Sömnlös

VARFÖR väljer jag idag av alla dagar till att sätta mig ner och skriva tackkort till hemsjukvården och cytostatikamottagningen? När jag redan mår så dåligt... och jag ska vara på jobbet om en timme?

Det hade jag väl kunnat förutse att jag skulle bli ledsen av...

.. och det går väl sådär. Man blir ju påmind hela tiden.

Har nog aldrig känt mig så ensam, liten och frusen som jag gör nu. Börjar förstå varför antalet självmord ökar så dramatiskt vid den här tiden på året. Julen är verkligen värsta tiden när man mår dåligt. För då ska allting vara så himla myspysigt, med ljus och klappar och glögg.. och alla ska vara så glada och snälla, och umgås med nära och kära. Och det som är jobbigt i vanliga fall känns 100 gånger jobbigare när allt runtomkring är så himla fint och mysigt och glatt....

Har några timmars jobb kvar, sen hem och sova.. får se hur det känns när jag vaknar, om jag orkar ta mig hem till svägerskan för att fira jul med dem i eftermiddag. Helst skulle jag nog vilja sova mig igenom både jul och nyår.. vardagen är tillräckligt jobbig som den är utan dessa helgdagar.

Hmm.. jag läste precis igenom vad jag har skrivit. Ingen inspirerande läsning alls, sorry. Jag funkar väl hyfsat när jag umgås med folk (standardsvaret "Jodå, det är ok" börjar visserligen kännas ganska uttjatat) men när jag är ensam så känner jag mig ganska bedrövlig för tillfället. Det går väl över antar jag..

 

 

 

 

Är nere i en svacka igen, och jag antar att det är julen som har orsakat den. Jag kan helt enkelt inte uppbåda nån större glädje inför julen. Vill bara att den snabbt tar slut i år, så att allt kan bli som vanligt... tills jag inser att inget nånsin kan bli "som vanligt" igen.

Vet inte varför jag är så ledsen över julen.. jag har väl aldrig varit nån större fantast av julen, det var alltid älsklingen som for runt här hemma och pyntade. Så i år lyser granen och adventsljusstakarna med sin frånvaro... bara några ensamma små tomtar har kommit fram, och en och annan värmeljuslykta.

Men det är väl det att den glädjen jag kände inför julen varje år kom från honom, eftersom han tyckte att det var så mysigt med julen.. och utan honom så ser jag ingen större mening med det. Visst, jag kan plocka fram några porslinstomtar, griljera en skinka och röra ihop lite ris a la malta.. men det är mest för att det ska så vara, jag hade klarat mig lika bra utan. Sen ska jag ju jobba hela julhelgen också, jobbar natt dessutom. Annars hade jag kanske åkt hem till min familj och firat med dem, men det hinner jag inte.. så det blir till att fira julafton med delar av älsklingens familj. Känns mest jobbigt att fira med dem, utan honom. Men det är väl inte mycket att välja på, antar jag.




Min älskade. Vad ska jag göra utan dig, hur ska jag klara mig? Känner mig helt vilsen utan dig, avskärmad från omvärlden. Frusen. Saknar dig nåt så fruktansvärt... din kärlek, dina härliga kramar.. ja, till och med dina skitiga strumpor bredvid soffan. Min älskade.

Hade det där efterlevandesamtalet idag.. bara namnet är ju deprimerande nog! Det låter nästan som nåt man skulle ha efter en flygplanskrasch där alla dog utom en, eller nåt. Hade ju verkligen ingen lust med det, men kände mig lite tvungen.. hade redan skjutit upp det en gång. Så nu är det skönt att ha det överstökat.

Hur gick det då? Jodå, ungefär som väntat. Jag grät en skvätt, sen grät jag lite till.. sen ännu mer. Jag berättade om hur jag hade upplevt tiden i KVH, tog upp det som var bra, och det som var mindre bra. Personalen har hela tiden varit superbra, och det sa jag till dem.. det som var mindre lyckat var att älsklingen fick byta sjuksköterskor och läkare efter halva tiden, vilket han tyckte var jättejobbigt efter att ha lärt känna och fått bra kontakt med dem. Men mot slutet blev det mestadels samma sjuksköterskor som kom hem, och det kändes bra...

