Afrodita

Någon som känner igen detta?

Shit alltså, eller e det bara jag som är "för bra" för att lyssna på folk och visa intresse och nyfikenhet, eller handlar det om att jag är för dåligt för att ta för mig?

Seriöst, är så trött på människor som bara ska prata, prata om sig själv och sitt. Det värsta är när de börjar babbla som att man känner dom mäniskorna de pratar om, när de liksom nämner dem vid namn....eh jaha o vem fan e Kalle då? Eller magnus bror? Eller vem?? Jag förstår ärligt talat inte hur man kan börja babbal om sig själv o sitt eget liv utan att förstå att den andre människan inte förstår eller känner dom personerna och då kanske man ska berätta på ett sätt som gör det enklare för den andre människan att kunna sätta sig in i situationen....eller förresten, varför överhuvudtaget babbla om saker som en annan människa kan inte alls har intresse av? Tänker man inte som person på att det man pratar om kanske den andra människan inte bryr sig ett dugg om och inte vill lyssna på....??

Nu pratar jag inte om vanliga samtal man har och man frågar varandra om olika saker utan jag pratar om människor som verkar ha noll insikt om att inte fatta att varför berätta hela sitt liv i detalj med namn...manhänger inte med, man bryr sig helt enkelt inte.

Förstår någon vad jag talar om? Eller e jag helt kokooo som tänker så här?

Hej kära bloggvänner!!

Oj så längesedan jag var här inne och skrev ett inlägg....tiden går fort!

Anledningen till att jag inte vart här inne är att jag vart fullt upptagen, fullt upptagen med att leva livet

Jag mår bra. Livet går framåt och min utveckling är ENORM...jag känner mig själv bättre och bättre för varje dag som går. Och i takt med det blir livet lättare på något sätt. Vad jag är med om går knappt att beskriva med ord, det måste upplevas.

Mitt nya jobb är superkul och jag trivs jättebra med kollegor och arbetsuppgifter.

Jag kämpar på och arbetar fortfarande fö fullt med mig själv....det finns massor att sortera och reflektara över, massor saker att förstå om sig själv. Att göra det omedvetna medvetet....det får mig att må bättre och bättre för var dag och se livet som det är och hitta bra sätt att förhålla sig till det. Mina inre krafter återvänder och tryggheten blir allt synlig och kännbar.

Tänker på er. Är inne och kikar på era bloggar då och då.

Det är valtider oxå. Och mitt intresse för politik har vuxit.

Hoppas hinna kika in hos er i helgen och lämna ett avtryck.

Kram på er!!!

Känner att jag har ett stort behov av att förstå. Jag måste förstå annars blir jag tokig. Jag vill förstå det jag går igenom. Samtidigt har jag förstått att det är inget jag kan förstå med huvudet, genom att tänka - utan det jag vill förstå handlar om att känna, om att uppleva....o det är lite frustreradne eftersom jag är en analys-expert. Jag e grymt bra på att tänka och lösa problem men när det gäller att lösa sina känslomässiga problem så hjälper inte riktigt det för det går liksom inte att lösa genom att tänka utan det förvärrar nästan bara problematiken, genom att man sätter igång och börjar älta, grubbla, fundera osv...o det stjälper mer än hjälper.

Ett exempel på detta när jag måste känna istället för tänka är inatt, i drömmen. Det är då mit känsloliv vaknar till liv har jag märkt, då känns det vekligen. Då känner jag.

Det är som att känslorna finns inkapslade i mitt Minne som är stängt för mig på dagen, det tillåter inte mig att känna....medans i drömmen så öppnas dörren till mitt minne och mina känslor och då är jag i direktkontakt med det.

Det var en jobbig dröm inatt, jag skrek högt flera gånger. Jag både minns det själv och sambon sa det till mig. Det jag drömde handlade om när jag var liten, jag upplevde det många gånger. Jag kände mig utfryst, utmobbad, av mina egna släktingar. Det var ofta om mot mig....helt sjukt när jag tänker tillbaka på det nu. Det var ofta att jag kände mig utanför av dom...exempelvis när jag hade en egen vilja eller inte tyckte och tänkte som dom eller om jag var "olydig" ( kan tyvärr inte minnas vad jag gjort men tror det handlar om att man kanske inte varit till lags o gjort som dom vill utan kanske haft en egen vilja o egna känslor men det respekterades aldrig ) då varjag inte en snäll flicka utan ett olydigt barn som inte lyssnade på dom äldre. Å det slutade alltid upp med att Alla ( nu pratar jag om min mamma, mormor, min moster och min morbror ) gick emot mig, det var dom mot mig....herregud....DET måste ju ha vart jättetraumatiskt som barn, att uppleva den känslan. Att få uppleva den utanförskapkänslan, att bli utfryst, att bli mobbad, att vara utanför.....exakt så känns det. En riktigt obehaglig känsla....det är annat det än att uppleva trygghet och kärlek från sina nära och kära....det var denna känslan jag fick uppleva inatt.

