Frustrerat ledsen

mötet med psykologen gick inte alls bra idag, misstänkte att det skulle bli så *ledsen*
Dottern skulle fylla i frågor om hur hon uppfattade sin tidiga del av barndomen det var under mkt svärande och "tramsande" jag kände bara mig så uppstressad. ville så gärna att det skulle lyckas, främst för dotterns skull men även för hela familjen. försökte med tankekraft få dottern lugn att hon skulle svara allvarligt på frågorna men icke hon fortsatte gorma o ha sig... hoppades att psykologen inte skulle skicka ut henne men hon vet vilka regler som gäller där så när hon kastade block papper och penna fick hon gå ut... ville jag skulle följa med och började gråta för att jag ville stanna o prata med psykologen lite efter.
så jädra ledsen vet inte vad jag ska göa... psykologen kan inte göra så mkt heller när hon är sån, det går inte att nå henne...  han tyckte mest att jag skulle söka hjälp för egen skull att han inte fattade att jag fortfarande stod upprätt när vi pratade om händelser i dotterns liv som hennes syskon, pappan osv...

men har man nåt val?? eller jo har man väl alltid...
men jag e trött, så trött in i märgen...  ibland bara tar det så emot att göra de enklaste saker...
önskar så att hon hade fått rätt hjälp så mkt tidigare för allas skull...
vad händer nu lixom... blir svårt att få dit henne igen känner jag...
om inte psykologen vet nåt jag kan göra för att hjälpa henne så hur ska jag veta vad jag sak göra... jag har verkigen försökt. försökt så jag vänt mig in och ut. inget positivt går in i henne.... jag vet att jag ibland inte haft all ork, att jag ibland sagt saker som inte varit så bra men för det mesta försöker jag hålla mig uppe...

fan vill bara gå o lägga mig och soooova....