Senast Skrivet

Slumpa en blogg

Dorona bloggar om allt!

Bloggar om mitt liv utomlands, mina resor, mitt liv hemma i Sverige, mina känslor och om att leva och klara av sitt eget liv

Är jag för gammal?

16 januari 2008, kl 18:43 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

...Kan man vara för gammal för att börja om i ett nytt land?

När jag flyttade till Australien i nästan 3 år så kände jag mig mer svensk än någonsin. Jag var född svensk, skulle förbli svensk, och ja...jag jämförde allt med hur det var i mitt hemland...In sweden you know...Med tiden vande jag mig vid att vara utlänning boende i ett främmande land. Men jag kom aldrig över att det inte var Sverige. Att landet rent fysiskt hade allt jag någonsin bett om, sol, bad, palmer, trygghet, men ändå.

Nu ska jag snart styra kosan mot sydamerika. Denna gång, lite kortare tid. Tänker ibland på att kanske vore det något, slå sig ner där, arbeta, bli latina. Sen tänker jag att jag visst kommer börja sakna Sverige. Familj, vänner..

Hade jag flyttat som ung flicka eller barn hade allt säkerligen varit mycket enklare. Men nu får jag nöja mig med att vara och förbli? Utlänning på besök...

 

Eller vad tror ni?

2 |
0
|   |

Singel i minst 100 år till

06 januari 2008, kl 16:10 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Every woman loves a facist, var det någon klok människa som sa. Typ Sylvia Plath. Jag är oförmögen till att bryta mitt mönster. Lär mig inte av mina misstag. Jag hittar killar som lovar mycket men sällan blir det något av. Jag hittar killar som älskar att spegla sig i min glans; de är imponerade över att jag väljer dem men sällan har de något eget att bidra med. Jag hittar upptagna män. Deprimerade män. Bara jag hör "men jag har inte mått så bra på sista tiden" så ser jag rött. Så mycket skitsnack, så mycket bull, så mycket ja, jag fattar, jag har hört den förut. Slänger boken "he is just not that into you" i väggen och förbannar Greg, författaren därför att han har så rätt. Greg är trött på att se mig i ett bullshit förhållande som inte leder någonstans. Greg tycker att jag förtjänar så mycket mer. Greg vet inte att det är iskallt här i Sverige, att här är mörkt och att i brist på champagne får man dricka mousserande vin, och ja, i hungersnöd får man äta vad som finns. I brist på Mr Right får jag kyssa inte second best, men kanske 34th best. Eller ingen alls.

Av alla killar jag har dejtat så har jag ganska lätt kunnat läsa de flesta av dem, eller deras beteende. Några mysterium kvarstår dock. J & B. Med gamla spöken som J och B kan ingen tjej få frid och ska männen jag träffar fortsätta vara som B och J så kommer jag garanterat att vara singel i minst 100 år till.......

J:

Hängiven från start, artig, intresserad av att ses, men kom aldrig till skott. Sågs bara 2 ggr under 1.5 månad trots att vi båda hade semester. Intygade att han verkligen ville ses, göra saker, pratade framåt i tiden tills en dag då han simply slutade höra av sig så ofta, utan bara hörde av sig ibland. Jag tyckte då att vi bara skulle vara vänner. Det gick sådär. Har ej setts sedan dess. Mysterium: Vad var hans problem? Varför verka så hängiven och intresserad och höra av sig med söta samtal och sms men aldrig vilja ses, bög? ej kommit över sitt ex? Bekräftelse? OBS! Inget sex

B:

Jobbar bredvid varandra, alltså i samma kvarter. Har flera ggr sagt åt honom att jag ej tror det här fungerar, fortsätter att höra av sig då o då, protesterar, vill fortsätta dejta mig, men vill (återigen) aldrig ses. Föreslår inget. Inget sex har skett, bara hångel. Leder ingen vart. Funderar på att sluta svara på hans sms, eftersom det känns som om han enbart håller kontakten med mig för att få bekräftelse eller fylla tomrummet efer någon. Hans problem? Känslor för någon annan? Svårt att glömma exet? Dejtar runt mycket? Många bollar i luften? Ingen aning. Bara att han är ännu en trist karl som tillfört noll till mitt liv. Det mest tragiska är väl kanske att han fortfarande finns kvar i mitt liv. Att jag inte ännu tryckt på forward knappen.

