Afghanistanbloggen

Så börjar då vår resa till Afghanistan och den svenska Camp Northern Lights att närma sig slutet. Det är bara en lång hemresa kvar. För oss har det på många sätt varit en omtumlande resa där många av våra tidigare uppfattningar har fått ge sig för verkligheten. Det är lätt att bli ödmjuk inför det faktum att svenska killar och tjejer frivilligt hjälper världssamfundet att skapa säkerhet i Afghanistan. Med risk för sina egna liv. Det är helt enkelt stort. 

De svenska styrkorna är i Afghanistan på ett FN-mandat. Vårt bidrag till FN sträcker sig mer än 40 år bakåt i tiden. FN är viktigt och dess värderingar självklara att försvara. Svårare än så behöver man egentligen inte göra frågan om vårt engagemang i Afghanistan.

Det är många frågor som vi tar med oss hem, några har nämnts tidigare i bloggen medan några är utelämnade av säkerhetsskäl. Vi kommer att föra fram alla våra synpunkter både i Försvarsutskottet och i våra kontakter med Försvarsdepartementet.

Vi anser att man ordentligt måste ta en diskussion om den insats och de mål vi har med vår mission här nere. De 4 provinserna som Sverige ansvarar för är stort och det finns ett behov av fler ” boots on the ground” speciellt när vi ser att oroligheterna tenderar att öka även här. Inte minst dagens/gårdagens händelse när svenska soldater blev beskjutna och som övergick i en flera timmar lång eldstrid där man även understöddes av attackflyg visar detta.

 Vårt engagemang är långsiktigt och ska ske med målet att afghanerna själva med en egen armé och polis ska kunna garantera det afghanska folket säkerhet. Därför är också vår insats med träning av den afghanska armén och svensk polisnärvaro med mentorer till afghansk polis, även den mycket viktig. 

En bild säger mer än tusen ord. I bilen färdades 3 civila biståndsarbetare när de körde på en vägbomb. 

För det ekonomiska biståndet tycker vi att det är viktigt att biståndet går genom de afghanska myndigheterna som vi med vår militära närvaro är här för att skapa förutsättningar för. Sveriges beslut att en del av det bistånd som vi lämnar till Afghanistan ska kanaliseras direkt via lokala och regionala myndigheter är rätt väg. Det är angeläget att afghanerna får se framsteg snart. 

Helt klart är att vi åker härifrån med en förstärkt bild över hur professionella och ansvarsfulla våra svenska soldater är och alla svenskar borde vara stolta över de insatser de faktiskt utför.

Tack alla på FS17 som inte bara givit oss vår bästa riksdagsresa utan också ett fantastiskt minne för livet!

Tack alla ni som följt vår resa!

Isabella och Ulf  

Att kvinnor har en svår situation i Afghanistan är något som verkligen bekräftats under de dagar som vi varit här. Tack och lov så finns exempel som inger hopp. Vi besökte en lokal afghansk organisation, som startats och drivs av en kvinna och hennes familj. Med knappa resurser ges ungefär tvåtusen kvinnor möjligheten att lära sig ett hantverk. Kläder, dukar, broderier m.m. säljs på basarer och marknader. Att ta sig till organisationens lokaler är mycket svårt eftersom kvinnor inte kan röra sig fritt. Det kan ta upp till två timmar för kvinnorna att gå och många kan överhuvudtaget inte ta sig dit utan får hjälp med material för att arbeta hemma.

Organisationen bedriver även skolundervisning. Lokalerna är mycket enkla, bilden visar det som ska bli flickornas gymnastiksal.

Den militära delen av vår insats, att skapa säkerhet och stabilitet i våra provinser uppnår Försvarsmakten väl. Nu gäller det att de civila insatserna kommer igång ordentligt för att Afghanistan ska utvecklas. Vi hoppas att fler projekt fokuserar på kvinnors situation men även infrastruktur är väldigt eftersatt. Här behövs stora investeringar.

Eftersom vi av säkerhetsskäl inte får berätta om vad vi ska göra utan bara vad vi gjort, så börjar även dagens berättelse med ”idag har vi”.

