Ingen fryser i helvetet

Du sjuder av energi och kreativitet. Det kommer till nytta på många områden men kanske allra mest i kärlekslivet. Mars blir en nyfiken månad med nya upplevelser - kanske vågar du undersöka erotiska möjligheter eller prata om riktigt djupa känslor med din älskling. Det blir gott om starka känslor och du lär dig mer om både dig själv och din omgivning. Ur din nyfikenhet kommer för det mesta både roliga stunder och nyttiga lärdomar, så våga testa nya saker.

Bästa chansen: Vädur, Skorpion, Fisk. Bästa stället: På kurs. Bästa datumen: 5-6/3

Då är det väl lika bra att jag packar ner en vädur, en fisk och en skorpion (förslagsvis McDreamy) och drar på kurs måndag tisdag.

Jag hör av mig när jag är tillbaka i stan.

Jag vet inte exakt var jag befann mig när han väckte mig ur mina drömmars land. Med all säkerhet hos McDreamy. Det är där jag befinner mig mest hela tiden i mitt egna parallella universum. När jag tränar, plockar ur diskmaskinen och till och med igår utanför Systembolaget i väntan på en vän.

Jag blev väckt av en bullrande röst som frågade om han fick ställa en fråga. Där i snålblåsten och med en redan bad-hair-day var det allra mest lockande att be både honom och resten av omvärlden dra någonstans där solen aldrig skiner.

Men visst, såklart jag kan förklara vägen till Stadsbiblioteket, till något museum som verkligen ingen bryr sig om eller tips på bra lunch-hak för en vilsen turist. Även jag har ett hjärta.

- Vad säger du om jag säger att Jesus lever och att han älskar dig?

Jag som fortfarande funderade på hur länge Skafferiet serverar lunch och om inte Stadsmuseet är stängt för renovering blev aningen förvånad över hans fråga. Det enda som kom över mina läppar var något mummel som möjligtvis skulle kunna tolkas som – tack.

Ha! Jesus älskar mig. Guds enda son älskar MIG! Det är inte illa, och alltid någon. Men lugn, han tycker säkert bra om dig också.

Det har gått ganska precis tre månader sedan min mormor gick bort. Jag gråter inte längre. Inte som förut, inte så att det syns på utsidan. Däremot blir saknaden starkare för varje dag. Det är en känsla jag måste lära mig att bli vän med, för hålet på insidan kommer aldrig att försvinna.

Igår var jag hemma hos henne. Doften i våningen är den samma, liksom golvurets bekanta tickande och bruset från gatan nedanför. Så bekant, men ändå så främmande utan hennes synliga närvaro. Jag är så rädd för att glömma. Rädd för att en dag vakna och inte längre komma ihåg hennes röst.

Jag kröp ihop i soffan som miljoner gånger förut. Där är jag trygg, för hos mormor kan inget ont nå mig. Blundade. Jag kunde höra henne skramla ute i köket, hur hon visslade nöjt. Allt var som precis som förut, och för en stund obehagligt verkligt. Det var där i soffhörnet det slog mig.

Hur kan man leva ett helt liv utan att skaffa sig en enda ovän? Hur kan man finnas till för alla, utan att själv ta någon plats?

Godhet är ett slitet ord. Det borde ha sparats åt mormor.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Hjärtat rusar, mina knän är svaga och handen lite darrig. Okej, vi backar bandet.

Igår satt jag i bilen på väg till gymmet, och tog som en händelse vägen förbi McDreamys hus. Som av ytterligare en händelse råkar han just i samma ögonblick som jag passerar porten kliva ut genom den. Panik! Det tar någon halv sekund innan jag förstår vad som måste göras. Jag tvärnitar, backar runt hörnet, lägger gasen i botten, är fyrtio centimeter från en krock, kör tre kvarter upp, parkerar halvvägs upp på trottoaren intill en ”parkering förbjuden”- skylt och slänger mig ur bilen. Jag hann bara dra en hand genom håret och svänga runt hörnet innan vi gick in i varandra. Som vi gjort förut.

