Värsta pappabloggen!

Jo. Jepp. Det är slut nu. Åtminstone för den här gången. Tråkigt, visst, helt klart. Ni har varit kul lekkamrater. Och det har varit roligt att skriva dagbok. Samla. Svamla. Vi får se...  Kanske möts vi på ett annat vis framöver, skriva vill jag, så det lär jag fortsätta med. Och pappa lär jag fortsätta vara med åsikter om ditten och datten. Om abstinensen sätter in kan du se mig i SVT:s "Argument" på tisdag (19 sept), eller kolla in "Babyboom" (2 okt) där Pernilla Wahlgren gör ett "hemma hos..." hos oss, dessutom poppar jag upp med en gästkrönika i Mama nr 11 (22 sept). Skulle du mot förmodan - gud förbjude - inte redan ha köpt min bok "Värsta pappan" (Bonnier Fakta) kutar du såklart och köper den eller  beställer den på nätet... Den var ju egentligen starten på bloggen. Del 1. Jaja... Om jag får som jag vill hittar du mig också någonstans i Aftonbladet, men exakt var och hur återstår att se. Tack snälla för att du var med och gjorde den här bloggen till vad den var. Nu ska jag gå och kittla kisset ur Isak och Lovisa... Och du, säg att du älskar henne. Glöm aldrig det. Det ska jag säga till Kixet nu på en gång. Ses!

Antal dagar till lön: 11
Antal timmar jag sov i natt: 5
Antal timmar jag jobbat i dag: 10
Antal gånger jag pussat min sambo: 1
Antal gånger jag skrattat med barnen: 2
Antal skäl till att du ska rösta på söndag: Det har dött människor för rätten att få rösta i demokratiska val, ansträng dig för helvete och utnyttja den rättigheten!!!
Antal förkyld bebbe som hostar så att lungorna nästa kommer upp: 1, Isak... stackarn, får han alla förkylningar som Lovisa lånar med sig hem från dagis?

Grannpojken. Hugos storebror. Det går lite vingligt. Jag tar på mig rollen som påknuffare, småkutar bakom och ger fart i slakmotan, pappa Nicklas kör bil intill och skrattar, jag kutar i säkert flera sekunder med ryggsäck, Arvid-puttande, en fysisk ansträngning som omedelbart avslöjar min usla fysik... Fan. Jag har ju inte tränat på två år nu. Alla rutiner har rämnat. All tid försvunnit. Ändå. Det är nu, mer än någonsin, som jag förmodligen skulle behöva träna för att må bättre. För att mota medelåldern i grind. För att orka knuffa grannpojkar på cykel i motlut...

Jag vet inte, men vissa dagar är det som om Lovisa gick på nitroglycerin. Hennes humör är instabilt. Minsta vidröring leder till total vrede. Okej, visst, jag kan förstå om hon är trött efter allt bus på dagis. Kanske har hon sovit smådåligt en natt. Kanske känner hon sig lite hängig av någon förkylning som spökar. Jag vet inte. Men vissa dagar är det verkligen krig, rakt av, från frukost till tandborstningen. Bad hair day? Jodå, jag hade en i dag, jag är i gränslandet i frisyren, för långt för vanligt knullrufs, för kort för vilda västern-backslick. Och kepsläget är totalt... Men inte exploderar jag och skäller ut hela Aftonbladet för det. Fast. Lite skönt vore det nog att göra det, hihi.

Är du en av dom? Känner du flåset? Fuskar du med föräldrapenningen? 4500 granskas nu av Försäkringskassan med misstanken att de jobbat + begärt ut föräldrapengar för vård av sjukt barn. Alla ansökningar i augusti har kontrollerats i en offensiv mot fusket. Personligen kan jag konstatera att jag aldrig fattat någonting av föräldrapenningens snårskog... kan jag ha gjort fel själv, gulp!

Det är lördag hela veckan numera. Inte bara med tecknat på tv varje dag, på min tid i DDR-Sverige var det tecknat på julafton, punkt. Numera är det också läsk varje dag, godis 3-5 gånger i veckan. Livsmedelsverkets rapport visar att vi föräldrar nog släppt på lite väl mycket av gotti-gott-gott till de små. Fetman ökar. Ohälsan. Några intressanta fakta: barn till utlandsfödda föräldrar äter mer frukt (frukt är godis, remember) och grönsaker, 13 procent av barnen äter godis VARJE dag, 20 procent av barnen är överviktiga... Personligen känner jag att vi borde kunna skippa läsken hemma hos oss. Vatten är gott. Mjölk också. Nä, läsken är väck på vardagarna. Lördag är förbehållet lördag. Inte bara barnen behöver skära ner på den punkten, fniss, även pappsen kan behöva skärpa sig...

