Min Värklighet

Det gäller att välja väg innan det spårar ur.

Ur spår kan man utläsa vad som hänt innan.

En del spår ur kaffesump, andra vägrar ens röra sig, rädda för konsekvenser.

Konsekvenser blir det oavsett, även av ogjorda val.

Jag försöker känna efter var jag står i mina dagliga val. Stå för dem och sen känna att det är sannerligen en ära att få vara!

Kram, Ducka

Stark i sinnet men fysiken sviker för stunden.

Jag försöker se allt jag KAN göra, inte det andra. ( Andra..vilket, vaddå, förstår inte???)

Vill mer än vad jag tycker mig kunna.

Vad är egentligen skillnaden nu från att inte ha ett förhinder?

Gör jag det jag vill då? Om inte, vad är det som stoppar mig?

Jomen nog är det så alltid, det är ju jag själv. Förstås!

Rulltrappan som rullar och när den stannar måste man hitta på andra finurliga vägar att ta sig fram.

Utmaningar. Inget motstånd, ingen utveckling.. är det så?

Den murkna trätrappan mot de mossiga men ännu starka stenblocket tycker jag visar rätt bra hur jag känner mig just nu.

Kram, Ducka

När kroppen värker och tröttheten tar över. När humöret spelar mig fula spratt. Försöker lura mig att ge upp och säga eller känna nåt i stil med: Jag orkar inte längre kämpa. Jag kan inte det här. Jag ger upp.

Att summan av lasterna alltid är konstant känns i det här fallet som att värken bara byter plats i samma kropp. Kurragömma. Ett nytt sätt att handskas med det, nya värk-tyg att leta fram och komma underfund med, lära känna och och anpassa sig efter.

Den här gången har jag en stabilare grund att stå på.

Så jag ska stå på mig.

Var rädd om varandra, det är vi!

/kram, Ducka

Nej, jag har inte lekt med ett torn i min trädgård, jag be(träd)de en gård med ett torn.

Distans.

Bodde i kvarteren i Monmartre, gått, gått och gått.

Hur har det gått? Jotack framåt!

Många intryck, avtryck, återblick.

Har varit där förr, med mor och bror, men nu med min man, vilken superkick!

Längtar redan tillbaka, fast hemma är bäst.

Summa summarum, mitt liv är en fest!

/kramar, Ducka