07 december 2007, kl 11:56
Skrivet av
Anmäl !
Idag ska jag ha ett så kallat efterlevandesamtal med några sköterskor från KVH, Kvalificerad Vård i Hemmet.. de två sjuksköterskorna som var här mest, och som jag och sambon hade bäst kontakt med. Det är tydligen rutin efter ett dödsfall, att de träffar den närmast anhöriga för nåt slags avslut. När man ska prata igenom det som hänt, ta upp eventuella frågor och synpunkter.
Min första reaktion när de ringde och erbjöd mig det var bara "nej, usch vad hemskt att älta den sista tiden igen". Det var jag inte alls speciellt intresserad av.. jag vet precis vad som hände, och varför. Och med tanke på situationen och utgångsläget, så gick det väl så bra som det kunde. Älsklingen hade inte ont sin sista tid, han fick vara hemma som han önskade, med sina närmaste omkring sig. Både han och kände ett bra stöd från deras sida, och jag känner inte att det fanns något som KVH hade kunnat göra bättre.
Så jag sa till dem att jag inte kände nåt behov av det.. men hon menade på att det brukade kännas bra för dem också, att få nåt slags avslut, lite feedback. Så nu sitter jag här och väntar på ett möte som jag gick med på för deras skull, och har ont i magen eftersom jag känner på mig att det blir jobbigt för mig. Att det ska vara så j-a svårt att säga nej ibland....