Antal dagar till lön: 12
Antal timmar jag sov i natt: 4,5
Antal timmar jag jobbat i dag: 11
Antal gånger jag pussat min sambo: 3
Antal gånger jag skrattat med barnen: 12
Antal barn som somnade i min famn under partiledarutfrågningen av Folkpartist-Lars: 1, Isak har verkligen anammat pappas famn som insomningsplats.
Antal nappar i Lovisas säng: 12

Det är frågan. Och den ska jag besvara på SVT nästa tisdag i ett nytt debattprogram som ska sändas från Umeå. Vad jag tycker? Tja, låt mig säga så här, så länge som tonårstjejer med gälla röster och ringande mobiler tillåts entré så ska jag banne mig in där med mina bebbar också. Småbarnsapartheid är en sjuk tanke. En sjuk tanke tänkt av människor besatta av en perfekt värld. Designad i en vindtunnel, friktionsfri, minimalistisk... Sorry. Barn skiter i era perfekta världar och era normer. De gråter och skrattar. Ty de lever. Att portförbjuda barn är att portförbjuda livet självt. Tål du inte barn, stanna då hemma. Beställ catering. Sedan, och det är viktigt, självklart står det en krögare eller konditor fritt att säga åt sina gäster att lugna ner sig eller om det inte hjälper lämna deras lokal. Det finns ju trots allt stökiga människor som verkligen stör... Med eller utan barn. Det är vad jag tycker. Vad tycker du? Jag kan behöva lite argument och någon eventuell sparringpartner inför duellen...

Kicki ska få besök av ett tjejgäng. Ja, eller kvinnor då. Och jag och Lovisa åker ut. Isak får stanna, men vi andra ska väck. Jag gör som jag brukar, jag ringer Ola och frågar om han och Marie kan ge mig tak över huvudet. Utslängd, ett återkommande tema... Nä, inte så, men nästan. Återstår att se om det slutar med nattning av barn och en liten krogrunda också. Herregud, krogrunda!? När gjorde jag det senast??? I våras, hoppas jag... eller? Ajajaj, kan inte ens minnas det. Vi måste nog göra ett försök. Ett litet. För vem vet, jag kanske inte minns hur man gjorde...

Läser ny larmrapport. Ökad oralsex ger mer cancer. Så sägs det. Allt lustfyllt mumsande ökar riskerna. Tidigare har det noterats att mannens säd orsakar livmoderscancer. Vad absurt!? Och inte blir det mindre absurt när andra forskare påstår sig ha belägg för att bröstmjölk angriper cancerceller och kan vara ett botemedel. Kvinnsen får helt enkelt amma sig själva för att skapa balans... eeeh.

Jag hade med mig Isak in i Lovisas rum. Jag tänkte borsta hennes tänder då hon låg i sängen istället. Jag sa till henne: "Lovisa, vi kan väl borsta tänderna utan att gråta, vettu, om vi gör det går det jättefort..." Hon tittade på mig någon sekund, sedan gapade hon lydigt. Jag borstade. Men då hördes gråt, fast från Isak. Han ville absolut ha tandborsten.  Jag borstade klart och gav honom den och han tackade som vanligt artigt med sitt "tatt-tatt". Sedan mosade han in tandborsten i sin egen tandlösa mun, sedan sträckte han den glatt mot min. Och slutligen borstade han Lovisas tänder, näsa, tja, hela ansiktet. Och Lovisa skrattade så att hon kiknade åt Isaks vildsinta viftande. Ska detta funka mer än en kväll? TO BE CONTINUED...

Hon är tre fyllda. Det mesta har hon lärt sig. Men att få tänderna borstade är fortfarande nio kvällar av tio en strid på liv och död. Av obegripliga skäl. Hon teatergråter och jag eller Kicki borstar. Hon konstrar och förlänger tandborstningen till tre-fyra gånger den tid det skulle ta om vi bara fick borsta tänderna, punkt. Vi lockar, prisar, höjer rösten, lensmeker... Men... Icke. Har du något knep? Hur löser ni det?

Han äter verkligen A L L T. Vissa saker som han aldrig smakat förut kan han tveka inför, rent av spotta ut, men efter tre-fyra skedar, tja, då käkar han för fullt. Och nu äter han själv. De knubbiga nävarna går som lärkvingar mellan bordskivans brödbitar och munnens mumsande käkar. Han har på sig sin hood från GAP. Ett stort gap, onekligen...

Läkaren blir helt stel och märklig när Kicki  bärandes på Isak äntrar rummet. "Jahaja, han ser ju välmående ut..." säger han en smula dröjande. "Ja, han äter hela tiden och har gott humör", svarar Kicki klämmigt. Han ber henne lägga ner honom på skötbordet. De pratar lite, men plötsligt stannar han upp: "nej, du, jag måste kolla en grej i datorn, faktiskt". Han kastar sig ner framför datorn, knappar fram något, ler sedan lättat. "Aha, så skönt då, jag hade blandat ihop det, för en stund så trodde jag att det här var Linus, 5 månader" (skratt!) Mmmmh, en monsterbebis måste han ha tänkt. 10,5 kilo! Hehehe...