Blå, blå tankar (och en del svarta)

Jag har funderat ett tag. Funderat på varför jag alls ska bry mig om att gå in på AB Blogg och reta upp mig på Smaklöshetens Häxmästare, Alex Schulman.

Jag har listat ut att jag är en idiot!

Jag behöver ju faktiskt inte! Det är inget tvång att komma in här och få kastat i ansiktet det senaste av unge herr Schulmans dumma påhitt, ytligheter och dåliga omdöme. Jag har ju faktiskt valet att låta bli.

Jag tänker låta bli!

Aldrig mer att jag tänker låta mig påverkas av honom och hans fånerier för att få läsare!
Aldrig mer effektsökerier och smaklösheter i pseudokändisskapets heliga namn!

På smaklöshetens altare dansar gudarna med träskor och stilettklackar och bryr sig inte om vem de kliver på, så länge de själva hamnar högst på skithögen.
Nedanför altaret står de beundrande och avundande i skaror och önskar själva att hamna högst på högen.
Lycka till, säger jag bara.
Själv åstundar jag själsfrid, god litteratur, eftertanke och vackert väder - vad de nu har att göra med varandra?

(Jag låter det här ligga kvar ett litet tag. Alltid kan det väl vara en nagel i ögat på någon. Under tiden ser jag mig om efter ett annat ställe att blogga på.)

Okej, man konstaterar att AS nått ett nytt lågvattenmärke i sitt desperata sök efter att bli läst och uppmärksammad.

En tävling!?

Priset? Att få äta lunch med AS samt gå på releasefest .

WOW!

Kan ingen ge karl'n en strålkastare som han kan rikta mot sig själv! Han är ju precis som de där datorspelsfigurerna som har en pil ovanför sig som visar att det är just de som står i fokus för ögonblicket.

På ytlighetens altare offrar sig den som vill dela strålkastarljuset för ett par minuter och hoppas bli smittad av kändisskapet. Själv ryser jag vid blotta tanken. Herregud! Att alls visa sig i det sällskapet!

Så trist. Så tragiskt. Att AS har blivit någon sorts måttstock på hurdan man vill vara och vem man vill umgås med. Hur liten och ynklig har inte världen blivit då?

Man ställer ut en förtvivlat gråtande batting på ca 4-5 år utanför en låst port vid pass kl 22,30 på kvällen och sen låter man honom stå där och i vild förtvivlan ropa efter sin mamma. Detta får pågå i ca 20-30 minuter innan man släpper in ungen.

Detta upplevde vi igår kväll. Vid någon av portarna närmast vår egen, stod en liten kille och snorade och skrek förtvivlat. Husen är byggda i bågform, så vi såg inte vilken port han stod vid.

Undrar om han blev insläppt i hemmet också, eller om han bara blev inhämtad och slängd i trappan?

Jag blir så förbannad! Okej, jag vet av erfarenhet att barn kan vara skitjobbiga ibland, med de får aldrig, aldrig, aldrig bli ratade och övergivna och hotade på det viset!

Logiken i det?
Någon?

Nils Emil Ahlin lagar mat i TV4 och säger:

Det måste vara roligt att laga mat, för annars blir det tråkigt tycker jag.

Jaha, vad säger man om det då?

Jag vill rekommendera alla att läsa inlägget jag länkat till här nedanför....utom det att AB inte låter mig göra länkar, i vanlig ordning. Skitordbehandlare! Men ni får väl klippa och klistra litet.

http://blogg.aftonbladet.se/1313/perma/481168/

Man blir ledsen, man blir arg, man blir uppgiven, man blir rädd. Och man lyckas inte kommentera, för det verkar vara stängt för det, så okej, jag gör väl såhär istället då.
Rekommenderar!

Ångest, ångest, ångest.......

Varje månad är det likadant. Jag hatar att betala räkningar! Det blir så litet pengar kvar i slutänden att leva för. Måste det verkligen vara på det här viset jämt?

Som arbetslös så får jag ju inte ta semester (snacka om förmynderi!). Kan jag inte få en räkningsfri månad om året istället då? Jag behöver den! Min ekonomi behöver den! Det går farao inte att söka jobb iklädd plagg som är så slitna att en uteliggare skulle rata dem, men sådan är situationen.

Ångest, ångest, ångest.....

Såna här nyheter tycker jag är roliga. Skit ska skit ha, om man säger så.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1127885,00.html

Förutom det så tycker jag att AB ska ha skit för att de inte låter mig göra länkar nu igen. Ibland går det och ibland går det inte alls. Det sitter en nyckfull gud där i ordbehandlaren AB använder.

Härmed förklaras Nätverket VVAS - Våga Vägra Alex Schulman officiellt bildat!
Annica* är medlem av första rangen. (Se inlägget Pseudokändisbröllop)

Om fler vill bli medlemmar så är ni givetvis välkomna. Blir vi tillräckligt många så kan vi ta fram knappar till självkostnadspris.

Givetvis förväntar vi oss en motrörelse - ett antinätverk. Annars kan vi inte hålla demonstrationer och motdemonstrationer juh.

