Tuff dag idag

Jaha, så har man klarat av första dagen tillbaka på jobbet.. och vilken dag det blev! Många patienter, ovanligt många för att vara måndag.. och alla mådde jättedåligt, till och med "lätta" fallen som inte borde må så dåligt.

Till råga på allt hade vi internutbildning idag, så min kollega försvann dit vid lunch, så vips stod jag som ensam syrra med 15 patienter.. vilket kanske inte låter så mycket, men tro mig.. det är det! I alla fall när telefonen ringer non-stop, patienterna turas om att må illa eller vara dåliga i magen.. och jag har en döende patient med väldigt oroliga anhöriga. När min kvällskollega dök upp vid 2-tiden så hade jag kunnat kyssa hennes fötter, så trött var jag och så tacksam att hon dök upp. Inte direkt den mjukstart jag hade tänkt mig..

Men men.. stress kan jag hantera, det är inga problem egentligen när jag väl har fått upp tempot igen. Men det som kändes jobbigt idag var:

-att se dessa stackars människor sitta där runt sin anhörig, på helspänn efter minsta förändring eller tecken på smärta... när det känns som om det var igår som jag satt där själv

-att flera gånger under dagen vara på väg att lyfta luren för att ringa hem för att kolla läget.. och inse att det inte finns nån där hemma

-att när telefonen ringer på jobbet automatiskt snegla mot klockan och undra om det kan vara min älskling som ringer. Det gör lika ont varenda gång.

Antar att det blir lättare med tiden... men just idag är det tungt




Älskling. What can I say? Önskar så att du fortfarande var här hos mig... jag försöker verkligen, det gör jag. Umgås med folk, skrattar, pratar. Men det känns så avslaget, jag känner mig så känslomässigt isolerad från allt och alla. Saknar min själsfrände, min älskade, mitt hjärta.