Mothugg

Vi män alltså. Javisst, jag generaliserar grovt, jag buntar ihop trots att jag är den förste att till sista blodsdroppen försvara rätten att synas som individ.
Men jag buntar ihop oss för vi är verkligen flata! Flata som lägger oss platta och bara låter de mest groteska påståenden passera med en axelryckning.

Igår hade SvT en förhandssnutt inför kvällens Debatt. Rubriken talar för sig själv: "Vill alla män köpa sex?" Nu blev själva programmet mer nyanserat än så men det är intressant att man över huvud kan skriva en sådan rubrik utan att någon påpekar det orimliga i att bunta ihop män på det där sättet.
Tänk er att en fråga formulerats så här "Vill alla kvinnor sälja sex?" Jag tror att ett ramaskri då utbrutit med hätska angrepp på SvT. För kvinnor är inte flata!

Ekvilibristik! och visst känner ni igen musiken. Eller hur!!
Kompositör?
Styckets namn?

... han kan det... Lang Lang! Se bara!

A long time ago... var det på det viset att det fanns tandkrämstuber som inte stod på huvudet (=locket). I stället låg de allt som oftast deformerade efter att någon (= ofta en mindre nogräknad partner) klämt lite hipp som happ på tuben inför tandborstningsproceduren. Medan man själv naturligtvis som den ordentliga person man är systematiskt klämde längst bak i rumpan på tuben och klämde ut en nödvändig klick på tandrengöringsverktyget. Och man rullade därefter rumpan framför sig så att säga att resten av tuben förblev slätoch trindmagad - så länge ingen marodör (=den mindre nogräknade partnern!) vill säga avvek från den naturgivna ordningen för hur en tandkrämstub ska bearbetas.

IDAG är detta problem bortblåst från världens yta! Moderna plasttuber återfår helt enkelt sin ursprungliga form oavsett var klämningsproceduren exekveras: framtill, baktill eller mitt emellan!

Därmed har ett irritationsmoment gått upp i rök och vi kan ägna oss helt andra problem, som t ex vadå....

... har glappkäften inte det minsta nytt att säga om sakernas tillstånd, den globala finaskrisen, terrorismen, Antarktis isbortsmältning eller vad som behövs för att Papageno ska träffa sin Papagena.

Så jag instämmer tillfullo med alla som samfällt ropar "HÅLL DU KÄFTEN FÖR SATAN!!!"

Jag insåg nyss (till min förskräckelse) att jag inte lever upp till egenspridda rykte att framstå som en snuskgubbe, snuskhummer och mycket annat.

Det är alltför lite fitta, knulla, porr, knulla, kuk,snusk, snusk, porr, fitta och så lite mer fitta här.

Så där... Nu är det åtgärdat!  :-)

Den snällaste klokaste Argbigga som finns på denna jord har bloggat om lögner och tystnad. Oj så jag generaliserar när jag skriver sådana svepande formuleringar. Men är det en osanning? Är det en lögn?
Rent statistiskt är det möjligen en osanning för om man gör en uttömmnade klokskaps- och snällhetsanalys av världens (eller ska vi nöja oss med jordens?) Argbiggor så går det knappast utifrån nuvarande kunskapsläge med bibehållet anseende påstå det jag gjorde inledningsvis. Men EFTER en sådan gedigen analys!
Ja då finns såklart en kunskapsbas att dra slutsatser utifrån - om den samlade kunskapsmassan ger ett entydigt svar vill säga.

Men det var inte det som var min reflektion utan några kommentarer om att tystnad ibland ska föredras före sanningen. Det är, som jag uppfattar saken, ett generellt almänt accepterat uttryck att vissa sanningar anses så smärtsamma, så sårande, att de inte ska berättas. Underförstått vill man inte utsätta en person för smärtsam sanning av godhjärtade anledningar.
En  sak är att alla sanningar inte ska meddelas barn eller vuxna som exempelvis har inskränkningar i sitt psykiska status.
Men är det så självklart att vissa sanningar ska förtigas för friska vuxna? Det faktum att man därmed på ett sätt omyndigförklarar den om vilken man känner till en sanning som man anser skulle såra. Med vilken rätt gör man så om det är en vuxen person med sinnena i rimligt skick? Ingen vill jag påstå!

Och handen på hjärtat: när "vi" beslutar att förtiga sanningar så riskerar vi att sätta oss på så höga hästar att vi förtjänar att ramla av och bli lätt tilltufsade så att vi lär oss till nästa gång vi vill omyndigklara vuxna psykiskt friska männniskor!