Jag vet inte vem som blev mest chockad. Han hade nog inte räknat med att möta mig på en mörk bakgata ingen av oss vet namnet på och själv var jag mest chockad över att min genskjutning faktiskt lyckades. Minnet över hur samtalet gick är väldigt diffust. Jag hör nämligen inte alltid vad han säger eftersom jag måste koncentrera mig helt på hur osannolikt snygg han är. Men jag minns hans kram, och när han frågade om han fick ringa.

Det är inte över förrän det är över.    

Jag har alltid, eller i alla fall så länge jag kan minnas, haft en känsla av att jag kommer råka ut för någonting hemskt. Inte bara något hemskt, utan något alldeles fruktansvärt. Jag pratar om något i särklass. I hästväg.

Snart är olyckan här, och för varje dag som går ökar risken för att dagen D är kommen. Jag brukar fundera på det i badrummet på morgonen. Jag betraktar min spegelbild och tänker – ja, kanske är det idag det smäller.

Jag har lärt mig leva med känslan, men kan inte sluta fundera på min sorti. Jag ser blåljus, mittuppslag, Hasse Aro och ett hav av ljus. Fackeltåg, hysteriska skrik och förgråtna vänner. Jag utlovar ett jäkla halabaloo. Som jag levt kommer jag också att dö. Det ligger inte i min natur att gå åt sidan och somna in i stillhet.

Tanken på min egen död har förvandlat mig till ett kontrollfreak. Matchande underkläder med risk för att hamna på sjukhus och hälsosam mat för att obducenten vid analys av mitt maginnehåll ska tycka att jag åt föredömligt. Jag har till och med tagit ett nytt, mer fördelaktigt, passfoto med risk för att hamna på kommande löpsedlar. 

Fast egentligen spelar varken mina trosor eller matvanor någon roll när det väl kommer till kritan. För läkarna kommer jag bara vara en i mängden av misslyckade återupplivningsförsök och inte ens begravningsentreprenören kommer att komma ihåg mina välmålade tånaglar så värst länge.

Igår fick jag höra att jag är en bra vän. Att jag alltid ställer upp för alla. Det är så jag vill bli ihågkommen.

Jag var en bra vän.

Det var bättre förr. Oj, oj, oj, det var verkligen bättre förr.

Hur kunde det möjligtvis vara bättre förr undrar ni? För när kom vitlöken och couscousen egentligen till ICA? Och hur gjorde man när man ville köpa glass halv fyra på natten innan nattöppna mackar?

Jag vill upplysa er om att det där endast är små detaljer. Det väsentliga är att killarna var snyggare förr. Det var till och med bättre bara för ett halvår sedan.

För inte allt för många år sedan tyckte jag det stod en grekisk gud i så gott som varje gathörn. Kanske inte riktigt i varje, men de var i alla fall fler.

I skrivande stund har jag tre snygga killar inom en mils radie. McDreamy, PT-Micke och så den där hunken på gymmet. Kontentan är att jag den här veckan har haft någon att vila ögonen på ungefär sex timmar. Sex timmar! Det är helt otroligt, och dessutom bara en bråkdel av mitt behov.

Nej förresten, det är mindre än en bråkdel och fullkomligt omänskligt lite.

I Sverige äts det 40 miljoner semlor per år. Det är fem stycken per person det. Eftersom jag själv inte äter en enda så är det någon annan som smäller i sig min kvot. Dessutom vet jag vem.

Jag kan lika gärna erkänna det - jag stalkar människor inne på ICA. I bästa Anna Skipper-anda vill jag gå till botten med vad svensken trycker i sig. Tillåt mig att vomera för min upptäckt.

Gårdagens objekt för min förföljelse var en tjej i min ålder. För varje vara som hamnade i hennes korg ökade min irritation mer och mer. När hon valde vitt bröd ville jag slå henne på fingrarna, vid juicen svartnade det för mina ögon och vid frukostflingorna var jag högröd av ilska.

