I huvudet på poliskvinnan

En av mina favoritsysslor är att analysera mig själv, vänner, kollegor och folk jag möter i min tjänst. Hade jag inte blivit polis då hade jag blivit psykolog.

En sak som jag har tänkt mycket på är män i uniform. Givetvis ska vi inte döma alla män inom polis och brandkår som sådana som jag gör i min analys. Analysen handlar om de män som arbetar som polis och brandman. Varför har många av dessa män i så stor utsträckning dubbla liv? Åter och åter och åter igen får jag höra på flera håll av vänner inom "branschen", kollegor om dessa män som har en eller flera älskarinnor, strul vid sidan av tryggt liv med famlij eller sambo? Varför?

Är uniformen ett sätt för otrygga män i rollen som man att få en identitet? Att få bli sedd? Att få en möjlighet att stärka en dålig självkänsla? Eller drar yrket till sig även personer som lider av psykopatiska drag?Jag vet att jag tassar i träskmarkerna när jag skriver detta. Men, vad är det för fel på vissa personer? Ett exempel som dök upp nyligen. Ung kvinnlig polis som köpt lägenhet med sin brandman. Denna brandman har haft en sexuell relation till och från med en vän till mig (som är singel). När en vän till mig som känner unga poliskvinnan befinner sig på middag hos mig och möter "älskarinnan" ´till denna man kommer sanningen ikapp. Min vän, dvs älskarinnan, blir upprörd på hans lögner om att han var på väg ifrån relationen och att det var dåligt mellan han och tjejen. Vad han glömde bort att nämna var dock att han precis köpt en svindyr lägenhet inne i stan. När den unga poliskvinnan får höra detta konfronterar hon honom som erkänner en annan älskarinna (med andra ord den senaste i ledet av flera). Brandmannen i sig FÖRNEKAR i absurdum om att han någonsin haft sexuellt umgänge med min vän som haft till och från sex med honom.

Vad är det för fel på dessa män? Varför hör man åter och åter samma historia om många män i uniform som lever dessa liv? Lider uniformsyrkena av vissa män med psykopati och narcissism?Ge mig ett svar?!

Tidigare i min blogg tog jag upp utryckningspolisen i storstaden. Jag har en teori om varför jag tror att så många poliser med år på nacken försvinner ifrån utryckningen in i organisationen.

Drivkraften att göra karriär så fort som möjligt tror jag är en orsak. Man måste "komma någonstans".  Folk nöjer sig inte längre med att bara få vara polis. Man ska bli specialiserad och bli något mer. Med andra ord finns inte den yrkesstoltheten kvar som jag tror att man tidigare hade.

En annan del är att "man ska ta vara på de chanser som erbjuds". Folk verkar rädda att tar man inte  chansen här och nu så finns risken att man blir kvar och inte får chansen igen.

Utbildningar. Många inom utryckningsenheten beklagar sig över att de aldrig får gå utbildningar som gör att de känner att de får utvecklas. Även en utryckningspolis vill få möjligheten att få gå narkotikautbildning mm. Kan åtminstonde en person få det i turlaget, så kan den personen föra vidare sin kunskap till andra.

Statusen. Som jag tidigare nämnde yrkesstolthet. Idag verkar statusen låg att vara utryckningspolis. Jag tror att om man inför grundläggande fyskrav på alla poliser som arbetar i yttre tjänst då skulle statusen höjas. Det behöver inte vara omöjliga krav. T ex är det sällan att man springer mer än 200 meter efter "buset". Kanske något så enkelt att klara 200 meter med utrustning på en "human" tid? Att kunna veta att kollegan kan släpa en 200 meter med full utrustning? Det är en säkerhetsaspekt och arbetsmiljöfråga också. Att veta att ens kollega är i den fysiska konditionen att finnas till hands. Tyvärr försvinner fyskraven så fort man är färdig polis.

Det här är bara några exempel på varför jag tror att folk inom polisen har så "bråttom" iväg till andra enheter inom polisen.  