En av de sjuksköterskorna som var med i dag var den som var här mest de sista veckorna, sista gången bara några timmar innan älsklingen somnade in för gott. Och den andra, min och älsklingens absoluta favorit B, var den som var hos oss mycket i somras.. sen har hon tyvärr jobbat inne på hospice de senaste månaderna. Så det var skönt att få träffa henne igen, och få en av hennes härliga kramar. Hon hade så mycket gott att säga om min älskling, det kändes bra när hon sa att han hade en speciell liten plats i hennes hjärta. Det kanske hon säger om alla sina patienter,  det vet jag ju inte.. men det kändes som om hon menade det i alla fall. Hon grät till och med en liten skvätt hon också...

Så.. jobbigt var det, som jag hade väntat mig. Men skönt att få träffa dem igen ändå på nåt sätt, speciellt B eftersom det var så länge sen och hon är en sån underbar person och sjuksköterska.. jag hoppas att jag blir precis som hon när jag blir stor   *ler*



Saknar dig, min älskling.

Idag ska jag ha ett så kallat efterlevandesamtal med några sköterskor från KVH, Kvalificerad Vård i Hemmet.. de två sjuksköterskorna som var här mest, och som jag och sambon hade bäst kontakt med. Det är tydligen rutin efter ett dödsfall, att de träffar den närmast anhöriga för nåt slags avslut. När man ska prata igenom det som hänt, ta upp eventuella frågor och synpunkter.

Min första reaktion när de ringde och erbjöd mig det var bara "nej, usch vad hemskt att älta den sista tiden igen". Det var jag inte alls speciellt intresserad av.. jag vet precis vad som hände, och varför. Och med tanke på situationen och utgångsläget, så gick det väl så bra som det kunde. Älsklingen hade inte ont sin sista tid, han fick vara hemma som han önskade, med sina närmaste omkring sig. Både han och kände ett bra stöd från deras sida, och jag känner inte att det fanns något som KVH hade kunnat göra bättre.

Så jag sa till dem att jag inte kände nåt behov av det.. men hon menade på att det brukade kännas bra för dem också, att få nåt slags avslut, lite feedback. Så nu sitter jag här och väntar på ett möte som jag gick med på för deras skull, och har ont i magen eftersom jag känner på mig att det blir jobbigt för mig. Att det ska vara så j-a svårt att säga nej ibland....

Jaha, så har man klarat av första dagen tillbaka på jobbet.. och vilken dag det blev! Många patienter, ovanligt många för att vara måndag.. och alla mådde jättedåligt, till och med "lätta" fallen som inte borde må så dåligt.

Till råga på allt hade vi internutbildning idag, så min kollega försvann dit vid lunch, så vips stod jag som ensam syrra med 15 patienter.. vilket kanske inte låter så mycket, men tro mig.. det är det! I alla fall när telefonen ringer non-stop, patienterna turas om att må illa eller vara dåliga i magen.. och jag har en döende patient med väldigt oroliga anhöriga. När min kvällskollega dök upp vid 2-tiden så hade jag kunnat kyssa hennes fötter, så trött var jag och så tacksam att hon dök upp. Inte direkt den mjukstart jag hade tänkt mig..

Men men.. stress kan jag hantera, det är inga problem egentligen när jag väl har fått upp tempot igen. Men det som kändes jobbigt idag var:

-att se dessa stackars människor sitta där runt sin anhörig, på helspänn efter minsta förändring eller tecken på smärta... när det känns som om det var igår som jag satt där själv

-att flera gånger under dagen vara på väg att lyfta luren för att ringa hem för att kolla läget.. och inse att det inte finns nån där hemma

-att när telefonen ringer på jobbet automatiskt snegla mot klockan och undra om det kan vara min älskling som ringer. Det gör lika ont varenda gång.