Jag var arg, jag skrek på dom allihopa att dom var trasiga själar, att dom själva växt upp galet och dysfunktionellt, att så beter sig inte normala människor mot en annan person. Att det egentligen är DOM som borde gått i terapi inte jag. Mig har det aldrig vart nåt fel på men det är som att jag har fått ta all deras börda och skit och allt har gått ut över mig. JAg varju det första barnbarnet, den första ungen i släkten....jag blev den som det var lätt att ösa ur saker på.

Konsigt egenltigen nu när man tänker efter. Nu när man ser det med andra ögon. DÅ, när jag var liten och inte allt för längesedan så tyckte jag att min uppväxt var helt normal, likaså mina närmaste släktingar. Men nu när man tänker på det så är dom ju inte riktigt kloka. Relationerna mellan min mamma o hennes syskon har alltid handlat om att försöka sätta sig över den andra, att armbåga sig fram, att göa varandra avundjsuka, snacka skit bakom ryggen, bilda lag med någon annan för att gå emot någon....man har aldrig sagt vad man tycker o tänker, aldrig rett upp konflikter, allt har soppats under mattan, man har mera spelat ett spel, å låtsats om att allt e så fint och bra, alla har egneligen varit falska mot varandra o har det gått dåligt för någon som har man nästan känt skadeglädje. Shit alltså, egentligen e de tju inte syskonens fel heller - det e ju mormor som uppfostrat dom. Så detta går nog långt tillbaka i tiden.....å så e JAG den som bryter denna kedja, känns det som.

Jag blev den som bägaren rann över på. Den som fick ångest utan att förstå varför. Den som mådde dåligt utan att ha gjort något. Jag är den som bryter denna onda kedja. Jag är den som tänker annorlunda än alla de andra i släkten. Jag är den som reparerar den skada som skett och tänker inte föra över denna "känslosjukhet" på mina barn....

Fast att drömmen var obehaglig så är jag ändå glad, för jag KÄNDE ju!! Det var som mitt minne öppnades lite mera nu och jag fåt tillgång till ännu mera känslor/upplevelser som är gömda för mig....

Å för att kunna uppleva och känna de härliga, sköna och fina känslorna så måste jag först gå igenom lagret i minnet av obehagliga upplevelser....som den jag upplevde inatt. Känslan av att vara utanför, utfryst.....hoppas inget barn behöver uppleva den känslan i sin egen familj.

Kram på er!!

Jag lär ju mig mer och mer om mig själv för varje dag o för varje vecka som går. Jag försöker förstå mig själv och min omgivning. Jag försöker bilda mig en helthet om allt - om mig själv, mitt psyke, min kropp, mina tankar, mina känslo, mitt beteende, mina reaktioner...ja hela mig....och det är verkligen inte en lätt uppgift kan jag säga....men det går framåt och nu känns det som att jag kommit en bra bit på vägen. Bara nu senast har jag fattat en stor grej som gör att jag inte känner mig helt bakom flötet..

Jag har ju gått i terapi i snart 2,5 år...shit alltså och det har verkligen inte varit lätt. Det som har varit grymt jobbigt är just att försöka koppla ihop mina reaktioner med mitt huvud men det har verkigen inte gått. Många många gånger har jag undrat vad det är som är "att känna" och nu vet jag ju varför jag inte vetat det, det är ju för att jag har varit totalt i okontakt med mina känslor - just därför har jag inte vetat vad det innebär "att känna", erkänn sjukt??? Fast å andra sidan har jag förstått att det är helt normalt. Psyket funkar tydligen så, när det blir för mycket så stänger psyket av....o helt plöstsligt så kan man inte längre känna....ja så funkar det tydligen.