Nu börjar det kännas av att vi får fler och fler poliser! Det är aspiranter överallt och fler blir det. Dessa personer börjar oftast sin karriär på utryckningen. Tyvärr försvinner de poliser med många år av erfarenhet in i organisationen. Dessa personer som egentligen borde vara kvar på utryckningen och visa de unga kollegorna om hur arbetet skall bedrivas.

Inom polisen arbetar man oftast i "turlag" på utryckningen. Det är stora skillnader i turlagen. Oftast löser sig uppgifter på smidigare sätt i de turlag med kollegor som är äldre i tjänst jfr med de turlag med ""unga" i tjänst..

Som sagt det är kul att det blir fler poliser ute på gatorna. Tyvärr saknas de poliser med lång erfarenhet. Idag är verkligheten att de med 4 år i tjänst kan vara äldst i tjänsteår i ett turlag, vilket är oroväckande.

Nästa blogg kommer jag att berätta varför jag tror att det ser ut så idag inom polisen.

I mitt förra inlägg skrev jag om att "otrohet borde vara straffbart".  Folk verkade inte hålla med mig riktigt. Det kan jag förstå, för ett sådant samhälle skulle jag heller inte vilja leva i. Dock vill jag lyfta upp vad som medföljs med otrohet. Lögnen. Att ej våga stå till svars för sina handlingar.

När jag arbetar och möter ungdomar säger jag alltid till dem att de har framtiden för sig, men att det är upp till dem själva att göra ett val. Antingen ljuger man sig blå eller så står man till svars för sina handlingar och ser till att reda ut "helvetet".

Tyvärr upplever jag större delen av massan är ögontjänare. Så länge som den andra parten inte vet något, då mår heller inte personen dåligt. Men, hur tror man då att personen mår den dagen sanningen kommer fram efter att ha fått leva under en längre tid i lögn?  Jag har ett exempel på när en vän till mig fick besked  !/2 år efter att hennes kille hade köpt sex  i Thailand. Hon fick panik och åkte snabbt ill KS för provtagning. Hon var SÅ ledsen  över att hon inte fick reda på detta tidigare. Hon fick leva i en lögn på bekostnad av att kunna bli smittad av dödlig sjukdom.   

Hur bra mår man själv av att leva i en lögn? Jag klandrar ej handlingar som ärav ondo. Jag klandrar dock oförmågan att våga stå till svars för sina handlingar så att andra människor får göra aktiva val.  

Var ute och promenerade med mina vänninor som är poliser och "vanliga" människor, som arbetar som normala människor gör. Under promenaden kom vi in på samtalen om manliga kollegor. Helt plötsligt kunde tjejerna nästan börja skicka en "guldtia" mellan varandra. Inte nog med det så kände mina "normala" vänninor en del av dessa manliga kollegor.

Jag blev chockad över det jag hörde. Det var otrohet på högsta nivå! Jag ska säga Er att det var inte mina vänninor som varit otrogna, då de varit singlar och olyckligtvis blivit involverade i dessa män som både hade flickvän/fru och barn. Själv skulle jag aldrig kunna involvera mig i män som har flickvän/fru och barn. Skulle aldrig vilja stärka en sådan mans ego genom att han får uppleva sig bekräftad av mig.

Inte konstigt att man får en dyster syn på relationer när man hör hur lite vissa personer  värdesätter det som man har hemma. Varför denna jakt och bekräftelsebehov? Varför alla dessa lögner? Tyvärr har jag själv fått känna av lögner  av den manliga kollega som säger att han älskar mig.

Det borde vara lika straffbart att vara otrogen som att begå brott. Var finns respekten för andra individer och deras känslor? Hur mår man som människa när man ljuger för den som man säger sig älska?.   

Jag brinner för knark. Det känns så gott när jag hittar knark som leder till att jag och mina kollegor hittar mer knark i bostaden eller i bilen hos den som vi hittade knarket på. Jag vet att vi störde ut försäljningen och att vi kanske räddade någons liv genom detta.

Den som blir utsatt för kroppsvisiationen blir inte glad på oss. Oftast kan man få höra att "har ni inget annat att göra? Hitta dessa jävla pedofiler istället!". Visst, vi ska hitta dessa pedofiler, men vi jobbar mot olika mål och knark är ett av dem. Ett helvetets fördärv för de som brukar detta, men även för personens omgivning som ser hur en tidigare fungerande människa bryts ner i ett tungt missbruk.