Singel i minst 100 år till? Ny strategi? Ett liv utan män? ..Eller ett liv med håglösa energitjuvar?

Pest eller kolera?

 

3 (+1) |
0
|   |

Grannkärring von hell

28 december 2007, kl 16:24 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Bor man i lägenhet så får man tåla lite. Det kan inte vara tyst jämt, folk måste få leva. Bor man i en väldigt lyhörd lägenhet så är det synd, men kanske dags efter ca. 10-15 år i samma hus att byta bostad?

I mitt hus är alla unga. Lägenheterna är små, tvåor, och nära stan. Ingen är över 40 år i minn trapp, förutom kvinnan under som säkerligen är runt 55 och väldigt bitter. Det är mycket som stör henne. Det låter när jag går på golvet, jag väsnas när jag har besök hemma. Lyssnar jag på musik och dansar lite så är det kaos.

Någonstans...50+ kanske är det dags att flytta till ett boende mer anpassat för dig? Prova en nyare lägenhet, de är inte lika lyhörda. Eller flytta till hus. Finns gott om hus med ok priser utanför stockholm. Hemma tycks du ju ändå alltid vara så långt till jobbet lär du ju inte direkt få...

Varför är det alltid gubbar och kärringar som klagar och störs?

 

1 |
0
|   |

Dödsstraff på mammor som sviker

12 december 2007, kl 16:18 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Det absolut fulaste och dåligaste som finns är mammor som sviker. Mammor som sticker från familjen, mammor som super, mammor som är otrogna, mammor som träffar många olika män, mammor som knarkar, mammor som…inte finns där. Mammor som får psyksammanbrott. Det händer hela tiden. Men det är väldigt fult att prata om.

 

 

Det är nästan vardag att pappor sviker. 50% av mina vänner har svinaktiga pappor. Pappor de aldrig ser, pappor som struntar i dem, pappor som gifter om sig och glömmer sina barn, pappor som super, knarkar och förstör. Men det är inte lika farligt, på något vis. Oftast får de här papporna till och med många chanser att visa att de egentligen är ok.

 

 

En bekant till mig i USA blev lämnad efter 10 års äktenskap av sin fru. Frun orkade inte mer. Hon var slut i nerverna och mannen bara jobbade och jobbade. Ungarna gapade och hon fick både arbeta heltid och ta hand om hus, barn och trött man. Det gick inte. En dag stack hon bara. Lämnade en liten lapp. Mannen var givetvis förkrossad. Han var nära en befordran, men tvingades nu backa och jobba mindre. Han hade ju barn och hus att ta hand om. Alla tyckte synd om honom. Grannarna hjälptes åt att baka pajer och göra matlådor till honom, alla var noga med att smutskasta frun. Mamma och allt, hur kunde hon bara lämna sin familj?

 

 

Ett liknande exempel är en annan bekant till mig. Den här gången var det mannen som stack. Han hade träffat en ny och någon vidare kontakt med barnen orkade han inte med. Mamman fick ta allt ansvar. De paj bakande och varma grannarna lös med sin frånvaro. Istället pratades det om att hon verkade bitchig och omständig och inte undra på att mannen hade lämnat henne för en annan…

 

 

Det lustiga är att just detta med mammor som sviker, verkar vara en gemensam nämnare i de flesta kulturer. I vissa kulturer stenas olydiga äkta fruar till döds, i andra blir de utfrysta, i somliga ses de bara allmänt som förkastliga. Men ändå, den gemensamma nämnaren finns där. Som mamma har du inte rätten.