Viktångesten är väl som störst i samhället kring stora helger förknippade med onödigt mycket mat. Min hör mer samman med att jag upp i vikt när jag började träna. Jo, alla säger ju att muskler väger mer än fett och så länge midjemåttat inte växer utan att trånga t-tröjor känns lite mer trånga är det väl okej till en viss gräns.
Men jag passerade min psykologiska gräns . Var det verkligen rimligt att gå upp nästan två enheter i KMI och gå från normalviktig (20-25)  till överviktig (25 plus) samtidigt som jag upplevde mig starkare i kroppen och med bättre kondition. Det var kanske samma frustration som orienteraren känner när den karta hon har i handen inte stämmer med den terräng som ligger framför hennes ögon.
Men nu har jag med stenhård disciplin (hrmmm) pressat ner KMI-siffran hundradel för hundradel och nu är jag normalviktig igen! Ett glas vatten att skåla i väntar! Kan ju peta ner lite kolsyra så att festligt bubbel utan kalorier  uppstår.

I en kommentar på en tidigare blogg skrev Passionerad P så här: " Är hoppet lättare att bära än det dödande svärdshugget?"Det handlade om kvalen att vänta på besked. Och att gå med passionens alla känslor inombords i väntan på ett slgs förlösning.

Jag kansjälv inte entydigt svara ja eller nej på PP:s fråga.

Men vad tycker du, kära bloggare?? Berätta! Svara du Ja eller Nej eller kanske med en lång filosofisk utredning?? ALLA synpunkter är lika välkomna.

Klart som tusan det blir stor mediauppmärksamhet på den juridiska proceduren efter att sinnet rann över för en pensionär som lappade till en busande 12-åring som upprepade gånger struntat i tillrättavisningar.

Konflikter lockar medierna som en nylagd koblaffa lockar flugorna. Skit är oemotståndligt!

Men varför uppmärksamheten? Motsättningar mellan generationer har funnits väldigt länge. Smällare har länge lagts i gamla människors brevlådor av unga busande killar som sedan växer upp till respektabla samhällsmedborgare. Jag skäms fortfarande efter att som nyanländ sexåring till en liten by på landet kastat småsten på en äldre man med käpp som inte gjort mig eller ens en fluga något förnär. Det finns något oemotståndligt att reta, jävlas en äldre person.

Visst är det tråkigt att det förekommer. Men att utrota beteenden som detta är inte realistiskt. Vi måste inse att barn (särskilt småkillar???) kommer att fortsätta att jävlas med äldre - särskilt med käpp och med ett allmänt vresigt utseende.

Det som borde diskuteras mer är HUR vi ska agera när det händer. Som i fallet som nu är aktuellt. Självfallet ska den äldre som upplever sig utsatt för trakasseri träna sitt tålamod än mer. Vänd den andra kinden till ännu fler gånger. Tänk hur det var du själv var 12 år och bus-hormonerna rusade runt i kroppen. Fundera på hur det hanterades och vad konsekvenserna blev.

En stor skillnad mot nu var att tröskeln innan man blandade in polis och sociala myndigheter var högre. Man tog hand om det själv. Vilket säkert ibland ledde till att örfilar delades ut, men säkert inte alltid. Andra markeringar förekom. Föräldraansvaret har nämnts. Oerhört viktigt och det är bedövligt att se hur många som brister i det avseendet. När det finns en konkret händelse, t ex att man får veta att ens unge retas och jävlas - ta upp det! Sätt dig ner med ditt barn och tala om respekt för andra. Ta med ungen till pensionären, se till att de får prata ut öga mot öga. Alltför många föräldrar låter det bara ske, vänder bort och är passiv medan motsättningar trappas upp.

Att prata med varandra, att konfrontera de som har en konflikt är ett sätt att öka förståelsen och trappa ner aggressiviteten. Har t ex pensionären i det här fall bjudit in ungdomarna, visat runt, spelat minigolf med dem i stället för att blivit förbannad och försökt jaga bort dem? Sök samtalet, sök människan bakom ett beteende du inte gillar.

Vi måste alla bli bättre på att prata med varandra och inte så fort det hettar till springa till myndigheterna. Alltför många tycks glömma bort att samhället är VI. VI alla som finns bor på en liten plätt av jorden måste bli bättre på att riva gränserna mellan generationer, mellan olika grupper av människor i stället för att bygga skyddsmurar och skaffa fler poliser och socialarbetare.
VI kan om VI vill och anstränger OSS lite mer.

