vänner och svek

 2 år av mitt liv har varit ett litet helvete pga min värk. Nu vet jag åtminstone vad det är som håller på och jävlas med mej. Srs=segmentell rörelsesmärta vilket innebär för mej att jag har värk i ländrygg, skinkor, ljumskar och höfter hela tiden. Finns INGEN träning som tar bort smärtan utan träning gör bara livet ändå värre, åtminstone för mej..

Lite ironiskt för mej eftersom jag alltid håller på att tjata på andra hur viktigt det är att träna. Tränar killar 12 år i fotboll, har lagt upp träningsprogram åt min dotter och andra vänner som behöver hjälp att komma igång att träna.

En promenad känns för mej som ett maraton i kroppen. Nu gör jag ingenting.,nästan..

Jag tränar mina armar (fick hantlar och skivstång i födelsedagpresent av min sambo som jag själv hade önskat mej) så inte dom också blir slappa..

Nu är det bara att ordna sej i ledet efter alla andra tjocka och icke träningsvilliga tanter!!

Fick besked av min läkare igår efter min 3:e magnetröntgen att ryggen hade blivit sämre mot den var för 1 år sedan..Det enda som han kan erbjuda mej nu är STELOPERATION.

Jag måste ta ett beslut hur jag vill leva de kommande 10 åren. Det enda som jag kan gå på är statistik kring detta: ca 60% blir bättre, 30% blir något bättre och 10% blir sämre...

Det enda jag går och tänker på är hur jag ska fixa detta, sjukhus, sjukskrivning...jag svimmar ju bara människor pratar om bedövning och narkos helt ärligt...

Tänk om jag bara blev 50% bättre då kanske det är värt detta helvete..

Annars mår jag bra:) längtar till kvällen då jag ska titta på sonens handbollsmatch och stå och sälja kakor i caféet. När andra föräldrar tycker det är jobbigt tycker jag det är kul att träffa, umgås och bara vara i denna härliga miljö av ungdomar som tränar och älskar att spela handboll, fotboll, innebandy eller vad det nu är för idrott. Hoppas bara jag kan sitta på en stol lite då och då eftersom jag inte kan stå mer än 5 minuter i taget för värken.

Man måste lära sej att acceptera smärtan!

Man måste inse att den är här för att stanna!

Man måste inse att allt rullar på precis som förut...som om ingenting har hänt...

Man måste vara glad för det man har och inte det man inte har....

Man måste inse att det finns dom som har det värre...

Försöker leva efter detta men orkar inte just idag!

Vill bara hem och lägga mej i badet, ta ett piller och sova............

Det känns säkert bättre imorgon OM solen skiner, det känns alltid bättre då...tack och lov att det är VÅR!!!

Nu ligger bilderna från semestern ute på facebook. Årets skidsemester tillsammans med pappa och hans vänner och deras ungdomar.

Visst några fina bilder på skidåkningen, bussresan men sedan samma vanliga bilder där dottern sitter med drinken i handen IGEN. Detta är 3:e året jag ser bilder ofrivilligt.

Var är föräldrarna när ungdomarna dricker? förmodligen sitter dom själva och dricker någon annanstans?

Är jag mossig? tråkig kärring?

När jag kommenterade förra årets bilder blev jag klassad som dum i huvudet! och JAG fick en utskällning...

Det är bara att släppa..............blunda .......och låtsas att jag inte har sett korten...

Vad skulle bli bättre av att jag kommenterade detta, förmodligen ingenting bara att jag blir ändå tråkigare och mer idiot. Förmodligen får jag ändå  mera kommentarer som:

Vad gjorde du själv när du var 15 år? jag skulle vilja se dej åka på semester med barnen!!! (jag åker ju också på semester med barnen).

Ska jag tänka att det är bättre att hon dricker ihop med pappa på deras semester istället för att åka ensam med kompisar på semester?

Jag får bli en sån där förälder som blundar och släpper taget och accepterar..

Ska jag hålla käften och tiga?

Har bara sovit 2 timmar i natt. Somnade hur gott som helst redan efter 22 igår MEN vaknade av ett SMS från sambons son kl 00.15. : Jag och flickvännen kommer imorgon (idag) och stannar hela helgen...efter det SMS:et kunde jag absolut inte somna om HELT OMÖJLIGT....