Idag har vi besökt SAE, Swedish Air Element som består av C-130 Hercules transportflygplan. Detta gäng är inte baserade på Camp Northern Lights utan har sin bas, Camp Gustav, på den tyska campen  Marmal vid flygfältet. Deras uppdrag är att vara en resurs till Com ISAF Air Transport. Det innebär att de transporterar både folk och materiel åt alla länder som är med i ISAF över hela Afghanistan.  Förbandet här nere jobbar mycket intensivt och det blir flera starter och landningar varje dag. Det här är en mycket efterfrågad resurs och svenskarna gör ett otroligt bra jobb och är mycket uppskattade. Så uppskattade att de svarar för nära en femtedel av alla ISAF´s flygtransporter.

C-130 Hercules är en trotjänare som verkar trivas i den här tuffa miljön med sand, värme och höga flyghöjder. Men eftersom planen är till åren komna, så bör vi nog börja fundera över framtiden för strategiskt transportflyg redan nu. Den livstidsförlängning som diskuterats är kanske inte den bästa lösningen. Även denna fråga tar vi med oss hem. För det står helt klart att förmågan är viktig även för det framtida försvaret. 

Efter lunch gjorde vi ett besök på UNAMA, United Nation Assistance Mission in Afghanistan. Efter två timmars möte för att försöka förstå vad de sysslar med är det fortfarande oklart. 

Den här dagen började med att vi fick vara med på chefens morgonbrief, en genomgång av det senaste dygnets händelser i Afghanistan. Oroligheterna tenderar att öka inför valet i augusti. Lyckligtvis har inga ISAF-soldater dött de senaste dygnen och det var skönt att se flaggorna i topp för första gången sen vi kom hit.

Nästa genomgång var om det stundande presidentvalet. På samma sätt som hos oss så genomförs också lokalval samtidigt. I presidentvalet ställer 42 kandidater upp, två av dem är kvinnor. Att säga att de kvinnorna är modiga är definitivt inte att ta i för mycket. 

Att valet kommer att bli blodigt i vissa regioner är alla inställda på. Därför förstärks resurserna för att hålla ordning så att afghanerna vågar gå och rösta. Talibanerna har öppet deklarerat att de inte kommer att ställa upp i något val och att de ska göra allt för att störa och sabotera valprocessen. De vill helt enkelt inte att demokratin ska få slå rot i detta land. Med våld mot det egna folket vill man istället att utvecklingen ska gå bakåt till en tid då männens ställning i samhället var ohotad och där kvinnan var än mindre värd än idag.

Talibanerna finansierar sin verksamhet med opiumhandel. Mer än 90% av allt opium som når Europa kommer från Afghanistan. Att få bort talibanerna och utveckla jordbruket skulle alltså få flera positiva effekter, inte bara här utan i hela Europa.

Efter lunch väntade ett besök på Department of Women´s Affairs och kvinnan som var chef där. Att Afghanistan har ett eget departement enbart för kvinnofrågor är förstås positivt men samtidigt visar det på från vilken nivå arbetet med ett jämlikt samhälle startar. Kvinnor i Afghanistan har en mycket låg ställning utan några som helst rättigheter och möjligheter då i princip är livegna. De kan inte röra sig fritt och mannen, fadern, brodern eller någon annan manlig släkting tar alla beslut över hennes huvud. Endast 35% av kvinnorna är registrerade att rösta och vem de ska rösta på är redan bestämt av mannen och byäldsten.

89% av alla kvinnor är analfabeter och 60-80% gifts bort som barn d.v.s. då de är under 16 år.

Det är inte ovanligt med 7 åringar som gifts bort där mannen lovar att inte röra henne förrän hon är mogen men det slutar oftast med en tråkig historia där flickorna hittas våldtagna, misshandlade och slagna, fastkedjade knytandes mattor.

Här står vi tillsammans med CO Överste Olof Granander i det som ska bli Women´s Garden.

Vi besökte också något som kallas Women´s Garden. Det är ett stort inhägnat område som är tänkt att bli en träffpunkt för kvinnor. En av målsättningarna med verksamheten är att lära kvinnor att bruka jorden. Det ska bli en gymnasieutbildning för flickor och en mötesplats för kvinnor med bland annat sporthall som de fritt kan använda. Liknande verksamhet finns inte någon annanstans i Afghanistan och det vi anser att det skulle vara bra om en del av det riktade biståndet via SIDA kunde gå hit.