Utanför platsen där jag tränar finns denna installation.

En situationsbild från idag.

... det blev i verkliga livet så som det är i våra drömmar?
Jag kan förföras av den tanken. För en stund innan verkligheten gör sig påmind igen.

Var finns källan till den energi som håller kärleken eller för den delen passionen levande? Jag blir allt mera säker på att den inte finns i det kända, det trygga, det välbekanta. Där finns å andra sidan mycket annat gott och väsentligt för mig så att mitt liv blir rikt. Ömheten, värmen, den delade glädjen över en fast anställning, lättnaden när en hälsoundersökning utfaller med ett fortsatt ja till livet eller när gamla mamma efter tjurigt kommunalt motstånd äntligen beviljas att komma till ett boende med större värdighet.

Men det där ska ju bara finnas! Såp att vi inte behöver känna oss kränkta och bittra och förbanna de omständigheter som jävlas med oss, gör livet surt.

Passionen! Ja jävlar så den behövs. Också! Och den passion jag ser framför mina ögon kan omöjligt spira i det ombonade vardagslivet. Den tänds av det oväntade, det jag snavar över en mörk kväll, eller i dimma som dunklar min syn. Fenix, det satans skrället är min bästa bild av passionen. Som prålar, som lyser och gnistrar men som lika ofta kommer med käftsmällar och hånskratt... "trodde du verkligen det!" ...  "Att du gick på den lätte!"...

Himmel och helvete - en otroligt sliten metafor men ändå så beskrivande. Ytterligheterna som aldrig kan existera utan varandra. Jag vågar passionen. Vågar du?

Den största gåvan man kan få i livet är barn. Jag tror att nästan alla som upplevt lyckan att bli föräldrar håller med om det.
Det finns alltså något egoistiskt i att "skaffa" barn. Och inget fel i det.

Men det är också otroligt patetiskt när gubbar blir pappa. Nu senast den här mannen.
"Van the Man" har onekligen fått en ny, fast i mina ögon sämre, innebörd.
Dock! Som musikalisk mästare förblir han lika stor.

DEMENTI! ! ! Van M var utsatt för hackare som lagt in ett falskt meddelande om hans faderskap, läs här. Så skönt. Gloria(n) består!!!

Roddan kan också (blev inte också han farsa som gubbe??? - orkar någon googla?)

Jo - det är verkligen något att fnysa åt och hälla en kanna galla över - Passionsåret 2009!

Eftersom det är bra mycket över gränsen till det patetiska att  försöka proklamera PÅ 2010 så är det lika bra att dra sig tillbaka, dra en surt stinkande filt över sig och sedan multna med.

Eller finns det någon med en kuligare idé??

Fenix eller en tropisk orkan - effekten är väl ungefär densamma.

En hälsning till alla som tror sig avsky dragspelsmusik

Och om man ska välja EN fiolspelman är det svårt att komma förbi denne man som spelar så att en Sten rörs till tårar.

Och vill man lyssna på musik av yngre spelmän som i tradition följer Pål Olle (och Pers Hans) så kan jag livligt rekommendera Anders Bjernulf och Bjernulf/Björklund/Lindh - oroligt vackert och nu tåras sannolikt ögon på en annan Sten.

Vem vill inte vara en Crazy Diamond?
Vill du bli en diamant så är priset en rejäl portion galenskap. Är priset för högt?

Om jag idag skulle välja musik till min egen begravning så skulle jag välja det här otroligt vackra stycket - dock önskar jag ett något högre tempo i sjungandet. Stämningsfullt ja, men sömngångaraktigt nej tack.

Musik att bli tårögd till. Spela stycket minst fem gånger efter varandra så förstår du kanske vad jag vill säga.

Fast begravning? Nej. Kremering och sedan anonym spridning - gärna över vatten. Sedan något ösrockigt så att alla lockas till galen dans så att svetten sprutar över mitt minne. DET vore ett fint sätt att gå hädan.

Efter kopiorna är det inte mer än rätt att lämna plats för originalet.

Inte så ösrockigt precis och ingen svettedans.

Men... Nä för faaan. Med så mycket god musik att avnjuta - lika bra att avvakta med hädangåendet.

Och eftersom Crystal lyfter in ett nytt namn så kommer här...

Så farligt är det väl inte...