Han har sitt rum nere i vår källare och vi håller på med en rätt omfattande renovering där nere och förra helgen meddelade vi att om dom kommer denna helgen får dom sova i min dotters rum på övervåningen.

Tonåringarna har ju SPORTLOV denna vecka och 90% av den tiden ägnar dom i sängen eller framför datorn..

HUR ROLIGT HAR DOM EGENTLIGEN?

Var inte vi mer påhittiga förr eller? vad gjorde ni på sportlovet när ni gick sista året på gymnasiet?

Jag och mina kompisar var i fjällen och åkte skidor varje sportlov. Pengar till detta hade man själv sparat ihop på sommarjobb.

Hade man ett sommarjobb eller till och med jobb under jullovet så var man lyckligt lottad..

Våra tonåringar vill slappa, se på tv, sova, helst inte jobba mer än några veckor på sommaren, bara vara lediga...

Hur blev det så?

Helt klart blir ju att det kommer bli som en chock när dom ska börja jobba....

Det är ju DERAS liv och dom får bestämma själva men hur roligt har dom?

Imorgon åker mina barn för 4:e året på skidresa till Italien med sin pappa. 2 fulla bussar med vuxna och ungdomar. De vuxna som ser fram emot att umgås med likasinnade vuxna som har laddat med vin, öl och whisky i bussen medan barnen sitter och smygsuper i bussen.. (rena partybussen, hur BALLT som helst). Väl där så går man och handlar det som man behöver på hotellrummet. Ungdomarna för sej och de vuxna för sej. Sen börjar det riktiga partyt!!  De yngre barnen (10-13 år) får roa sej med varandra så föräldrarna får lite LUGN och RO med en öl eller vin i handen. Ungdomarna är på något hotelrum och smygsuper igen. Föräldrarna BLUNDAR för annars får ju inte dom det lilla egna roliga. Hela semestern lär ju bli förstörd om dom ska behöva springa och kolla och sätta gränser NU när dom ska ha roligt.

Skidåkning JIPPI. Härligt med massa snö, öl och jäger i backen och sedan AFTERSKI. SKÖNT när barnen har att göra... skönt att slippa bry sej... dom har ju också ROLIGT, bara att ÖSA på...BLUNDA..BLUNDA...

På kvällen drar vi ut på krogen. De vuxna på en, ungdomarna på en egen. Spriten flödar, BLUNDAR.....fan vad ball vi har...

Jag ser bilderna från de här semestrarna i dotterns bilddagbok och undrar varför måste måste ungdomarna supa när dom är på semester MED sina föräldrar? 

TIttar vidare på bilderna från utlandssemestern på höstlovet (resesällskap tillsammans med15st andra familjer) Dottern med drink i handen på flera kort.......Tittar vidare på korten från sommarsemestern utomlands(resesällskap med 10st andra familjer), fest med ungdomarna på hotelrummet.

Vuxendamp, vuxendamp....

Vad är det för fel att bara umgås med barnen och sin familj ibland på semestern eller att ha lite koll....Hon får ju tids nog åka på sina partyresor ändå eller? 

Är jag tråkig? bitter för att jag själv inte är med? eller är jag bara en helt vanlig förälder som gillar att göra vanliga saker med mina barn?

Äntligen har jag fått svar på alla prover av farbror doktorn, ingen reumatism så långt ögat kan nå, mina prover är LYSANDE och alla andra prover också. Jag har ingen livshotande sjukdom med dessa värden och jag kan bara dra en lättnad suck. Jag är så otroligt lättad att jag inte fick det beskedet jag trodde.

MEN.........det värker och pirrar i ryggen, benen, ljumskarna och höfterna.

NU.....känns det bättre eftersom jag äter piller i massor så jag kan träna för att bli bättre.

Biverkningar: Mardrömmar (inatt drömde jag om ett styckmord den andra natten om att jag blev jagad), humörsvängningar och depression (inte lätt att leva med just nu). Trötthet och dåsighet (tråkig).