Snart så låg de där i hennes korg. Mina semlor. Precis då fick jag behärska mig för att inte springa fram och ta tag i henne. Inte för att hon tog mina semlor, utan för att hon äter ihjäl sig. Jag skulle ruska om henne så att diademet skulle flyga all världens väg i hopp om att banka in lite vett i hennes skalle.

För att undvika att åka polisbil från platsen bet jag istället mig själv hårt i läppen.

Vid kassan brast det. När hon helt bekymmerslöst la en chokladkaka på bandet kunde jag inte hålla mig. Då kom det över mina läppar. 

- Vi är vad vi äter.

Som det fullblod till materialist jag är så har jag givetvis en önskelista som räcker härifrån till månen och tillbaka. På min lista trängs mer eller mindre nödvändiga prylar med varandra. Så fort jag införskaffat mig en läggs snart en ny till listan. Just nu trängs realistiska mål som ett snyggt anteckningsblock, en solgul draperad klänning, en rosettprydd väska från Vanessa Bruno och en crème-färgad vespa med föremål som kan ta lite längre tid att ro i hamn. Däribland helikopterplattan på taket, inbjudningar till samtliga front rows och rollen som nästa Bondbrud. Med all säkerhet kommer både helikopterplattan och inbjudningarna som ett brev på posten när jag väl får rollen som Daniel Craig’s darling. Det är bara en tidsfråga.      

Fast just nu vill jag mest av allt bara ha en kram, då kommer jag orka lite till. Jag vill ha den mer än alla Manolo Blahnik’s i världen.

Det spelar inte någon roll från vem jag får den, bara jag får en kram.

mats säger: Du får inte ge upp än! Du kommer att bli en utmärkt plastmamma.

jag säger: Hmm, känns bara inte som det ultimata utgångsläget.

mats säger: Jodå, du får barn utan att förstöra din kropp och om det blir för jävligt så lämnar du dom bara och det kostar inget för då säger du bara till honom att det inte är dina ungar.

mats säger: Det är perfekt, bättre än att adoptera!

jag säger: Hade inte sett det från den sidan. Tack! VAD skulle jag göra utan dig?!

mats säger: Det är inget positivt med barn, jag trodde att människan i den här generationen var tillräckligt upplyst för och inte skaffa ungar, men så tycks det inte vara.

Vi känner alla till den där känslan. Då allt känns så bra att vi är säkra på att det måste vara en dröm. Då alla bitar faller på plats och vi undrar vad vi gjort för att förtjäna något så bra. Då vi hittar det vi sökt efter vi letat under varje sten. Då glädjen är så total att det känns som vi håller på att gå sönder av välbefinnande. Det är precis DÅ det händer. Det är just i det ögonblicket som verkligheten kommer ifatt och smular sönder varje liten förhoppning.

För första gången såg jag igenom den bländande ytan och hittade även en intressant insida. För första gången kände jag mig bekväm med att blotta hela mitt jag. För allra första gången kände jag att även jag kunde ha hittat rätt.

Men (för det finns alltid ett Men i sådana här historier) givetvis ska någonting komma i vägen för euforin. Kanske är det ödets ironi eller som jag tror, så har livet gett sig fan på att jävlas extra mycket med mig.

Jag visste från början att jag skulle få vatten på min kvarn.

Jag har precis fått veta att McDreamy troligtvis ska bli pappa. McDreamys ex är på smällen. Min McDreamy. Min.     

En vän frågade mig varför jag är singel. Som svar valde jag att leverera en talande tystnad.

- För att du är kräsen svarade hon åt mig.

Det är inte sant. Sanning är att jag är extremt kräsen. I alla lägen med allt från val av mataffär, till materialet i mina strumpor eller på vilken bensinstation jag tankar, och inte minst i mitt val av män.

Såhär i efterhand kan jag själv erkänna att alla kanske inte riktigt höll kvaliteten i långa loppet. Som tur är går det alltid att reklamera en vara. Har han bruna skor till svart kostym, ovårdade naglar eller gud förbjude att han har en tatuering, så har jag bara tre ord. Glöm det grabben. Jag har all rätt att vara kräsen som den superpingla jag själv anser mig vara. Det hela är mycket enkelt. Spelar man i landslaget byter man knappast ner sig till korpnivå.