Här kommer en berättelse om den grymma vardagen i Afghanistan. Känsliga personer och ni som inte vill veta vad som verkligen pågår, läs inte resten av detta inlägg och titta inte på den sista bilden.

Detta är berättelsen om en tolvårig afghansk pojke som försörjde sig på att göra ärenden. Till sin hjälp hade han en liten skottkärra som han lastade sakerna i. Den här dagen fick han ett paket att leverera till en av guvernörerna i Samangangprovinsen. Provinsen ligger i det område som svenska soldater verkar i. Paketet bestod av en gul 25-liters dunk, som är väldigt vanliga att transportera vatten i. Helt ovetande om innehållet i dunken men glad över att få tjäna en slant gick han mot guvernörens hus. Han stoppades dock av vakterna vid grinden, kanske tyckte de att det var konstigt att få en vattenleverans till huset eftersom de redan har rinnande vatten där, vad vet vi. Dunken som han transporterade var i själva verket en fjärrutlöst bomb och när upprorsmännen såg att han vände om utlöste de sprängladdningen. Smällen blev mycket kraftig och rutor krossades inom ett stort område. Pojken själv slets i två delar. Överkroppen hittades 25 meter från underkroppen. Blodet på väggen visar var överkroppen slog i innan den föll ner på marken.

Det är Talibanerna som använder sig av denna gerillataktik för att uppnå sina syften. Man slår mot den egna befolkningen för att visa att ISAF och den afghanska militären inte kan skydda befolkningen. Syftet är att undergräva förtroendet för den afghanska regeringen. Attacker planeras och sker också regelbundet både mot de utländska trupper som finns i landet för att skapa säkerhet och stabilitet och mot NGO’s (Non Government Organisations), d.v.s. civila frivilligorganisationer.

Idag har vi träffat lokalbefolkning, både på en vårdcentral och på en lokal marknad. För att ta sig dit gick vi eskorterade av skyttesoldater och själva med skyddsväst. Isabella fick bära sjal på huvudet. På vårdcentralen fick vi möjlighet att träffa den kvinnliga personalen som arbetade med mödravård och vaccinering av barn. I svenska mått en väldigt enkel standard men det var rent. Deras upptagningsområde var ungefär 20,000 invånare men det de kunde erbjuda i form av vård och mediciner var mycket begränsat.

Stadsdelen är mycket fattig, husen är byggda av halm, lera och kamelskit och avloppet består av ett hål i väggen direkt ut i gatan.

Det var många barn som kom fram för att få ett foto taget av dem, hälsa och visa att de kunde några ord engelska.

 Efter lunch har vi pratat med campens sjukvårdspersonal, gänget som desarmerar bomber inklusive mr. Thinkertrain. Vi har också fått en dragning av underrättelsepersonal på plats. Utan att gå in på vad de sysslar med kan man lugnt säga att deras arbete många gånger är skillnaden mellan liv och död för våra soldater.

Idag har det varit tufft! 6 timmar i terrängbil med full skyddsutrustning och en olidlig värme gjorde även härdade riksdagsledamöter möra (!) Färden gick till en av provinserna där vi träffade en av grupperna som ständigt ligger ute. Det är inte förrän man kommer ner hit och upplever själv under vilka extrema förhållanden som våra soldater jobbar i. Värmen är en faktor men läget är hela tiden skarpt och visst utsätts de för risker. Även idag diskuterades den ökning av IED-bomber som hittas. De får större och större sprängkraft och direktträff av en sådan har garanterat dödlig utgång.

Dagens resa gör oss också än mer övertygade att en förstärkning av insatsen här nere med helikoptrar vore helt rätt. Terrängen är mycket otillgänglig, vägarna är få och dåliga och insatserna sker i hela området. Skulle en evakuering eller förstärkning bli nödvändig så kan det ta många timmar innan man når fram.