 

Inte i någon kultur finns det några lagar mot sviniga pappor. Visst, det anses inte speciellt ädelt eller schysst att lämna sin familj, men ändå, det är ändå relativt vanligt med pappor som dikterar umgänge med barnen på sina villkor. Eller totalt struntar i dem.

 

 

Dödsstraff på mammor som sviker, eller fler pappor som vågar ta lite mer ansvar?

 

 

…

 

 

 

2 |
0
|   |

Jag kan inte leva här

12 december 2007, kl 11:21 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Vi har skapat oss välfärd. System som fungerar, media som avslöjar i fall något av alla dess system skulle krascha. Demokratiskt. Pengar ger inte förtur, alla ska behandlas lika, så lika det går trots uppenbarliga skillnader vad gäller ekonomiska aspekter.

Vi arbetar. Vi kan inte rensa avloppet, renovera ett hus själva eller laga en trasig ledning, men vi kan använda oss av svåra ekonomiska kalkyler, information och pappersflöde. Allt ska ske korrekt. Somliga av oss arbetar 60-70 timmar i veckan. Pengarna trillar in. Vi bor fint, senaste i design. Vi kan unna oss god, nyttig mat och dryck, så att vi håller oss fräscha. Vi äger däremot inte vår dag. Den tillhör arbetsgivaren, eller kunden. Eller någon annan. Sällan har vi råd att njuta av det vi förtjänat. För vi har ingen tid. Semester har vi knappast, om så väldigt kort.

Går vi ut för att roa oss finns det restriktioner. Köerna är långa, folket i för stora mängder, väntetiderna vid baren långa och maten inte alltför märkvärdig. Rökning är förbjuden, det är kallt att stå på gatan. En enkel kväll slutar på minst 1000 kronor. Men vi har ju råd.

 

Hela vårt samhälle präglas av ett sorts missnöje. Vi lever för att arbeta. Vi tjänar pengar vi inte hinner spendera på det vi allra helst vill. Vi luras att tro att märkesväskor och kläder är lösningen på våra problem. Vi köper tillfällig lycka. Vi mår dåligt, vi knaprar lyckopiller. Vi ser sällan solen, relationer är svåra att hantera. Vi är ensammare än någonsin.

Tanken slår mig, att det går inte att leva här. Det är inget gästvänligt klimat. Det är tufft, stressigt, kallt, tungt och ja, ensamt. Vi har helt klart misslyckats. Vi åker utomlands för att skaffa oss lycka. Vi är ensamma, trots att vi är omgivna av människor. Vi har råd, men inte tid.

 

 

Ord som far igenom mitt huvud:

 

Kapitalism, orimligt, konsumtionssamhälle, pengar, ondska, död, saknad, Längtan.

 

1 |
0
|   |

Hur många chanser ska en kille få?

06 december 2007, kl 16:28 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Mitt på bästa arbetstid satt jag och drömde mig bort om landet jag snart ska åka till. Googlade landet, hittade vackra bilder om det, tänkte på hur sociala människorna där är, vilken värme som finns i den kulturen. Ser att jag fått ett sms. Det är från killen jag skällde ut på telefonen för två veckor sedan. Kort sagt därför att han betett sig som en idiot, för att han aldrig kan ta ansvar för någonting och därför att han är opålitlig och förstörde min kväll genom att inte höra av sig.

 

 

Sådant känns. Nu undrade han om jag fortfarande var arg på honom. Samma sekund som jag läste meddelandet så var jag givetvis inte arg på honom längre. Min kropp reagerade, jag blev darrig, upprymd, tankarna for runt i huvudet. Har han bättrat sig? Kommer det att gå bättre den här gången? Jag föll pladask för honom, han var ju faktiskt helt fantastisk de första 2 gångerna vi sågs, det var efter det han började bete sig underligt.