Antar att det blir lättare med tiden... men just idag är det tungt




Älskling. What can I say? Önskar så att du fortfarande var här hos mig... jag försöker verkligen, det gör jag. Umgås med folk, skrattar, pratar. Men det känns så avslaget, jag känner mig så känslomässigt isolerad från allt och alla. Saknar min själsfrände, min älskade, mitt hjärta.

Det är nära nu... spännande! 

Första "riktiga" arbetsdagen imorgon, förra veckan var ju mest för att prova hur det kändes.. och  då var vi helt plötsligt så gott om folk att vi mest gick och trampade på varandra. Men nu kommer det riktiga testet, att fixa det även när det är stressigt och jobbigt.

I och för sig brukar jag vara ganska stresstålig i vanliga fall, men nu vet jag ju inte hur jag skulle reagera om det kör ihop sig rejält, eller nån anhörig kläcker ur sig nåt elakt. Men, men.. man ska inte måla f-n på väggen, som det heter.. jag får ta det som det kommer och göra så gott jag kan.

Ska i alla fall försöka lägga mig i vettig tid ikväll, har en lång vecka framför mig, inklusive helgen. Lite otur att min helg skulle infalla just den här veckan.. men samtidigt, fixar jag den här veckan så fixar jag allt.

God natt!

Ja, idag fyller jag år. 1 månad efter att min älskade fick lämna jordelivet, alldeles för tidigt. Och det känns tungt idag. Visst, jag har fått en hel del grattis-SMS, några vänner har varit här och ätit tårta i eftermiddags, och mamma ringde precis.. men det är inte samma sak, det känns inte lika roligt att fylla år i år. Det var ingen som räknade ner timmarna och minuterna tills min födelesdag i natt... ingen som väckte mig i morse med frukost och presenter.. ingen som ger de där allra bästa födelsedagskramarna...

Alla säger ju att första året är tuffast... första julen, första nyår, första födelsedagen osv. Det är bara otur för min del att de flesta sådana dagar kommer redan, och så nära inpå varandra. Nu jobbar jag ju visserligen natt hela julhelgen och kommer att sova bort större delen av de dagarna, men det känns som om det kommer att bli tungt ändå. Eftersom mina band till min familj är allt annat än tajta, så har jag ju mestadels firat jul med älsklingen och hans familj de senaste åren. Jag har visserligen tackat ja till svägerskans erbjudande om jul med hennes familj, men det känns också lite konstigt utan min älskling. Så fel.

Nu vill jag mest att den här dagen ska ta slut, så att jag kan stryka den från listan över jobbiga dagar som kommer framöver...

Första dagen på jobbet på över en månad. Kände mig lite ringrostig och allmänt förvirrad... men så himla skönt att vara tillbaka! Lugnt och skönt hade vi det också, vilket var skönt med tanke på att jag inte riktigt har tempot uppe.. i morgon kväll kan det nog bli lite mer körigt. Men jag är ju inte ensam i alla fall, jag går ju utöver bemaninngen hela veckan, som tur är...

Och tjejmiddagen igår var jättemysig... det är alltid kul att sitta och snacka skit med flickorna, det var alldeles för länge sedan. Ska försöka vara lite mer social nu framöver när jag kan och orkar. Det blev ju inte så mycket när min älskling blev sämre och sämre.. då ville jag ju bara tillbringa all tid med honom, lämnade knappt huset de sista veckorna.

Men det är jag glad för nu.. glad för att vi fick så mycket tid tillsammans sista  tiden.. att vi kunde prata öppet med varandra om allt, även allt det jobbiga... glad att vi kom i väg på vår efterlängtade minisemester tre veckor innan han dog... glad över att ha haft en sån underbar människa i mitt liv, även om jag inte fick behålla honom så länge som jag hade hoppats.

 

Kändes bättre direkt när jag vaknade idag, hade inte alls samma tunga känsla som igår. Det var nästan lite panik, visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Delvis berodde det nog på att jag visste att jag inte hade möjlighet att få sällskap, även om jag ville... men idag känns det betydligt bättre, som sagt.

Och idag är katten som klistrad på mig, är det inte typiskt? Igår när jag ville ha hennes sällskap, då passade det inte lilla fröken   *ler*  

Ska städa lite i eftermiddag, kanske gå en runda om det förbaskade regnet slutar nån gång. Sen tjejmiddag ikväll... kul att träffa flickorna igen.