I Riksdagen har vi precis fattat beslut om inriktningen för det svenska försvaret. Försvaret ska försvara Sverige och delta i internationella militära insatser. Vi är helt för den inriktningen och det förstärks när vi ser vilken skillnad det faktiskt gör med vår närvaro här. Det finns flera grunder till att vi är här och den kanske mest självklara är att vi i övriga världen inte lämnar landet fritt för en totalitär ideologi att ta kontroll över landet med våld och förtryck som verktyg. Ett tydligt exempel på det förakt som talibanerna visar är det utpräglade kvinnoförtrycket. Man spränger helt enkelt flickskolor för att en kvinna som kan läsa är ju ett hot mot deras manssamhälle. Den militära närvaron från Sverige och andra länder är motkraften till en sådan utveckling. Sedan internationella styrkor börjat verka har antalet barn som går i skola ökat från 1 till 6 miljoner, 30% av dem är flickor.

Svensk trupps bidrag med säkerhet och stabilitet är en förutsättning för att Afghanistan ska kunna utvecklas till ett fungerande samhälle med demokrati. Menar vi verkligen allvar med att vi är emot våld och förtryck måste vi kunna stå emellan de som förtrycker och de som blir förtryckta – Afghanistan har ingen framtid om vi inte gör det. 

Vi har redan sett att de svenska militärer som kommer hit är professionella och välutbildade som väl klarar av de uppgifter och utmaningar de ställs inför. Den positiva effekten för Försvarsmakten och Sverige är att de kommer hem med ovärderliga erfarenheter och säkert som bättre soldater.

För övrigt är vi evinnerligt tacksamma att vi får sova i container istället för det utlovade tältet. Där har det uppmätts 76 grader Celsius idag.

Den här morgonen började med en joggingtur innanför murarna på campen. Det blev några varv idag och målsättningen är att det ska bli en tur varje morgon under vistelsen här. Det gäller att stiga upp tidigt innan det blivit alldeles för varmt för att springa. I solen var det nämligen 67 grader igår!

Förmiddagen har bestått av säkerhetsgenomgångar och information om läget i vårt bevakningsområde. Dessutom har vi hämtat ut den skyddsutrustning som vi ska ha på oss när vi åker utanför campen.

Själva campen är imponerande. Här är det snyggt och städat och god ordning på all materiel som behövs här. Att bygga campen måste ha varit en riktig utmaning eftersom försvaret fick börja med att röja minor och oexploderad ammunition på platsen. Därefter vatten, avlopp, el, belysning, ja allt som behövs i ett fungerande samhälle i miniatyr. Det som skiljer är muren runt.

Att minor och oexploderad ammunition är ett stort hot har vi fått väldigt klart för oss idag. Det röjs dagligen och man uppskattar att det ska finnas 5-10 miljoner minor som ännu inte desarmerats. Man kan ju bara tänka sig vilket lidande civilbefolkningen får stå ut med. Ofta är det lekande barn som blir offer.

Dessutom tillverkas IED:er. Det är hemmagjorda sprängladdningar som kan ha olika utlösningsmekanismer. Den kanske grymmaste metoden är att låta oskyldiga och helt ovetande landsmän utlösa bomben och själv stryka med.

Försvaret har personal och kunnande för att hantera dessa IED:er men vi tycker att JAS Gripen skulle kunna göra stor nytta i det förebyggande arbetet. Vi tar med oss den frågan hem.

Flaggorna är på halv stång när någon i FN-styrkan fått sätta livet till. Tyvärr är detta en vanlig syn.

Så är vi då installerade på Camp Northern Lights och har just fått en säkerhetsgenomgång. Att läget inte är lugnt vittnar både gårdagens attack mot en tysk patrull då tre soldater förolyckades efter att de blivit beskjutna. De senaste dygnens IED, Improvised Explosive Devices, attacker mot svenskarna är också tecken på ökade oroligheter. Vi har idag också nåtts av nyheten att terrorister som planerade att spränga alla ambassader i Pakistan som har trupp i Afghanistan, lyckligtvis blivit stoppade. Skyddsväst som vi måste bära utanför campen känns mer och mer naturlig.