 

 

Sedan blir så arg på mig själv. Självklart kommer han inte att bete sig ett dugg annorlunda den här gången. Han har bara tråkigt en grå och skittråkig torsdag i november och skickade ett sms för att döva sitt dåliga samvete över att ha gjort mig arg och ledsen.

 

Jag är läskigt ärlig. Jag skriver precis som det är till honom. Att jag tyckte om honom när vi först träffades, att jag ville träffa honom mer men att han aldrig hörde av och när jag hörde av mig svarade han knappt. Han svarar; frågar om vi kan pröva igen, om jag nu vill träffa honom. Jag svarar att ja, men då måste han behandla mig bra, höra av sig, gå att lita på, träffa mig när han säger att han ska göra det. Sedan skriver jag att han kan höra av sig när han vill ses. Han har ju mitt nummer.

 

 

När jag skickat iväg smset ångrar jag mig nästan genast. Det kommer inte att bli bättre den här gången. Inget nytt har hänt, inget nytt kommer att hända. Jag boostar hans ego genom att skriva så, han vet att jag finns kvar tills nästa gång han har tråkigt, ifall han skulle känna för att behandla mig som skit nästa gång.

 

 

And round and round we go.

 

0 |
0
|   |

Egoismens tid

30 november 2007, kl 14:03 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Blev glad när jag läste om att moderaterna tappar röster varje dag. Vi behöver färre egon. Kan inte låta bli att undra hur samhället skulle se ut om folk började förstå att vi alla är en. Att allt hör samman. Folk tänker inte så. Det handlar om att göra snabba pengar, klipp, bli rik, kliva över lik. Jag har alltid tyckt att den där unge mannen, ja oftast är han ung, som håller på med sjaskiga affärer och konstiga dealar och ständigt talar om allt han ska göra när han blir rik och konsten att bli rik, luktar illa. Som en fejk diamant, eller som en imitation av läder i plast. Sällan blir den här mannen rik. För han har inte förstått vad ordet takt och empati egentligen betyder.

Det är inte fult att vara rik, eller vilja bli rik. Men det är tragiskt att önska sig något sådant mest i hela världen. Och det är ännu mera tragiskt att önska sig det på andras bekostnad. Egoismens tid. Moderaterna och dess allierade känns just nu lite som den här tafatte, klumpige mannen som bara vill bli rik och surpla rom & cola på stranden. Snabba affärer, impulsiva beslut, för många löften, guld och gröna skogar...men sedan då? När allt börjar granskas, när tvätten ska hängas, när folk börjar undra, när de slarvigt lappade byxorna spricker i sömmarna? Ja då finns inte mycket kvar att hämta.

 

0 |
0
|   |

Får vi tjejer skylla oss själva..?

23 november 2007, kl 16:00 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Det klagas över män. Ja riktiga svin är dem. Tjejer klagar alltid över att deras killar inte hjälper till tillräckligt mycket hemma. De förstår inte att tjejen också jobbar heltid, är lika trött som mannen när hon kommer hem. Killar hänger med sina kompisar, sedan blir tjejen sur när han för sent kommer hem och är full och stinker av sprit och öl...killar är otrogna mer än tjejer, de är riktiga as som inte kan hålla igen när de ser en snygg tjej eller så fort de får tillfälle. Själv skulle tjejen aldrig...

Jag har börjat reflektera över det här fenomenent. Har börjat tänka den läskiga tanken att kanske har vi oss själva att skylla.

Enkel matematik. Varför överhuvudtaget ens flytta ihop med någon som inte hjälper till hemma? Jag lovar att en kille aldrig ens skulle överväga att flytta in hos en tjej som aldrig rörde ett finger utan lät damråttorna dansa över havet av odiskat...

