande smyger jag upp och sätter mig framför datorn och surfar ut i morgonen. Sakta vaknar solen och skickar sina strålar ner mot jorden. Jag tassar ut på balkongen och kikar ut över staden denna tidiga söndagsmorgon.

Katterna vaknar och kisar mot mig och tänker säkert "men matte vad är det som händer?". Jag ger dom mat - kycklinghjärtan - och dom njuter med slutna ögon när dom äter. Blommorna på balkongen ser ledsna ut efter en veckas bortglömd tillvaro där. Jag plockar ihop dem och pysslar om dem i köket. Släcker deras törst med kallt och friskt vatten. Passar på att också fylla vattenkokaren.

I skåpet hittar jag åter kaffepressen som fylls på med kaffe och genomstrilas av det kokheta vattnet. Två smörgåsar med ost på en tallrik och med  tidningen under armen sätter jag med i morgonrocken och hälsar söndagen välkommen. Det är precis lagom kallt och varmt för att det ska kännas fräscht.

Fåglarna på andra sidan huset retar katterna som sitter på balkongbordet och tvättar sig efter en arla måltid. Linus hackar tänder och luktar upp mot vinden som drar förbi. Sen lägger han sig i solen och somnar. Lina hoppar upp i mitt knä och somnar. Jag läppar på det heta kaffet, tar en tugga på smörgåsen och öppnar tidningen.

Jag är lycklig. Så lycklig att det känns i hela kroppen. Min stad som jag älskar håller på att vakna och jag får sitta här och bara njuta av den. Tyst och stilla. Snusandet från dotterns rum. Snarkande make som drömmer om äventyr som Ironman.

Lycka är att få leva. Lycka är att få möta en ny dag. Lycka är att bara vara jag.