Svårare än så är det inte.

Ikväll ska jag träffa McDreamy. Om åtta timmar och sju minuter för att vara mer exakt. Egentligen borde jag ägna den här dagen åt viktiga saker, som att göra det jag inte hann igår, ringa de där telefonsamtalen och ordna fred på jorden. Men jag har tyvärr inte tiiid. Istället måste jag måla naglarna, packa in håret, raka benen och ta en liten sväng förbi solariet. Jag måste välja outfit och plocka ut den perfekta handväskan och de mest fantastiska stövlarna. Bestämma om jag ska dofta Chanel eller Dolce och uppdatera mig gällande läget i mellanöstern, Telias storvinst och det växande klimathotet för att på så sätt få in lite intellekt mellan förföriska blickar. Så nej, jag har verkligen inte tid med någonting annat idag.

Jag kan upplysa er om att chansen, eller risken, att du och din dejt ligger med varandra ökar avsevärt om ni båda är placerade inom en radie av 46 centimeter. Det är vetenskapligt bevisat. Så egentligen, vem bryr sig om klimathot när det finns betydligt mer intressanta vetenskapliga aspekter att diskutera över ett glas rött..

Usch hur kunde jag dejta det där, att jag trodde det skulle fungera, det började bra, men sen efter nån dag försvann all hans charm och han blekna. Det var inte den första igår, och definitivt inte sista. De brukar bubbla från start, med spännande, bra romantiska möten med kyssar. Men sen tröttnar jag direkt, vilken äcklig andedräkt, hans irriterande ticks, han är rojalist, jag förtjänar faktiskt något bättre. Jag lovar jag kan fixa vem jag vill.

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd, för lång eller kort eller smal eller bred, du hittar allt men jag ser bara fel. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd. Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå, men herregud jag kan få bättre än så.

Jag har verkligen provat med allt, jag har träffat för fan hela världen, från Paris till Shanghai, slitna jeans och kavaj jag har till och med surfat på nätet. Men jag blir aldrig nöjd, nej jag stör mig på allt, han skriver så fult och han sjunger så falskt, vilken läskig mustasch, alldeles för lat, var är hans sinne för humor? Men jag hittar ingenting, ingen groda som blir min prins, bara genomsnittsgrabben, inte tillräckligt tät varför ska jag nöja mig med något mindre när jag vet att jag kan fixa vem jag vill.

Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd, för lång eller kort eller smal eller bred, du hittar allt men jag ser bara fel. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd. Ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå, men herregud jag kan få bättre än så. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd.. 

Det är allmänt känt att man blir som man umgås. Något som kanske stämmer allra bäst in på oss tjejer.

Kvinnor som umgås intensivt och lever tätt inpå varandra tar efter varandras beteendemönster. Både fysiskt och psykiskt påverkas vi av våra systrar och deras leverne. Vi formulerar oss och använder oss av samma gester och uttryck. Vi läser samma blaskor, tittar på samma skit, använder samma schampo och har många gånger en gemensam garderob. Till och med våra menstruationscykler synkroniseras, och fråga mig för guds skull inte hur det går till. Så visst blir man som man umgås.

Det har jag inga som helst problem med. Mina väninnor är samtliga roliga, allmänbildade, jäkligt smarta, stilmedvetna och inte minst vrålsnygga. Helt enkelt fantastiska varelser. Precis som jag.

Det var tider då jag och mina bästisar brukade sova över hos varandra på helgerna och ägna nätterna åt att prata om sådant som man grubblade över just då. Om man skulle fråga chans på Robban i femman, vem som först skulle få hångla eller slippa oskulden. Hur vår brudklänning skulle se ut och med vem – eller för oss mindre naiva – vilka vi så småningom skulle gifta oss med.

Svarta Madame gjorde oss stela av skräck och Anden i Glaset var vår ständige guru. Enligt honom skulle jag gifta mig med min brors bästis, vi skulle få tre barn (Elliot, Vincent och Siri i inbördes ordning) och bo i ett vitt hus vid havet.