Killar slutar aldrig att prioritera sina vänner. Dags för tjejerna att börja säga att tyvärr, inte ikväll älskling, jag ska ut med brudarna...det finns alldeles för många tjejer som spårlöst försvinner när de tror sig ha träffat sin drömprins, 1.5 år senare står de på sin tröskel o vill vara vänner igen, då är det garanterat slut med pojkvännen.

Otrohet. Dags att sluta förlåta killar som är notoriskt otrogna. En gång är en gång för mycket. Och ännu viktigare: det är hög tid att sluta svansa efter upptagna män.

Genom att anamma killarnas stil kan vi tjejer i vissa fall komma otroligt långt. Varför göra oss själva till martyrer när vi annars är så fantastiska, vackra och smarta?

6 |
0
|   |

Ebba von Sydow & andra stjärnor....

20 november 2007, kl 20:30 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Undrar egentligen vad som hänt med lilla Ebba, läste att hon blivit portad från stureplan X antal år pga sitt nonchiga beteende.

Lite roligt är det ialla fall. Nu kan inte Ebba ge unga flickor mer råd om hur de ska fånga en karl ute i nattvimmlet på stureplan (läs: inte ha på sig för utmanande kläder, inte ringa upp sitt ragg själva, inte ragga upp någon utan vänta på att bli uppraggade). Hur ska det nu gå? Det var ju mycket just det hennes artiklar och bloggande gick ut på, att tipsa unga damer om hur ska bete sig för att bli accepterade och hitta "sin" plats.

SÅ undrar vad vi nu får läsa om? Måhända blir det någon ny stjärna som kommer att få det glamourösa och prestige fyllda ansvaret att upplysa och bilda allmänheten i värdsliga frågor.

*Väntar med spänning*

0 |
0
|   |

Moderata gator=livsfarliga

15 november 2007, kl 14:44 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Så kom vintern. Iskallt, vind, förseningar inom SL, hala gator. Läs HALA. Igår höll folk på att slå ihjäl sig på väg hem från sina ärade och älskade jobb, men Reinfeldt och hans underhuggare hade inte hjärta att kosta på sandningen. Gamla tanter bryter benen, stressade affärsmän ramlar och bryter handlederna.

Jag svor minst 4 gånger på väg hem igår över de osandade vägarna som blivit livsfarliga, då jag höll på att halka trots att jag höll snigelfart. Lite mer snö så ligger vi alla i graven.

Amen.

4 |
0
|   |

Gubbsnack i herrbastun på SATS

09 november 2007, kl 15:52 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

I bland tror jag på allvar att den här världen hatar kvinnor.

Ja, visst har kommit långt i Sverige på alla plan, kanske längst av alla länder. Eller så är vi bara jävligt lurade, alla svenska mäns öde är Thailand, liksom. Hur vanligt är det inte efter skiljsmässan att den svenske mannen väljer en snäll och tyst thailändska som kan laga mat, istället för en kavat och bråkig svensk dam? Ganska så vanligt, skulle jag säga.

Gubbsnack i herrbastun på SATS. En amerikan sitter bredbent och orerar om kvinnans plats, och hur man får pli på sin kvinna. Svensken bredvid lyssnar intresserat och hummar instämmande. 2007, i en herrbastu på SATS. Sorgligt? Äckligt? Patetiskt?...Läskigt, skulle jag säga. Eller kanske all of the above.

Jag tänker att jag är singel. Att det är viktigt för mig att någon gång träffa någon att bygga upp en relation tillsammans med. jag ser hur de bra, roliga och fina männen ryker snabbt, upptagna av en tjej som insett sitt kap och aldrig kommer att släppa. Det är ju knappast en slump att alla karlar som dreglar efter tjejer fem i tre på krogen är de vidrigaste och mest motbjudande. De som ingen vill ha. De andra har gått hem med sin flickvän. Så tänker jag att shit, jag vill aldrig hamna där.

Bara tanken inger panik. Trots längtan efter en fungerande familj, längtan efter framtida barn och en gemenskap, så kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Jag kan aldrig bli lycklig om jag inte lär mig att göra mig själv lycklig. Sedan spelar det ingen roll, SATS gubbar, thai gubbar eller reko snubbar.