Ja, jag brinner för knark på så vis att jag hårt arbetar för att "skiten" ska bort ifrån våra gator.  

Med stor risk för att bli kallad "rödstrumpa" måste jag bara få ut mig lite ilska på vissa män inom myndigheten som jag kallar för "mansgrisar".

Är trött på en del män inom verket som vid polisinsatser, konflikter, arbetstillsättningar mm har sådana "jävla" kommentarer. Speciellt när det är en kvinna som håller i insatsen, är förman över mannen, hamnar i konflikt med en man eller får en tjänst som är eftertraktad. Vad är det då man får höra?

"Hon kan fan mig inte hålla i en insats. "Hon är så jävla hysterisk". "Du verkar hamna i stresskonen, du verkar bara skrika".  "Hon är fan mig helt förvirrad". "Hon tar inte för sig. Hon ställer sig bakom och blir helt handlingsförlamad". "Hon fick tjänsten för att det könskvoteras" "Hon fick tjänsten för att hon är söt och glad". "Hon är helt labil och hamnar alltid i konflikter".

Har dessa män inte tänkt på att en kvinna som håller insatser och får tjänster kan vara kompetent för uppgiften? Att de har ett annat sätt att kommunicera och har en ljusare röst som kan uppfattas som hystersikt och skrikig? Att en kvinna inte alltid behöver hävda sig utan hellre föredrar att ställa sig bakom när dessa män slår sig hårt på brösten? Att den kvinna som hamnar i konflikter är en kvinna som vågar ta fighten mot de män som beter sig illa? Att kvinnor är från venus och män är ifrån Mars? Att män också hamnar i stresskonen, men att det yttrar sig på andra sätt genom t ex våld och gapande? Att en kvinna som är förman måste kunna få ge direktiv till en man utan att han förlorar sin manlighet.

Jag har hört en del kommentarer mot mig och andra kvinnor som finns inom myndigheten. De enda kvinnorna som slipper dessa kommentarer är de kvinnor som är "manhaftiga". Dessa kvinnor upplever jag att männen inte vågar mäta sig med för då finns det risk för att de förlorar sin manlighet.

Något som går mig på nerverna är när jag möter folk som säger till mig att jag är rasist. När jag går vidare i samtalet med vederbörande får jag höra att personen inte gillar poliser, att jag har gått på honom/henne för att jag inte gillar invandrare etc.

Det här är ytterst KRÄNKANDE för mig som individ. Tur att jag ändå har förmågan att särskilja privat och arbete. De personer som jag fattar intresse för i mitt arbete är personer som det finns anledning till att fatta intresse för. Med andra ord har hudfärg ingen betydelse.

Hur skulle det se ut om jag anmälde den person som kränker mig när jag bara gör mitt arbete?

I mitt arbete kommer jag i kontakt med folk där "hissen inte alltid går ända upp". Det kan vara fok som man tänker är HELT korkade men även folk som är HELT galna.

De galna personerna får jag verkligen inget grepp om. Hur är det möjligt att en tidigare fungerande person får helt "hjärnsnurr"? Hur är det möjligt att de tror att dem är så unika att de kan få stopp på tåget?

De korkade personerna är de "busar" som t ex glömmer att dra ner luvan för ansiktet när de rånar butiken. Fångad på bild :). Det är inte så intelligent att dra ner luvan över ansiktet när man går ut ur butiken... Eller är jag korkad?

Jag tror att jag är halvt galen. Han, som jag inte orkade med, gör mig galen. Eller, är något galet med honom? Han verkar inte förstå hur illa han har gjort mig och hur illa han gör mig varje gång han hör av sig till mig. Han är nog trög... Eller är jag oklar i mitt budskap? Äh, orkar inte spekulera. Ska försöka gå vidare. Han är ju inte värd mig. 