Igår var jag på spinning (1 års sedan) och sedan tränade jag stabilitetsträning med min pilatusboll. SKÖNT!

Träna är ett måste för att jag ska bli bättre men problemet är att jag redan tränat sjukgymnastik i 5 månader men bara blivit sämre.

Nu MÅSTE det vända snart...

Är så trött på min ständiga värk i rygg, ben, ljumskar och höfter så jag spyr snart...vill veta vad det är för fel på mej. Utsliten rygg? men mer då? när varken träning eller smärtstillande hjälper. Kan inte göra någonting utan att det värker. Har varit på 3 röntgen, en massa provtagningar, hos 3 olika sjukgymnaster, naprapat, akupunktur, käkat tabletter..

Nu vill jag ha svar på den sista röntgen och dem sista proverna sen hoppas jag med rätt träning att jag kan börja leva som vanligt igen. Ut och springa i skogen, städa och greja hemma, tvätta bilen, rensa rabatterna, som nu är rena pinan hoppas jag ska bli rent nöje igen..

men men det finns ju dem som har det MYCKET värre...

Kram till mej själv för att jag står ut varje dag..

Min energitjuv har alltid rätt, skyller alltid ifrån sej, blir alltid arg och rasande om man ifrågasätter, ljuger och är alltid rädd för att bli avslöjad och blottad att fasaden ska falla i bitar..Min energitjuv är också charmerande, generös, rastlös och ständigt ute efter nya äventyr och bekantskaper och ser till att hela livet är dubbelbokad. Min energi tjuv ser alltid till att ha MÅNGA som backar upp för att det som vi vanliga människor normalt fixar själva ska kunna genomföras. Min energitjuv är alltid hopplöst efter, alltid försenad och det är ingen idé att försöka tala om att någon annan i familjen mår dåligt för han mår alltid sämre (för han har så mycket att göra).

Har försökt att ändra på min energitjuv i så många år och inte ta åt mej men jag  måste tyvärr ha med denne personen att göra i många år framöver ...

Igår fick jag mej en omgång per telefon som heter duga..

Bilder på nätet avslöjar hans eviga längtan efter att själv ha roligt medan resesällskapet (barnen) får roa sej själva.

Varför måste en del människor ta så stor plats här på jorden? Ingen mer än jag vet eller förstår hur mycket kraft det tar? Ingen idé att försöka förklara för någon fler gånger. Alla flockas som en magnet kring min energitjuv tills fasaden krossas?

JAG KAN BARA SE PÅ OCH HOPPAS ATT MIN ENERGITJUV SNART SKA BLI VUXEN.

Älskar att prata om relationer och försöka lösa andras problem. Oftast vet man precis hur andra ska bete sej och bör lösa konflikter men när det gäller sina egna relationer blir det hur svårt som helst!

Det är lätt att säga:

Gräv inte ner dej i saker du inte kan ändra på=SANT

Man lever bara 1 gång=SANT

Låt inte andra människor styra över ditt liv=SANT

Man ska inte umgås med människor som tar en massa kraft(energislukare)=SANT

I helgen bestämde jag mej:  jag är jag, jag finns här om du vill, när du vill men du får välja själv!

Många tårar har runnit men nu sträcker jag på mej och lägger över ansvaret och beslutet utan att för den sakens skull lägga över någon skuld.

Dax att börja leva och låta nära och kära ta ansvar för sina egna handlingar och beslut för jag kommer alltid att vara samma människa fast klokare..

Fick beskedet per telefon av min läkare för ca. 1 1/2 månad sedan ett röntgensvar: uttalad Intervertebralledsartros i ländryggen.  Nu kan jag lägga ihop 1+1 varför mina ben inte hänger med som dom ska längre och varför ryggen alltid värker. Artros går inte att bota men med träning ska det bli bättre.

Jag har nu börjat hos en sjukgymnast som har konstaterat att träning (helst 2 ggr/dag) är enda sättet att dämpa smärtorna och kanske göra så man inte ens känner någonting av sin Artros.

Tränar 1 gång/dag (40 min tar mitt träningspass) och sedan får jag endast promenera med mina gångstavar men det gör ju så ONT att träna..Har värk och kan knappt gå efter gårdagens träning men det blir nog bättre när kroppen vänjer sej med alla övningar.