1 |
0
|   |

Det känns

05 november 2007, kl 14:42 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Bloggtorka.

Kanske för att allt ändå känns likadant. För att det är samma längtan- som aldrig tar slut. För att det är samma problem, som hela tiden uppkommer. För att helgen blir ett paradis, en enda stor surrealistisk fest och för att vardagen blir en blygrå massa. En ända lång, tråkig och mulen onsdag.

För att jag valde fel, för att jag alltid kommer att välja fel, för att jag måste börja ställa högre krav på folk i min omgivning, på de killar jag dejtar, på mina pojkvänner. För att jag måste inse mitt egentliga värde.

Kan bara längta- the girl from Ipanema...

0 |
0
|   |

Pappa- ett öppet sår

24 oktober 2007, kl 19:15 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

I helgen var tankarna många och jobbigt intensiva. Plötsligt var jag återigen sexton år, enormt vilsen och undrande, varför min pappa av alla beter sig som ett svin, var nog den största frågan.

En pappa som ska komma till Stockholm, besöka sin son, men inte besöker sin dotter. Pappan, som inte ens besvarar dotterns sms, trots att han sagt att nästa gång han kommer till Stockholm, då skulle han så gärna svänga förbi och titta på dotterns nya lägenhet. Jag, som precis gjort klart mina sista tentor,  3 år studietid är över, hade i alla fall väntat mig ett telefonsamtal, ett någonting som bevisar att han faktiskt bryr sig, att han ialla fall är min pappa.

Det tog många år för mig att inse att man inte väljer sina föräldrar. Man får vara glad för att man åtminstonde har en vettig och bra förälder. Och det har ju jag. Men under många år, speciellt under tonåren var jag besviken och förbannad över att min pappa var så trångsynt, manipulativ och kall, och framförallt, att han var alkis light. När jag var lite har jag klara minnen av att jag brukade titta på andra barnfamiljer, sådana familjer där mamma och pappa höll sams, där pappan pratade med barnen istället för att skrika på dem, och där alla fick vara precis som de ville, och tänka att jag skulle göra allt för att få  vara en av dem.

Det hände aldrig att min pappa blev en ansvarstagande helylle pappa. Han fortsatte att dricka när det passade honom, han gjorde sig osams med folk och han hade enorma krav på sina barn; tills de blev vuxna och vågade säga ifrån och slutligen gick sin egen väg. Då blev han istället kall och hård. Jag har förstått att jag inte är så över mitt pappa-trauma som jag hade hoppats och trott. Det krävdes så lite för att tankarna skulle börja virvla, för att jag skulle bli så besviken och ledsen. Pappa, fortfarande ett öppet sår.

Kanske är det värsta skammen. Att inte våga berätta för sina närmaste. Det känns på något vis skamligt att inte bli älskad som man borde bli, att ens egen pappa är liten och dålig. Att vännerna med underbara och fina pappor ska kunna förstå, känns otänkbart. Att mamma som sedan länge genomskådat pappa ska säga "vad var det jag sa".  Det är skamligt, till viss mån pinsamt att erkänna att man är älskad villkorslöst av en förälder.

Nyligen så fick jag ett samtal från psykologen som undrade om jag ville börja gå i terapi. Efter en stunds samtal sade han att vet du vad, det låter som om du är så pass stark i dig själv o mår så pass bra just nu att terapin kanske kan vänta. Och jag höll med honom, glad att det märktes att jag fyllts av ro och harmoni. Som ett svar på min tankar och en liten varning så blev det som det blev förra helgen med pappa. Och jag insåg hur skör och liten jag faktiskt är någonstans.

En lång väg att vandra.

