Det här med barn är inte så lätt alla gånger. Min flicka sa en gång, när vi hade varit i samma tält en natt: "Pappa - det såg precis ut som om du låg ovanpå Anna igår kväll." Jag svarade att: "Ja, det gjorde jag säkert, vi ligger och kramas lite.". Hon såg lite fundersam ut, och jag vet inte hur mycket hon såg där i mörkret, och hur mycket hon förstod (hon var i 10-årsåldern).
Och nu ett tag sen, så satt Anna och jag och trivdes i soffan hemma hos henne. Hon var klädd i svarta stayups, och vårt tjocka lädershalsband och en sjal, och... Nja, det var visst allt hon hade på sig. :-) Själv var jag påklädd. Vi gjorde inget speciellt just då, hade nog TV:n på, bara. Men vi gör ofta så att Anna sitter sådär rätt naken, så jag kan pilla på henne om (om??? när! ;-) jag får lust.
Då, plötsligt, hör vi hur handtaget i ytterdörren trycks ner. Men den var låst. Och så hör vi Annas barn krångla med nycklar. Anna flög upp ur soffan, ut i hallen o in i sovrummet, precis innan barnen kom in. Det var Annas två barn och en kompis till dem, de kom för att hämta något. Anna kom strax ut ur sovrummet iklädd morgonrock, och sjalen lindad runt halsen. Hade hon varit någon sekund långsammare hade i alla fall kompisen haft något att berätta på byn.
Så, att hålla på och binda och så, det är inte läge alla gånger. Hemma hos mig är det inte lika sannolikt att något barn kommer bara sådär, och det brukar inte hända hos Anna heller. Men man vet ju aldrig....
/Hasse