Har läst mycket om Artros den senaste tiden och konstaterat att det finns MASSOR som har det mycket värre, bara att kämpa vidare.

Det är väl bra att fotbollen är slut för säsongen så man kan lägga den tiden på mej själv för jag MÅSTE träna varje dag för att bli bättre.

Välkommen till en ny träningshelg men stavgång och ryggövningar.

Igår var jag ute på min vanliga kvällspromenad med mina "pinsamma" gångstavar.

Jag och "alla andra" som går istället för att springa för att dom inte orkar springa...

Varför gå när man kan springa?

Jag har sett stavgång och promenader för dom lata men det är ju naturligvis inte sant eller kanske för somliga?..

Jag har tyvärr lätt att dömma ut folk i min omgivning för snabbt. Kanske alla som går med stavar faktiskt har ont eller helt enkelt inte trivs med att springa. Trevliga är dom också gångfolket! hej hej säger man till alla man möter varje kväll, det är ungefär som "hundfolket" som stannar och pratar, alla säger hej hej vilken ras har du?Nästa steg är att fråga "gångfolket" vilka stavar dom har?

Trevligt trevligt bara att vänja sej och gilla läget...

Min läkare har förbjudit mej att springa och hoppa eftersom min rygg är helt kass. Måste träna upp musklerna först och kanske jag kan börja springa igen..

Mina ben är som blyklumpar, alldeles stela och trötta. Min rygg värker hela tiden men jag SKA bli bättre snart (hoppas jag).

Har fått diagnosen intervertebralledsartros=ryggartros och det finns ingenting annat än träning som hjälper och då helst 2 ggr/dag.

Frågan är bara hur ska man hinna träna 2 ggr/dag på vardagarna när man jobbar heltid och har 45-1 tim. resväg till jobbet?

Det är ändå väldigt skönt att det är fredag!

Igår fyllde jag 41 år. Ingenting direkt att fira kanske men någonting får man väl fixa tyckte jag..

Eftersom det var fotbollsträning som vanligt med killarna gick jag plikttroget på det först. Alla barnen inklusive min son sjöng för mej efter träningen (mysigt).

Eftersom mina barn är hos pappa denna veckan hade bjudit min son hem till mej och min sambo för att äta middag och äta tårta (min dotter var iväg med skolan).

Min sambo hade köpt gångstavar som jag nu behöver eftersom det är enda sättet att träna efter min diagnos uttalad intervertbralledsartros i nedre delen av ländryggen och detta ger mej ständig värk i ben och rygg.....

Alla mina 3 syskon ringde, mina föräldrar, min moster, några kompisar + blommor från en kompis.

När middagen var över hemma hos oss och vi hade ätit tårta så var det dax att köra hem min son igen till pappa. I bilen sa han: men mamma det känns så dumt, jag har ju inte köpt något till dej!  Är det en 11-årings sak att se till att han har någonting med till sin mamma som fyller år?

Blir besviken på mitt ex att han inte tänker på det för barnens skull att man faktiskt vill ge någonting till sin mamma när hon fyller år.

Självklart sa jag ju till honom att jag älskar honom hur mycket som helt och att det var så mysigt att bara ha honom hemma när jag fyllde år medan mitt hjärta nästan brister när jag vet hur han känner sej. Min dotter ringde inte alls fast jag påminde henne om detta förra veckan när hon var hos mej.

Det är synd om henne också att hon missar att ringa. Ingen påminner, ingen bryr sej eller är det kanske så att hon själv inte bryr sej längre...

JAG bryr mej ju inte längre om presenter och en massa grejer men jag vill att mina barn ska lära sej att för att få någonting måste man ge någonting tillbaka och då behöver det inte vara presenter utan kanske bara ett telefonsamtal eller en kram. När barnens pappa fyller år så ser jag det som en självklarhet att jag fixar en present eller kollar så dom har fixat det (för deras skull).

I maj var det mors dag och INGEN av barnen ringde...

Stackars barn.....