Herreminje, vilken pseudohändelse vore inte det? Men, å andra sidan, är han pseudokändis, så är han!

Det här klassiska stycket ur Bibeln, den här gången i en version jag inte läst förut, är bara så fint att jag citerar från annan blogg.

Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt, och aldrig överlägsen, självisk eller fräck.

Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel.

Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar. Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.

Givetvis lästes det här på vårt bröllop för snart ett år sen nu.

Man noterar att de tre mest rekommenderad inläggen är skrivna av Alex Schulman och huvudsakligen verkar handla om
1) Honom själv, i vanlig ordning
2) Hans förestående bröllop

Okej, jag önskar lycka till med bröllopet, men kanske mest med det fortsatta livet inom äktenskapliga ramar, men varför älta, älta, älta?

Att kvinnor ältar till förbannelse är ingen nyhet. Det är också ett typiskt kvinnligt sätt att bearbeta saker, om jag inte helt tar fel.

Vad gör det AS till??????

Och varför verkar det vara så oerhört intressant att läsa om pesudokändisars bröllop? Finns det inget intressantare att ägna sin tid åt?
Som ett svar på den fråga somliga nu ställer sig - nej, jag har inte läst hans bloggar. Jag bara noterade dem på förstasidan.
Jag ingår i nätverket VVAS - Våga Vägra Alex Schulman.
Bara så ni vet.

Jag har listat ut att för att jag ska komma igång med att röra på mig och bli smalare, så måste det vara roligt.
Dansa är roligt!
Sagt och gjort - jag sätter ihop en lista låtar på datorn och drar järnet.
Jag menar - verkligen drar järnet!
2 låtar senare är jag ett vrak.
Okej, jag kanske gick ut aningen hårt, det blev nån sorts gympa/dansa/aerobics/stepup-hybrid och det blev tydligen för mycket för undertecknad.
Men jag ska ta hela låtlistan så småningom, det ska jag.
Jag menar - man klarade att hålla igång en hel natt på dansgolvet då man var 40, så varför inte nu?

Enligt den senaste opinionsundersökningen i USA, så är det numera endast 29% som anser att President Bush gör ett bra jobb.

Vad är det för fel på dem då?

En gång, för en del år sen nu, så flyttade jag och ungarna in i ett eget hus. Vårt första och dittills enda. Det var en bostadsrätt i ett nybyggt område, så alla inkörningsmissar fick vi dras med.
Och grannen i huset intill fick vi också dras med. Ett ungt par som väntade sitt första barn. Hon var väl okej, men han var def. inte klok! Bl.a. blev han jättesur då jag kopplade ur motorvärmaren till hans bil som stod i min carport. Jag saknade bil, så det var okej att den stod där, men så banne mig om jag hade lust att betala hans motorvärme. Och det fick jag faan för!
Nåväl, vår tomt, som låg längst ut i raden och därmed hade fri tillgång till natuuuuren runtomkring,  klämde in grannarnas diminutiva tomt ganska effektivt mot grannens på andra sidan.  Denna diminutiva tomt pysslades det med till förbannelse. Det var fågelbord och fågelbad, krukor och statyer och  ständig gräsklippning på lördagsmorgonen, då jag som hade jobbat till 3 på natten behövde sova. Detta visste han så väl. Det enda som grämde honom måste ju ha varit att det inte gick att klippa gräset på vintrarna. Det förvånar mig at han inte skaffade sig en motorsåg.
Jag diskuterade detta rätt ingående med en kompis och hon kom och tittade på hans tomt och höll på att skratta ihjäl sig. Särskilt åt fågelbadet av ett tefats storlek ungefär.
En dag ringde min kompis mig. Hon stod på ett loppis och hade precis fått syn på  ett gäng åtgångna plastflamingos som kunde fås för  20 kronor för hela "buketten". Skulle hon köpa dem till mig? Klart att hon skulle! Människan som sålde dem måste ha blivit rätt förvånad över att någon alls ville köpa dem.
Kompisen kom åkande med 4 st fula, delvis grisskära och delvis väldigt blekta, smått anfrätta av tidens tand och med synnerligen rostiga och krokiga "ben", plastflamingoer. När vi slutat skratta, så döpte vi dem i en skvätt vin som hon haft med sig. (Marinella, och det går ju ändå inte att dricka.) De fick heta Bill, Bob, Tom och Jerry. Bara karlar alltså.
Sen placerade vi dem i gräsmattan bredvid vårt hus. Vi hade inget fönster åt det hållet, så vi slapp i stort sett att se dem, men grannens köksfönster vette just ditåt, så deras frukostar ödelades väl.
Man log i mjugg så elak man är.....

Den här länken (hoppas jag att jag får till, för AB vill ofta inte leka med mig, p.g.a. att jag använder Netscape att surfa med, men i så fall går det ju bra att kopiera och klistra) går till en av de roligaste näthumoristerna jag sett på länge.

Bara njuuuut!

http://www.infonegocio.com/xeron/bruno/yesno.html

Nä, den ville inte göra länk med mig, så ni får väl klistra litet. Jag lovar att det är värt det.