Känslor

Känner att jag har ett stort behov av att förstå. Jag måste förstå annars blir jag tokig. Jag vill förstå det jag går igenom. Samtidigt har jag förstått att det är inget jag kan förstå med huvudet, genom att tänka - utan det jag vill förstå handlar om att känna, om att uppleva....o det är lite frustreradne eftersom jag är en analys-expert. Jag e grymt bra på att tänka och lösa problem men när det gäller att lösa sina känslomässiga problem så hjälper inte riktigt det för det går liksom inte att lösa genom att tänka utan det förvärrar nästan bara problematiken, genom att man sätter igång och börjar älta, grubbla, fundera osv...o det stjälper mer än hjälper.

Ett exempel på detta när jag måste känna istället för tänka är inatt, i drömmen. Det är då mit känsloliv vaknar till liv har jag märkt, då känns det vekligen. Då känner jag.

Det är som att känslorna finns inkapslade i mitt Minne som är stängt för mig på dagen, det tillåter inte mig att känna....medans i drömmen så öppnas dörren till mitt minne och mina känslor och då är jag i direktkontakt med det.

Det var en jobbig dröm inatt, jag skrek högt flera gånger. Jag både minns det själv och sambon sa det till mig. Det jag drömde handlade om när jag var liten, jag upplevde det många gånger. Jag kände mig utfryst, utmobbad, av mina egna släktingar. Det var ofta om mot mig....helt sjukt när jag tänker tillbaka på det nu. Det var ofta att jag kände mig utanför av dom...exempelvis när jag hade en egen vilja eller inte tyckte och tänkte som dom eller om jag var "olydig" ( kan tyvärr inte minnas vad jag gjort men tror det handlar om att man kanske inte varit till lags o gjort som dom vill utan kanske haft en egen vilja o egna känslor men det respekterades aldrig ) då varjag inte en snäll flicka utan ett olydigt barn som inte lyssnade på dom äldre. Å det slutade alltid upp med att Alla ( nu pratar jag om min mamma, mormor, min moster och min morbror ) gick emot mig, det var dom mot mig....herregud....DET måste ju ha vart jättetraumatiskt som barn, att uppleva den känslan. Att få uppleva den utanförskapkänslan, att bli utfryst, att bli mobbad, att vara utanför.....exakt så känns det. En riktigt obehaglig känsla....det är annat det än att uppleva trygghet och kärlek från sina nära och kära....det var denna känslan jag fick uppleva inatt.

Jag var arg, jag skrek på dom allihopa att dom var trasiga själar, att dom själva växt upp galet och dysfunktionellt, att så beter sig inte normala människor mot en annan person. Att det egentligen är DOM som borde gått i terapi inte jag. Mig har det aldrig vart nåt fel på men det är som att jag har fått ta all deras börda och skit och allt har gått ut över mig. JAg varju det första barnbarnet, den första ungen i släkten....jag blev den som det var lätt att ösa ur saker på.

Konsigt egenltigen nu när man tänker efter. Nu när man ser det med andra ögon. DÅ, när jag var liten och inte allt för längesedan så tyckte jag att min uppväxt var helt normal, likaså mina närmaste släktingar. Men nu när man tänker på det så är dom ju inte riktigt kloka. Relationerna mellan min mamma o hennes syskon har alltid handlat om att försöka sätta sig över den andra, att armbåga sig fram, att göa varandra avundjsuka, snacka skit bakom ryggen, bilda lag med någon annan för att gå emot någon....man har aldrig sagt vad man tycker o tänker, aldrig rett upp konflikter, allt har soppats under mattan, man har mera spelat ett spel, å låtsats om att allt e så fint och bra, alla har egneligen varit falska mot varandra o har det gått dåligt för någon som har man nästan känt skadeglädje. Shit alltså, egentligen e de tju inte syskonens fel heller - det e ju mormor som uppfostrat dom. Så detta går nog långt tillbaka i tiden.....å så e JAG den som bryter denna kedja, känns det som.

Jag blev den som bägaren rann över på. Den som fick ångest utan att förstå varför. Den som mådde dåligt utan att ha gjort något. Jag är den som bryter denna onda kedja. Jag är den som tänker annorlunda än alla de andra i släkten. Jag är den som reparerar den skada som skett och tänker inte föra över denna "känslosjukhet" på mina barn....

Fast att drömmen var obehaglig så är jag ändå glad, för jag KÄNDE ju!! Det var som mitt minne öppnades lite mera nu och jag fåt tillgång till ännu mera känslor/upplevelser som är gömda för mig....

Å för att kunna uppleva och känna de härliga, sköna och fina känslorna så måste jag först gå igenom lagret i minnet av obehagliga upplevelser....som den jag upplevde inatt. Känslan av att vara utanför, utfryst.....hoppas inget barn behöver uppleva den känslan i sin egen familj.

Kram på er!!