Anledning till denna upptäckt har ju varit att då och då, exempelvis i samband med sommaruppehåll och vinteruppehåll från terapin så har jag alltid märkt att det blivit otroligt jobbigt. Min kropp har reagerat med en massa fysiska symtom - det har vart som någon slags separationsångest. Jag har vetat att jag o terapeuten ska skiljas åt för några veckor och i och med det så har jag alltid varit otrolit ledsen de sista terapigångerna....UTAN att förstå varför. Jag har varit ledsen och applicerat det på andra gerjer som skett just i stunden kan man säga....mänstret jag sett är att just när vi ska skiljas åt så har jag alltid varit extra ledsen men aldrig FATTAT varför ( och med fattat menar jag att jag inte känt av / förståt med både tanke o känsla vaför jag blivit ledsen ) men idag vet jag varför. Varför jag blri ledsen och varför jag inte kan känna av vad det beror på.....det är för att psyket vill skydda mig. Så vid varje separation så reagerar kroppen med fysiska symtom. Denna gången har det varit gråt och totalt utslagenhet, har legat i sängen i princip hela helgen, sov 18 timmar i lördags....det är kroppens reaktion på det hela. Men jag kan ändå inte känna det att det hör ihop med händelsen, det är som nåt slags försvar som finns det - som gör att känslan inte finns i mitt medvetande, antagligen kanske för att den är för smärtsam för mig att bearebta elle för att jag kanske har flera lager att gå igenom tills jag kommer dit...märkigt är det iallafall. Just att det sätter sig i kroppen istället som psykosomatiska symtom menade min terapuet var något helt naturligt, det funkar tydligen så....o tar sig uttryck på olika sätt....ångest, hjärtklappning, tröstäta, sova mer, sova mindre, mera orolig osv..

I och med detta så får jag ju oxå förklaringen til varöfr jag inte fattar varför jag behövt gå i terapi. Har ju länge menat på det att inget har väl drabbat mig, äh det e inget som så farlit iallafall....fast egenligen e det att det blivit för mkt och att psyket/medvetandet har stängt av det och gjort så det hamnat i det omedvetna ( det omedvetna tar sig uttryck i kroppsliga symtom ) ....det känns som en enorm befrielse att få detta bekräftat men samtidigt är det oxå svårt att smälta....jag känner ju hela tiden mer och mer och mer.....nu menar jag inte känslor som i att gråta, skratta osv utan jag menar känslor som det man menar när man säger saker som: det känns som att jag blir manipulerade just nu, det känns som att h*n ljuger just nu, det känns som att ov osv sov...

Det är snarare upplevelser det handlar om än att säga att det handlar om känslor. Förstår ni vad jag menar? Ex vissa saker kan man tänka om medans vissa saker kan man inte tänka om utan måste uppleva för att förstå. Det är just det det hela handlar om, förmåga att uppleva ( känna saker ) saker & ting som börjar ta fart i mig igen. Att få uppleva dom där nyanserna. Inte som jag tidigare gjort i många många år, bara i princip upplevt en enda nyans, trist liv I know.

Nu fattar jag även begreppet med att förtränga känslor - det handlar alltså inte om att man måste gråta osv, utan det handlar om själva upplevelsen.....att inte förtränga olika upplevelsetillstånd för går man det så riskerar det att ta sig uttryck i psykosomatiska besvär. oftast går man det dessuomt omedvetet.....om man inte haft någon som lärt en hur man ska ta hand om det jobbiga vilket i mitt fall inget har hjälpt mig med. Mitt inre liv fick jag tidigt lära mig att ta hand om själv.....å hur ska man som barn kunna veta hur man ska ta hand om det för att utveckals normalt? Det var ju det som var min mammas uppgift.....fast grejen är den att hon själv inte vet/visste hr man skulle göra så jag kan inte klandra henne...

Jag är otroligt nyfiken på hur livet kommer te sig när jag får förmågan att uppleva alla nyanser på kartan....kommer jag då kunna uppleva känslor jag tidigare aldrig känt? Troligtvis...ser fram emot den dagen.

Tänk så mycket knepiga människor det finns..

Jag är ju fortfarande ny på jobbet och självklart så frågar man ju en del och samtidigt försöker man "känna av läget"....ni vet, man känner av stämningar, folk, vilka som tyr sig till vem osv....

Det finns en människa på mitt jobb jag inte alls förstår mig på, h*n e skum som fan. Elle snarare dum i huvudet? Störd? På riktigt alltså. H*n verkar ha STORA problem..h*n måste ju ha det! Ingen normal människa beter sig så...

Denna person jag talar om har tydligen varit chef på företaget, o i många år varit den som typ varit verksamhetschef...chef över alla typ,.....men ärligt talat jag förstår inte, jag förstår mig inte alls på denna människa. Idag e h*n inte längre chef....som tur är. Ska försöka sätta ord på hur jag uppfatta personen...