Jag trodde stenhårt på att min framtid var klappad och klar redan där i Viktorias källare i början på 90-talet. Jag hade ingenting att oroa mig för.

Övernattningen är underskattad. Lyckligtvis har jag snart en sådan inbokad. Upplägget är som alltid det samma, det grubblas och fnittras till morgonen gryr. Den här gången har vi facit. Vi vet hur det blev, vem som fick till det först. Och visst har min då tilltänkta Calle barn, om än inte med mig.

Det finns ett antal från förr som är och kommer att förbli mina. Det varade i olika långa perioder, är över sedan länge och nej, jag vill inte under några som helst omständigheter ha dem tillbaka. Ändå så är de mina på livstid. Det betyder att det sticker till lite när jag ser dem, och jag ställer mig ständigt frågan vad de egentligen ser i dvärgen vid deras sida. De är förbjuden mark för mina väninnor. Likaså har tjejerna objekt som är no-no’s för mig, vilket jag inte har något som helst problem med. Kompisars ex är utan undantag ointressant material. Använda. Förbrukade.

Som alltid så finns det gränser. Catherine är sedan många år sambo, en vad jag trott, lycklig sådan. Anna är nyskild och tog en drink med en kille hon träffat ute. Vad hon då inte visste var att Catherine för åtta (japp 8) år sedan hade en fling, med killen i fråga. Catherine är inte sen med att deklarera för Anna att vi inte tar varandras killar, varpå hon själv följer med den åtta år gamla flörten hem. Catherine alltså. Den lyckliga sambon. Så nu är regeln omformulerad. Vi lägger fortfarande inte beslag på vänners gamla ragg, men vi bedrar våra sambos. Det gör vi absolut. Tveklöst.

När jag bodde i Rom träffade jag Marco genom gemensamma vänner. Vi går på dejt och han är fantastisk, vrålsnygg, intressant och rolig. Dessutom är han intelligent, omtänksam och det bästa - helt betagen av mig. Jag kan inte komma på en bättre dejt - upphämtad av chaufför, körd till fantastisk restaurang där champagnen väntar. ALLT klickar. Det enda jag kan tänka är - det här är för bra för att vara sant. Jag kan egentligen inte tänka för allt jag hör är fågelsång och läten av fyrverkerier. Jag har hört att bra saker händer bra människor, men det var bara för mycket på en gång.

Direkt styr vi upp nästa dejt. Det är lördag, lunch, museum och middag på Il Gustos takterass. Livet leker mer än det någonsin gjort. Skämtsamt säger jag ”Otroligt att du är singel, fast det kanske du inte är…haha”. Kalla det pricksäkert, för jag ser det direkt i hans ögon. Marco är inte singel.
Jag fortsätter fnittra lite nervöst, mest för att jag på allvar trodde att något så bra skulle kunna hända. Fast allra mest skrattar jag åt att mitt nästa skämt visar sig vara ännu precist. ”Gift är du nog också… hihi.” 

Det är åt helvete.

Nu har jag gjort det igen. Sprungit in i Han med stort H. Den här gången kanske det till och med är HAN med versaler rakt igenom. Jag sprang, bokstavligt talat, rakt in i honom. Eller snarare så gick jag in i honom. Inte så att vi direkt krockade, men nära var det. Inte var det med mer än ett par meters mellanrum i alla fall. För mig var det som att springa rakt in i en vägg. Pang boom. Två sekunder senare var han försvunnen i folkvimlet. Där stod jag, lika paralyserad som varje gång jag ser denna fantastiska varelse.

Det finns gånger jag är tacksam för det övermod och goda själförtroende jag tilldelats. För vips (snarare efter enorma efterforskningar) så hade jag fått tag på hans mailadress och skickat iväg ett litet beundrarmail. Kort och koncist. För att göra en lång historia kort började vi ses. Och det är nu jag sätter igång – med att leta fel. För såhär perfekt är ingen. Inte ens jag.