På campen finns både den svenska insatsen FS17, dvs den 17:e halvårsperioden som vi är här, och en finsk styrka. Chefen för hela campen är överste Olof Granander.

Vi har också fått en överblick över det område som svenskarna har att övervaka. Det är lika stort som Norrbotten, fast utan ordentliga vägar. De PRT (Provincial Reconstruction Team) vi ansvarar för består av de fyra provinserna Balkh, Samangan, Sar-e Pol samt Jowzjan och gränsar i norr till Turkmenistan, Uzbekistan och Tajikistan.

Nu är det rast vila fram till i morgon 07:00.

Då kliver vi då ner på afghansk mark för första, och kanske sista, gången i livet. Känslan är en blandning av både lättnad och spänning. Lättnad över att till slut vara framme.

Först 13 timmar flyg och mellanlandningar, sedan övernattning i Abu Dhabi i något som starkt påminner om lumpens lucka med tolv våningssängar per rum. Grabbar för sig och tjejer för sig. Öronpropparna som vi rekommenderats att ta med kom väl till pass. Till sist fyra timmar flyg till Mazar-e-Sharif och transport till campen.

Spänningen över säkerhetshotet finns där, åtminstone innan vi fått bilda oss en egen uppfattning om hur farligt det verkligen är att vistas här. Hade vi bara tur som inte blev nedskjutna när vi gick in för landning? Ligger det någon och lurar i diket med automatvapen? Den svenska styrkan är ju trots allt en stridande part i konflikten och vi åker ju med dem.

Det ska också bli spännande att se hur kroppen klarar av värmen. 45 grader i skuggan är inte att leka med. Det hade kanske varit helt ok om man legat vid en poolkant under ett parasoll med en kall öl i handen. Men här, fullt påklädd och med skyddsväst är det ingen semester längre. Här kommer definitivt kunskaperna av att vistas i sträng kyla att vara till nytta, fast tvärt om, om ni fattar. Rätt klädsel och rätt förberedelser innan man ger sig ut.

Vår målsättning med resan blir bland annat att få svar på frågan hur en eventuell exit-strategi för omvärlden kan se ut. Ambitiöst kanske, men ändå en central fråga. Vad kan världssamfundet bidra med för att landet till slut kan stå på egna ben utan utländsk militär närvaro? När och i vilken form ska det civila bidraget länkas in och så småningom ta över efter det militära?

Återstår att se hur nära eller långt från svaret vi kommer.

Fortfarande på väg efter några timmars sömn i ett åttabäddsrum (enligt utsago en lyxig variant av militärvåningssängar jämfört med vad som väntar oss när vi väl kommer fram). Passande nog bär rummet namnet "Skåne" och är beläget i "Villa Nobel".

Nu väntar flygtur på 3 timmar in i Afghanistan. Under denna del av resan får vi även sällskap av ett antal svenska soldater som tjänstgör i Afghanistan men som varit hemma på "leave", dvs. en kortare hemvistelse för återhämtning och vila men framförallt en möjlighet att få träffa sina nära och kära.

Här i Abu Dhabi har vi även hunnit med ett kort besök på en moské. Det stränga kravet på kvinnor att bära sjal slutar dock inte vid moskéns entré, utan fortsätter även utanför. Redan här är signalerna tydliga om en annan värld och samhälle än vad vi är vana vid, framförallt när det gäller synen på kvinnor.

Värmen är 39 grader. Det känns redan som en bastu, men även det är tydligen inget mot vad som väntar oss när vi kommer fram till slutdestinationen.

En nästan magisk morgon.

En riktig sommarmorgon man bara vill stanna i. Sol, fågelkvitter och ett spegelblankt hav - Sverige är fantastiskt.

Afghanistan känns väldigt avlägset - men en lång resa har påbörjats till en annan del av världen, till ett land där befolkningen inte kan njuta eller glädjas åt sina egna "magiska stunder". Där totalitära idéer, förtryck och våld sätter stopp för den frihet som vi svenskar tar för givet.

Nu är vi på väg med mycket spänd förväntan. Det kommer att bli en resa fylld med starka intryck och upplevelser, och vi kommer att göra vårt bästa för att dela med oss av så mycket vi kan till er.