H*n ska synas o höras hela tiden. Det är h*n som håller låda på alla fikaraster och luncher. H*n pratar gärna illa om gamla medarbetare och eller om andra människor. Men det jag stör mig allra mest på är hans attityd å jag skojar inte nu...denna mannen har ett Stort behov av att trycka ner andra, och inför andra. Hela tiden så ska h* knomma med nedlåtande kommentarer, spydiga svar på saker o ting, och med sarkastiksa skämt....idiotförklara folk mm.

Först fattade jag ingenting...typ skojar h*n eller menar h*n allvar...? H*n är rent ut sagt elak. Han idiotförklarar folk mitt framför ögonen på den och framför alla andra.....säger taskiga saker, drar idiotiska skämt och som hela tiden ska handla om sex.....skitkul verkligen...NOT!! Å denna mannen har vart chef!! Det värsta av allt e att alla typ har vant sig vid detta och det liksom har blivit helt "normalt" för personen i fråga att bete sig på detta sättet.....

Å idag var det min tur. Iofs inte första gången, detta var andre gången...h*n var spydig mot mig....visst, jag blev ledsen, det blir man ju....men jag vet ju att jag inte gjort nåt fel, eller sagt nåt dumt....jag bara frågade en grej och ville veta, å tydligen så gillar h*n inte det (?) man ska helt vara tyst och bara hålla med h*n hela tiden och skratta med i skämten (?) eller vad då???.....första gången h*n var sån så blev jag riktigt ledsen, när jag kom hem började jag gråta och kände mig dum osv ..men idag blev jag bara ledsen....å undrar vad det är för fel på h*n....seriöst.....en normal människa beter sig inte så. Hela tiden har h*n taggarna utåt och går till attack....

Det värsta av allt är ändå inte personen i frågan  beteende utan det e snarare hur alla andra på nåt sätt verkar ha accepterat detta....o spelar med (?) ....nu finns ju inga högre chefer i vår stad...alla som e där arbetar ju "under" h*n....fast inte att h*n e chef så att säga...o just det att folk inte säger nåt, inte reagerar....utan e tysta.....det e lite läskligt faktiskt.

Hjälp...har jag tagit mig vatten över huvudet?

Sambon har släktingar på besök från utlandet, som han inte träffat på 23 år....o idag kommer det på middag hos oss, som jag kommer bjuda på.....

De har iofs redan träffats flera gånger, typ varje dag eftersom de vart här i mer än 2 veckor nu....o så kommer flera andra från hans släkt - vi kansek bli allt mellan 9-14 personer...hm börjar bli lite nervös

Har handlat o bestämt vad vi ska äta....kör min standard maträtt fast den börjar bli trist nu när man alltid kör samma så fort man har middagsbjudning  fast inte för samma personer då vill säga ;)Det är ett säkert kort men för att krångla till det litegrann o utmana mig själv så ska jag fixa lite förrätt - typ lite tapasaktigt, med piroge, korvar, vitlölsmarinad, tzatsiki, ajvar relish, vitlöskbröd....men det  ska nog går bra...tror jag.

Är stolt över mig själv, längesedan jag gjorde sånt här - o det ser jag som ett gott tecken - jag tycker det är kul o roligt o spännande, upplever det inte alls som jobbigt o stressande som jag gjorde under många år.

Önska mig lycka till!!

Dagens Fundering: Är det viktigt att ha förståelse? Förståelse för andra människor? Varför är det viktigt? Och om man inte har förståelse, vad innebär det? Å vad betyder det? Är du en förstående människa? Och vad menas med det?

Dela med dig av dina tankar och funderingar.....

KRAM

...jo jag vet...jag är en urusel bloggare :-( Har väl inte ens något att skylla på. Har även vart dålig på att kika in hos er, kommenterat ibland...

Antagligen har jag väl kanske inget behov av att skriva? Måste ju vara så....

Fast egentligen kanske jag borde skrriva mer och tänka mindre. Jag är ju en jävel på att tänka, en riktig tänkare, o riktigt duktig på att älta saker. Jag vet inte riktigt vad som är mitt mål. Tror jag att tanken ska försvinna och jag ältar tillräckligt, eller? Kanske försöker jag lösa mina känslomässiga problem med att tänka ut svar...? Läste nån stans att det är vanligt att göra så...