Han är välutbildad, har ett bra jobb, en lägenhet så läcker att det direkt väcker misstankar om hans läggning, är utomjordiskt vacker, har en kropp att döda för och till råga på allt så är han trevlig. Trevlig! Det blir helt enkelt för mycket på en gång.

Det enda som skulle kunna dra ner hans poäng är bilen. Jag har aldrig (okej, kanske någon gång) imponerats av röda sportbilar. Men till och med hans förbannade bil är alldeles för smakfullt utvald för att kunna tala emot honom.

Felet är förmodligen att han helt enkelt är för perfekt. Nåja, på onsdag kommer han hem efter tre veckors semester på andra sidan klotet. Då vill han ha snöbollskrig. Själv har jag helt andra aktiviteter i åtanke, men har för säkerhets skull sparat några snöbollar i frysen.

Som så många gånger förut kommer jag få vatten på min kvarn, då liken i garderoben fullkomligt väller ut. Eller kanske att jag, för en gångs skull, ska luta mig tillbaka och inse att det faktiskt finns en McDreamy även för mig.  

Idén med att ha en blogg är delvis att kunna förmedla omvärlden om det fantastiska och spännande liv man lever. Det är min skyldighet som medmänniska att roa, eller oroa, om mitt liv och leverne. Det ger även den gråaste lilla mus en chans att drömma sig bort för ett ögonblick. Back in business.

Jag har sumpat många, några riktigt, bra killar den senaste tiden. De senaste åren. Träffar jag någon som är minsta lilla pojkvänsmaterial så bli jag rädd. Livrädd. De som det däremot skulle kunna fungera med, ger jag sällan mer än ett par veckor. Sen sticker jag, innan jag måste ge för mycket av mig själv. Det är samma visa varje gång. Jag är livrädd för att kasta mig utför kärleksstupet utan att veta hur jag kommer att landa.

Jag handlar helt annorlunda när jag i förväg vet att det kommer att gå åt helvete. När jag vet att jag kommer att bli dödligt förälskad och att det aldrig kommer att fungera mellan oss – det är då jag väljer att satsa. Jag lurar mig själv och släpper bara in killar som jag vet att det på sikt inte kommer bli något med. Passionerat men kortlivat är min melodi. Jag ger av mig själv då jag i förväg vet att jag inte kommer att fastna. Fri mot nya mål och nya förälskelser. Ännu fler krossade hjärtan. Sen tycker jag synd om mig själv för att jag aldrig hittar MrRight. Fast det är inte synd om mig. Det är mina val. Idiotiska, men ändå mina.

The Holiday var inspirerande. Min nya plan är vattentät. Jag ska också hitta någon att byta liv med för en stund. Gärna en person med en trevlig bror, snygga grannar eller åtminstone en charmig brevbärare. Kanske jag skulle åka till Gävle, där har jag inte riktigt utforskat marknaden. Eller varför inte i Kristianstad, där har jag aldrig varit. Ja dit får det bli, mest för den charmiga dialektens skull. I Kristianstad ska jag sitta i mitt lånade hus i mina bästa mysbyxor och vänta på att det ringer på dörren. Jag kommer omöjligen att kunna lämna huset, vilket gör mig till en utomordentlig husvakt. Förr eller senare MÅSTE det ju ringa på dörren. Chansen att träffa drömprinsen borde väl ändå vara större i mitt lånade hus i Kristianstad än över sista beställningen en lördagsnatt?

Han har sett mig en miljon gånger i urtvättade träningsbyxor och mascara långt ner på kinderna. Trots det vet jag helt plötsligt inte vad jag ska ha på mig när vi ses. Japp, jag har fått känslor för en kompis. Det liksom bara blev. När, var, hur – ingen aning. Så vad gör jag nu? Talar om vad jag känner? Det kan jag lova att jag inte gör. För jag är feg. När det gäller känslor kan jag vara fegast i världen. Jag får väl vänta ut honom, skulle känslorna på något sätt vara besvarade, kommer kanske han börja prata först. Till dess får jag väl lov att ligga i bakhåll. Och därmed till allra största sannolikhet förlora honom i armarna på någon annan. Hjälp, jag kan inte andas.