Och jobb imorgon kväll.. eller arbetsträning, eller vad  man ska kalla det. Det känns bra, faktiskt.. ännu så länge. Får väl se hur det känns när jag väl är där. Men vad som helst är nog bättre än att gå här hemma och bara tänka...



Min älskade. Vart jag än vänder mig så blir jag påmind om dig..  musik du tyckte om, favoritprogram på tv:n, dataspel som jag vet att du såg fram emot men aldrig  hann  testa. Saknar dig så att det gör ont i hela mig, hade gjort vad som helst för en av din härliga kramar nu. 

Har känt mig ledsen hela dagen idag, ligger på gränsen till tårar mest hela tiden. Känner mig ensam och frusen.. och just idag av alla dagar är det ingen som kan hålla mig sällskap. Några kompisar jobbar, några är på släktkalas, och en är nedbäddad med en jätteförkylning. Och katten är kinkig och blänger bara surt när jag vill kramas.

Tur att vi ska ha tjejmiddag imorgon, så jag kommer på lite andra tankar.. för det här är ju rent bedrövligt.

.. men den här gången faktiskt av glädje.  Äntligen lite goda nyheter för denna underbart tappra pojke och hans familj

http://blogg.aftonbladet.se/8482/

Heja William.. ge tumören vad den tål!

.. så har jag nog hunnit landa lite, tror jag. Allting var så fokuserat på begravningen, med praktiska saker som skulle ordnas, oron inför hur dagen skulle gå.. så de första dagarna efteråt var jag bara så trött, både fysiskt och psykiskt. Så jag tog några dagar för mig själv, träffade ingen utan vilade bara upp mig ordentligt.. väldigt asocialt, men oj så välbehövligt!

Nu känns det ändå bra, efter omständigheterna. Jag blir ledsen ibland, när jag tänker på nåt speciellt.. eller tittar på bilder.. eller läser gamla SMS.. eller ser på nåt tårdrypande TV-program, typ "Extreme Home Makeover", Men däremellan tycker jag att jag fungerar ganska hyfsat. Jag sover, äter, kan umgås med folk utan att det känns alltför jobbigt.

Saknaden är stor så klart, och kommer säkert att så vara under lång tid... men jag kan ärligt säga att jag mådde sämre de sista veckorna min älskling levde. Saknaden kan jag leva med,  men att se den man älskar mest av allt må så dåligt, och brytas ned lite mer för varje dag... det är nästan mer än man kan stå ut med. Den där oerhörda sorgen, känslan av att hjärtat krossades lite i taget varje gång jag såg på min älskade. Det går inte att förklara om man inte har varit med om det... 

Jag ska testa att börja jobba igen nästa vecka, vilket känns lite nervöst men jag ser ändå fram emot att få komma igång lite igen. Dels för att det ska bli skönt att få nåt att skingra tankarna med, dels för att jag vill komma igång ordentligt med jobbet innan det är dags att börja på det nya efter nyår. Vill ju känna att det verkligen fungerar att jobba innan jag börjar på nåt nytt, för jag lär ju ha fullt upp att komma in i det sen.

Läkaren lär väl skälla lite på mig, han ville ju att jag skulle stanna hemma minst tre veckor till, och sen kanske börja så smått efter jul. Det har jag bara inte ro i kroppen till.. jag måste i alla fall testa. Jag känner bara att ju längre jag är hemma, desto jobbigare är det att komma tillbaka sen.




Älskling. Det känns fortfarande helt overkligt att du är borta.. saknar dig så oerhört mycket. Som det stod på mina blommor: Du var mitt allt.

Jag var ju på anställningsintervju i tisdags, och igår ringde de och berättade att de jättegärna ville ha mig där. Jag hade fått besked om att de inte skulle hinna med alla intervjuerna den här veckan, så jag förväntade mig inte svar förrän tidigast i slutet av nästa vecka... så förvånad blev jag. Men oj så glad och lättad.

En liten, liten tröst mitt i all sorg.