Jaja...hur som helst - allt flyter på. Jag kämpar på....vi börjar få ordning i lägenheten, ett rum kvar att renovera, o några möbler som fattas. Jobbet flyter på bra, det har vart en rikitg mjukstart med tanke på att jag började innan semester-tider - går förresten på semester om 1 vecka. HAr sett att några av er redan gått på semester. Själv så har vi inget inplanerat, göratrist...har inte så mkt lust att ens göra nåt, känner inte för nåt, tråkigt. Man känner sig som ett ufo o som att man måste göra nåt...vet ju inte ens om jag vill. Dels att lägenheten inte e fördig, dels att jag inte e färdig med mig själv...( skum tanke, måste skriva mer om det snart , hu rjag tänkjer kring det...kommer det en tid då man känner sig färdig, färdig o redo att fortsätta me livet? Känns som jag tänker fel, känns som jag väntar förgäves, livet pågår ju...eller ? )dels så e inte mannen så förtjust i att resa utomlands, det som jag älskar....e rädd för att semestern kommer sluta med att jag sitter på min kammare o ältar o grubblar o mår sämre....?

Jaja, nu fick jag lätta mitt hjära litegrann...usch känner mig uppsvälld, svettig o äcklig. Har pms, lika illa varje månad, hatar!!'

PÖSS på er!!!

Inser mer och mer att jag besitter en förmåga. En förmåga att lätt och snabbt kunna känna in andra människor och deras känslor.

Kanske låter skumt i era öron men jag tror denna förmåga hos mig är enorm. Jag anser mig grymt känslig för att ta in förnimmeler och upplevelser - att på ett naturligt och nästan självklart sätt förstå hur människor känner och tänker. Trodde först att detta var normalt, att alla människor kunde det och att min förmåga inte var unik på något sätt. Men förstår mer och mer att det inte alls är så. Att det inte alls är något självklart hos alla människor. Kanske det som menas med att alla har olika förmågor och är unika på sitt sätt. Kanske tror ni att jag är knäpp eller galen på nåt sätt eller att jag tror mig veta mer än vad jag vet men denna känsla har jag haft i hela mitt liv. Men den satter lite ur spel när jag började må dåligt. Men känner nu att den börjar komma tillbaka. I början ville jag inte tro på det eller kännas vid den, för den fick mig att känna mig som att jag överdrev och trodde mig vara bättre än alla andra. Men tror inte alls att det handlar om det utan helt enkelt att jag har den förmågan.

Det kan faktiskt vara rätt så jobbigt att kunna känna in och känna av, det blir som att alla dessa känslor hamnar hos mig och så måste jag kunna tampas med dem....men tror det lägger sig sen allt eftersom jag lär mig hantera och se mer o mer känslor med tiden.

Tror det är en fantastisk förmåga jag har som jag kommer ha stor nytta av om jag bara tar hand om det på rätt sätt.

Oj glömde ju vara det var jag egentligen skulle skriva om =)

Jo jag är ju väldit social av mig...o den sidan gillar jag av mig själv, eller ifallafall har gjort. Men de senaste åren, när jag mått så dåligt så har jag hållt igen en hel del...drgit mig tillbaka, hämmat mig själv, inte vågat ta plats o synas, t o m blivit tillbakadragen, rädd och osäker i osociala sammanhand. Länge funderarde jag vad det berodde på, förstod inte att det hade med attjag mådde dåligt utan trodde det var åldern......? Slog aldrig mig att det hade me mig mående att göra o att när man mår dåligt även blir personlighetsförändrad....vilket e normalt har jag förstått i efterhand.

Hur som helst så har jag sedan 1 år blivit sådär social igen, älskar att umgås med olk o prata, diskera, synas o höras, skratta. Är troligt nyfiken på människor o älskar att ta kontakt med nytt folk, frågaa om dom, vad de e för typer osv...

Men idag kände jag o "såg " att jag var den enda som faktiskt tog kontakt med de nya...pratade, frågade, visade intresse, osv.....de var liksom indelat i olika läger/grupper. Men jag rörde mig mitt i, mellan dem, ena stunden på ena sidan, andra stunden hos de andra, lite överallt osv....

Å nu i efterhand så insåg jag att jag var den enda som gjort den, alla andra höll sig till sina grupper. Jag var den enda som var runt o visade intresse, frågade och var social.....likaså här, jag börjar tänka ; e jag speciell på nåt sätt? E jag väldigt annorlunda än de andra? Kan det vara så att jag e konstig på nåt sätt, avvikande?? Att de e nåt fel på mig?? Eller är jag kanske ubersocial?

Eller vänta, det kanske e jag som e öppen o nyfiken på andra männsikor...?? Å det e normalt?

Jobbigt att tvivla på sig själv, o veta vem man är....

Hjälp mig ( igen )