Lättad.. trött... men inte så ledsen ändå

Hade det där efterlevandesamtalet idag.. bara namnet är ju deprimerande nog! Det låter nästan som nåt man skulle ha efter en flygplanskrasch där alla dog utom en, eller nåt. Hade ju verkligen ingen lust med det, men kände mig lite tvungen.. hade redan skjutit upp det en gång. Så nu är det skönt att ha det överstökat.

Hur gick det då? Jodå, ungefär som väntat. Jag grät en skvätt, sen grät jag lite till.. sen ännu mer. Jag berättade om hur jag hade upplevt tiden i KVH, tog upp det som var bra, och det som var mindre bra. Personalen har hela tiden varit superbra, och det sa jag till dem.. det som var mindre lyckat var att älsklingen fick byta sjuksköterskor och läkare efter halva tiden, vilket han tyckte var jättejobbigt efter att ha lärt känna och fått bra kontakt med dem. Men mot slutet blev det mestadels samma sjuksköterskor som kom hem, och det kändes bra...

En av de sjuksköterskorna som var med i dag var den som var här mest de sista veckorna, sista gången bara några timmar innan älsklingen somnade in för gott. Och den andra, min och älsklingens absoluta favorit B, var den som var hos oss mycket i somras.. sen har hon tyvärr jobbat inne på hospice de senaste månaderna. Så det var skönt att få träffa henne igen, och få en av hennes härliga kramar. Hon hade så mycket gott att säga om min älskling, det kändes bra när hon sa att han hade en speciell liten plats i hennes hjärta. Det kanske hon säger om alla sina patienter,  det vet jag ju inte.. men det kändes som om hon menade det i alla fall. Hon grät till och med en liten skvätt hon också...

Så.. jobbigt var det, som jag hade väntat mig. Men skönt att få träffa dem igen ändå på nåt sätt, speciellt B eftersom det var så länge sen och hon är en sån underbar person och sjuksköterska.. jag hoppas att jag blir precis som hon när jag blir stor   *ler*



Saknar dig, min älskling.