Kom att tänka på hur många kvinnor inom polismyndigheten som är ensamstående eller barnlösa i dryga 30-års åldern. Känner nästan ångest när jag tänker på kvinnorna inom verket som är i  50-års åldern och lever ensamma utan barn. Jag vill inte bli den där 50-åringen som lever ensam utan man och barn. Jag vill heller inte bli den där desperata 50-åringen som går på Karlsson på torsdagar och raggar yngre män. Jag vill bli en 50-åring som ser fram emot resorna med min underbara man och oroar mig över mina tonåringar.

Var kan jag hitta den mannen som jag får dela livet med?

Jag fick nog. Han kunde inte bestämma sig över vad han ville med vår relation. Jag älskar honom men fick tyvärr inte det jag behövde för att vår relation skulle överleva.

Aldrig mer en relation med en i samma bransch.

I torsdags läste jag en krönika på sista sidan i Aftonblaet. Jag minns ej vad hon hette som skrev insändaren, men hon skrev om hur mycke bättre det var idag. Att det idag inte syns på folk vilken klass man kommer ifrån då alla har de rätta "grejerna". Jag delar inte hennes åsikt. Jag ser dagligen den utbredda fattigdomen i våra förorter. Fattigdomen finns både bland invandrare som svnskar. Det finns en hel del ungdomar i dessa områden som går med t ex en dyr fjällrävenjacka. Jag vet att många av dessa ungdomar har "fått" sin jacka genom att själva begå personrån, eller fått köpa en sådan jacka billigt av andra ungdomar som begår personrånen. Har man öga för detta kan man se att jackan inte sitter på rätt ägare. Den är antingen för liten eller för stor för personen som bär jackan. Ibland är jackan väldigt skitig. Sunt förnuft säger att har man en jacka för 5000 kronor så är man väl rädd om den och ser till att en sådan skitig jacka hamnar på kemtvätt. En ungdom som har en "oärlig" jacka har inte råd med kemtvätt. 

När man kommer hem till många av dessa ungdomar så har många av dem ibland knappt en egen säng och egna tillhörigheter. Ibland har de inte ens mat för dagen. Deras hem ser ut som...saknar ord för det. Har svårt att dela krönikörens mening om att vi har fått det bättre idag. Lika barn leka bäst och det verkar som att hon befinner sig med likasinnade på Folkungagatan. Det var nämligen där krönikören såg att folk hade de rätta "grejerna".

Vilken bonus. Är ledig under nyårsafton också! Ska umgås med vänner och pojkvän.

Sticker inte under stol med att det är ganska kul att jobba under nyår. Händer en hel del. I vissa områden får även vi "känna" av nyårsraketerna. Med det menar jag med att folk siktar dessa mot oss när vi skall göra vårt jobb. Det är INTE kul!!

Önskar alla ett gott nytt år! En extra tanke till de som arbetar nyårsafton 2006.

När jag var ung såg man snett på de som var "tjuvar" och inte kunde hålla fingrarna i styr när de tog saker i mataffären. Man kunde på en hand räkna ut vilka som testat narkotika i högstadiet och på två händer räkna ut vilka som testat det på gymnasiet.

Idag börjar ungdomar snatta i tidig ålder, precis som när jag var ung. Skillnaden är att ungdomar idag inte ser de ungdomarna som "tjuvar" och de ser heller inte att det skulle vara  något konstigt med detta. När det gäller narkotika har många fler ungdomar provat narkotika i högstadiet än tidigare. Händerna räcker inte till...

Det som är skrämmande är ungdomarnas syn på att ta av andra ungdomar. Det är så man ser det, dom tar. "Jag, typ vara bara där. Jag baxade inte luren. Han gav mig den när jag, typ, sa åt honom att jag ville se den. Typ". "Jag var med, men jag gjorde inget...". "Det finns inga bevis...så jag har inte gjort något". Vanliga kommentarer av ungdomar som rånar andra ungdomar.

För ca 15 år sedan var jag i USA. När jag kom hem hade jag köpt en "baseballkeps" till min bror. Den kepsen tog ett  gäng av min bror när han var i stan. För 15 år sedan blev jag chockad över att Sverige var på väg att bli som USA. Man skakade på huvudet när man hörde historierna om att man rånade folk på deras skor i USA. Idag är det så det ser ut hos oss i Sverige. Vi är där nu. Dagligen har vi ungdomar som blir rånade på skor, jackor,mobiltelefoner och MP3-spelare.  De ungdomar som gör det ser det inte alltid som rån. Det är vansinne. 

Min brorson som är drygt två år fick ofantligt mycket julklappar! Det märks att det endast finns ett barnbarn i släkten. Kan nästa tycka synd om honom när han suckade och bad om att få slippa öppna fler julklappar. Vilket lyxproblem!! 

Min bror köpte även en leksakspistol åt honom. Känner att jag och min bror inte drar jämnt i synsättet om vapen. Kanske är jag skadad i mitt arbete, men jag tycker att man inte skall köpa ett så verkligheteslikt vapen till en 2-åring. Vänta bara om några år... Då kanske jag gör min röst mer hörd. I dagens samhälle har vi ungdomar som är 12 år och uppåt som rånar "småbutikerna" med dessa vapen. Vad händer om polisen åker in i "jobbet som går ut" och ser en ung person med rånarluva och vapen i handen? Jag fasar. Där har vi all rätt att skjuta, för vad vet vi om vapnet är skarpt eller inte? En bra tanke att bära med sig. Frågan är hur jag på bästa sätt förmedlar detta till en bror som ser vapnet som en leksak.

Går tillbaka till lyxproblemet kontra de problem som finns i andra familjer. Tänker på de barn idag som inte har samma förutsättningar som min brors barn. De barn som inte får en jul pga av att de växer upp i en miljö där psykisk sjukdom eller fylla präglar deras uppväxt och tillvaro. Jag har sett Er och jag tänker på Er.

Sedan den dagen jag blev polis är det första julen jag inte jobbar. Det är så ovanligt underbart.

När jag precis var klar som polis fick jag snällt ställa in mig i ledet och ta julpassen då jag var "yngst i tjänst". Det var en tuff jul eftersom jag alltid tidigare hade sett julen som en "familjehögtid". Därefter har jag släppt traditionerna. Kanske tar jag upp dem igen den dagen jag själv har barn...

Den här julen skall jag verkligen ta det lugnt och unna mig alla godsaker som står på bordet. Ingen rädsla för överflödskilon finns. Livet är för kort för att bekymra sig över sådant och det finns så mycket annat elände där ute som man själv är förskonad ifrån.

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Jag tittar på TV och ser hur dessa ungar i Danmark gör mer skada än nytta. Kan låta lite provocerande men det är min sanning.

Arbetade själv i Salem den 9 december och det är tråkigt att vissa indivder utnyttjar de demokratiska rättigheterna till att förstöra för andra. Demonstrationsfriheten samt yttrandefriheten är något som är unikt i vårt land och borde tas vara på bättre sätt än våld.

I Salem mötte jag de personer som ville uttrycka sin åsikt gentemot den högra sidan. När de var klara med detta gick dem vidare och ålydde polismans befallning att gå vidare. Sedan hade vi den, tyvärr stora "massan" som var där i syftet att enbart få utöva våld.

Jag håller med om att polisledningens brist på att använda det koncept och lagrum som finns inte alltid var det bästa i Salem.  JA. Polisen kunde ha gjort ett bättre ingripande. MEN. Tyvärr finns det "rötägg" där ute som enbart använder sig av demokratin för att uttrycka sina åsikter med våld. BRA. För dessa personer som uttryckte sin åsikt på ett fredligt sätt.  

Jag träffade en polis. Har alltid sagt att jag aldrig kommer att vilja ha en polis som kille. Jag ville ha en "utanför verket så att det inte blir så mycket polissnack". Hur lätt var det då? Där stod han lång och attraktiv. Det finns fördelar också. Han förstår yrket. Problemet är om han förstår mig och oss?

Tragiskt att säga det, men frågan är hur länge till man orkar träffa en person som bara förstår en till yrket men inte till individ? Kanske är jag som tjej och polis för stark mentalt för att en man ska orka med mig? Kanske är han i uniform som ska vara så stark i vissa sammanhang en ganska känslig och svag person? Vi får se...Jag älskar honom iallfall.