Hur mycket är rimligt för en 15-åring att få i månadspeng och vad skall ingå? det är frågan som mal i mitt huvud just nu...

Min dotter har fått sitt barnbidrag i över 1 år och då ska hon köpa nästan alla sina kläder själv, betala smink, inträde, buss, fika m.m. men det funkar inte eftersom hon aldrig har några pengar kvar till kläder utan det mesta går till godis, dricka, hyra av DVD filmer, telefon, buss så nu måste vi göra något åt hennes slösande...

Är det orimligt att få 500:- i månadspeng där bensin till moppen, godis, buss, dvd m.m. skall ingå?

Resten av barnbidraget får gå till hennes mobil (max: 250:- resten får hon ta på sin månadspeng) och kläder.

Hur mycket får era tonåringar? 

NÖJD känner jag mej efter gårdagens vinst med 7-4 inte bara för att vi vann utan mest för att allt slit och tjat har börjat ge utdelning..

Matchen innehöll både bra försvarsspel med fokus på vilja ha bollen först, titta upp och sedan slå passningen, fina uppspel med fina passningar med härliga avslut, fina inlägg som både nickades in i mål och nedtagningar, skott från långt håll in i mål m.m m.m. 

Fortsätter vi så här kommer det bli hur roligt som helst även för oss tränare...

Givetvis blir jag syndabock igen, den elaka mamman som inte kan bita ihop och komma som gäst i sitt gamla hus tillsammans med sin exfamilj (svärmor, svärfar, svägerska) och mitt ex. sambo och hennes familj.

Ända sedan vi skilde oss har mitt ex. och dottern haft ett psykologiskt  och överlägset övertag på mej med ursäkten att: du får skylla dej själv, du får ta det, så blir det när DU skiljer dej, vad hade du väntat dej? Mitt ex vet precis vilka knappar han ska trycka på och min dotter har kopierat alla ord och känslor identiskt men vad hon inte förstår nu är att det är henne själv som blir mest sårad. Det måste ta mycket kraft på henne att hata sin mamma så mycket, att hela tiden vilja "ge igen" för att göra pappa nöjd.

När ska fasaden rasa? när ska mitt ex. fatta att han måste lägga sin dåliga attityd på hyllan om hans dotter ska bli lycklig?

Det är jobbigt att hata och vara hatad, vet inte vilket som är värst men förmodligen är det nog att känna hat som är jobbigast..

Hur länge ska jag få skylla mej själv för att jag inte ville leva med en man som aldrig ville vara hemma med sin familj, aldrig prioritera sin familj framför jobbet, aldrig körde barnen till aktiviteter, läkaren, skolan, dagis, fritids. Aldrig städade, handlade,  lagade mat, tvättade bilen, klippte gräset, laga cyklar, .............................

Tänk alla år som jag ställde upp för honom i vått och torrt, ALLTID utan att tänka på mej själv hur jag mådde alltid hur alla andra mådde. Hans företag gick ALLTID först, sedan kom hans egna intressen sedan kom vi OM vi skulle göra något roligt helst då tillsammans med andra människor.

Jag var ett typiskt OFFER som inte hade någon egen vilja utan gjorde precis som alla andra vill, bara alla andra mår bra så mår jag bra också.....

INTE NU LÄNGRE!!!!!! 

Jag hade visst kunnat komma hem till mitt gamla hem om det hade känts värdigt och att jag och mitt ex. hade bestämt det tillsammans men det ÄR ALLTID DOM mot mej och alltid med ett överlägset övertag.

Tänk om vi hade varit på en neutral plats där varken jag eller mitt ex. hade något övertag där vi bestämde tillsammans och alla kom som gäster kanske faktiskt med hänsyn för en gång skull till mina känslor och inte deras. Alla ska ju träffas tillsammans med sina nya familjer för första gången och tycker inte att den rätta platsen är hemma i någons hem. Hans föräldrar och syskon hade nog ALDRIG kommit hem till mitt hus för hur hade dom känt inför detta?

Nu träffas vi ALLA i kyrkan och efter kommer min dotter med hem till mej med min släkt och äter middag eftersom dom är resande och sedan får hon gå hem till pappa och vara med hans släkt...