Det är bättre tillsammans

Nu har jag bestämt mig för att låta denna blogg falla i total dvala. Jag låter två inlägg ligga kvar.

Istället startar jag en ny blogg (det kan bli flera i framtiden, vem vet? Den nya bloggen hittar du på_

http://21.appelklyftig.com

 

Välkommen.

En del människor begränsar vad som är möjligt tillhur det är istället för hur den kan vara. Några människor tänker tillexempel att det inteverkar vettigt att inkludera elever med grava funktionshinder i en klass där den stora majoriteten elever jobbar mot ett helt annat mål eller på en betydligt högre nivå. Det är inte ovanligt att lärare säger "Jag fattar det inte! Hur kan det vara vettigt att inkludera en elev med grava funktionshinder i min klass?"

Genom att begränsa oss till hur det är inskränker vi vårt tänkande. Dessa imaginära begränsningarna leder oss till att felaktigt anta att:
* alla elever i samma klass måste lära sig samma sak.
* undervisningens utformning måste vara oförändrad
* alla elevers inlärning måste utvärderas på samma sätt.

Att omvärdera undervisningens upplägg, som kan verka ologiskt om man ser på det från synvinkeln "hur det är", kan faktiskt visa sig vara en bördig grund för kreativa lösningar om man ser det från synvinkeln "hur det skulle kunna vara". Faktum är att när vi utmanar vår egen undervisning för att försöka inkludera elever med funktionshinder kan vi inte ungå att identifiera förändringar som kommer att förbättra för många andra elever som inte har funktionshinder. Ofta bara genom att instruktionerna blir mer individueliserade och elevernas delaktighet större. "

June E Downing - Including Students with Severe and multiple disabilities in typical classrooms
översatt av mig

Många ställer sig den frågan. Följdfrågorna leder i en tydlig riktning...

Är det rätt för barnet?
Är det barnets behov tillgodoser man?
Är det finare med vanlig skola?
Vill man göra barnet normalt?

Fast om man verkligen HAR tänkt på det, så leder svaren i en helt annan riktning...

Min son föddes normal och kommer alltid att vara det. Han har visserligen en extra kromosom, men det är ju normalt - tycker vi; hans normala familj och hans normala klass. Vi kan alltså inte göra honom mer normal än han redan är.

Vad som är rätt för vår son är också rätt för oss.
Det är rätt för honom att vara den han är här, inte bussas bort och försvinna ur närsamhällets medvetande.
Det är rätt för honom att få gå i skolan med sina vänner.
Det är rätt för honom att lära sig av andra.
Det är rätt för honom att ha många förebilder som driver honom framåt.
Det är rätt för honom att utvecklas maximalt.
Det är rätt för honom att sprida sin glädje till andra och hjälpa dem att se hur normal han är.
Det är rätt för honom att få hjälp i den miljö han mår bäst.
Det är rätt för honom att få stöd att delta i samma aktiviterer som alla andra.

Men att välja det som är bäst för ett barn med utvecklingsstörning, är svårt och ibland nästan omöjligt i Sverige idag. Som förälder måste man förbereda sig på en omänsklig kamp mot fördommar och okunskap, inte minst från de som borde veta bättre. Det är ingen lätt väg att vandra när man vill tillgodose sitt barns behov. Och finare? Då brukar jag skratta - titta in i en vanlig grundskola och sedan i en särskola - tala sen om vad som är finast.