 

1 |
0
|   |

Ex pojkvänner som har förmågan att driva en till vansinne

07 oktober 2007, kl 20:53 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Samtal med ex pojkvännen på msn:

Jag:

Jag lämnade ju kvar lite kläder och foton när jag flyttade från dig (han bor på andra sidan jordklotet). Skulle verkligen vara jättekul om du kunde skicka några toppar och foton på mina syskonbarn.

Han:

Jaaa....det stämmer. Jag vet precis vilka toppar du pratar om. Och kortet på barnen, ja.

 

Jag:

Skulle verkligen vara jätte hyggligt om du kunde skicka det till mig...

 

Han:

Vill du att jag ska skicka dina kläder och korten?

 

Jag:

Ja tack! Jätte gulligt!

 

Han:

Jag har slängt dem. Köp nya. Det är inte värt att skicka sånt med posten.

 

Jag:

Men guud, jag hade gärna betalat paketet. Det skulle inte ha vägt någonting. Varför slängde du bara sakerna?

 

Han:

Kläder har bäst-före-datum. Köp nya, sa jag ju.

 

Jag:

Ok. Då är de väl borta då. Strunt samma. Det finns värre saker. Men då kan jag väl ialla fall få korten på barnen, vänta lite, ska bara fixa några saker...

 

Han:

Jag loggar ut nu.

 

Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

1 |
0
|   |

Jag skulle inte bli våldtagen av några stureplanskillar

02 oktober 2007, kl 16:06 Skrivet av Dorona Anmäl ! 

Ja, det är faktiskt riktigt äckligt. Ytterligare än ung tjej som ställer samma kille inför rätta för grov våldtäkt. Ytterligare en rättssal som frågar ut henne om intima detaljer kring hennes sexualliv, ytterligare några ur gubbmaffian som hävdar att inget går att bevisa. Trots allt gillade hon ju hårdare tag, det har ju gått an förr, och killarna är ju faktiskt svenskar med fin bakgrund och kontakter och då går ju det mesta att ordna. Ja, det äcklar mig och säkerligen resten av Sveriges friska befolkning. Men det är inte det som egentligen förvånar mig. Det har alltid funnits rika adels och godsherrar som det hette förr, eller folk med lite makt som gillar att förtrycka andra. Läs bara Jan Gullious bok Ondskan, eller för guds skull, titta hur världen ser ut.

Vad som förvånar mig är att folk aldrig lär sig. Att folk går med på saker, för lite kontakter och gratis dricka. Nej, det är inget säkert samhälle vi lever i. Det finns skurkar och psykopater där ute, det finns elakingar som vill ont. Det ska inte vara så, men det är tyvärr så. Av samma anledning som jag inte skulle ställa mig på sergelstorg framåt småtimmarna (eller ens på dagen) och vifta med några tusenlappar så skulle jag heller inte följa med två killar hem till en skum adress. Speciellt inte om jag visste att killarna hängde på stureplan och rörde sig bland stans alla rävar som hänger där (vill säga halvluder, kriminella gäng och ledare, langare och wannabees).

Jag kan lugnt säga att jag inte skulle bli våldtagen av några stureplans killar. Jag skulle inte ha följt med dem i första taget, inte heller skulle de kunna lura mig genom att droppa knark i min drink, för jag köper helst mina egna. Är jag pank så stannar jag hemma eller lånar av en pålitlig kompis, som jag sedan skulle spendera min kväll med. 

Det är självklart överjävligt att det ens sker våldtäkter, att en kvinna strategiskt ska behöva planera sin kväll. Men det är så, och lika lite som man som tjej ska promenera hem på en enslig parkväg efter mörkrets inbrott, ska man gå hem med okända människor vars avsikter man inte är säker på.

Vi tjejer måste bli bättre på att ta hand om oss själva, lika mycker som normala män måste börja ta sitt ansvar och höja sin röst mot våltäkt och kvinnovåld i allmänhet. Trots allt är det ju faktiskt deras systrar, mammor och döttrar.

1 |
0
|   |

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna