Psyket stänger av...?

Jag lär ju mig mer och mer om mig själv för varje dag o för varje vecka som går. Jag försöker förstå mig själv och min omgivning. Jag försöker bilda mig en helthet om allt - om mig själv, mitt psyke, min kropp, mina tankar, mina känslo, mitt beteende, mina reaktioner...ja hela mig....och det är verkligen inte en lätt uppgift kan jag säga....men det går framåt och nu känns det som att jag kommit en bra bit på vägen. Bara nu senast har jag fattat en stor grej som gör att jag inte känner mig helt bakom flötet..

Jag har ju gått i terapi i snart 2,5 år...shit alltså och det har verkligen inte varit lätt. Det som har varit grymt jobbigt är just att försöka koppla ihop mina reaktioner med mitt huvud men det har verkigen inte gått. Många många gånger har jag undrat vad det är som är "att känna" och nu vet jag ju varför jag inte vetat det, det är ju för att jag har varit totalt i okontakt med mina känslor - just därför har jag inte vetat vad det innebär "att känna", erkänn sjukt??? Fast å andra sidan har jag förstått att det är helt normalt. Psyket funkar tydligen så, när det blir för mycket så stänger psyket av....o helt plöstsligt så kan man inte längre känna....ja så funkar det tydligen.

Anledning till denna upptäckt har ju varit att då och då, exempelvis i samband med sommaruppehåll och vinteruppehåll från terapin så har jag alltid märkt att det blivit otroligt jobbigt. Min kropp har reagerat med en massa fysiska symtom - det har vart som någon slags separationsångest. Jag har vetat att jag o terapeuten ska skiljas åt för några veckor och i och med det så har jag alltid varit otrolit ledsen de sista terapigångerna....UTAN att förstå varför. Jag har varit ledsen och applicerat det på andra gerjer som skett just i stunden kan man säga....mänstret jag sett är att just när vi ska skiljas åt så har jag alltid varit extra ledsen men aldrig FATTAT varför ( och med fattat menar jag att jag inte känt av / förståt med både tanke o känsla vaför jag blivit ledsen ) men idag vet jag varför. Varför jag blri ledsen och varför jag inte kan känna av vad det beror på.....det är för att psyket vill skydda mig. Så vid varje separation så reagerar kroppen med fysiska symtom. Denna gången har det varit gråt och totalt utslagenhet, har legat i sängen i princip hela helgen, sov 18 timmar i lördags....det är kroppens reaktion på det hela. Men jag kan ändå inte känna det att det hör ihop med händelsen, det är som nåt slags försvar som finns det - som gör att känslan inte finns i mitt medvetande, antagligen kanske för att den är för smärtsam för mig att bearebta elle för att jag kanske har flera lager att gå igenom tills jag kommer dit...märkigt är det iallafall. Just att det sätter sig i kroppen istället som psykosomatiska symtom menade min terapuet var något helt naturligt, det funkar tydligen så....o tar sig uttryck på olika sätt....ångest, hjärtklappning, tröstäta, sova mer, sova mindre, mera orolig osv..

I och med detta så får jag ju oxå förklaringen til varöfr jag inte fattar varför jag behövt gå i terapi. Har ju länge menat på det att inget har väl drabbat mig, äh det e inget som så farlit iallafall....fast egenligen e det att det blivit för mkt och att psyket/medvetandet har stängt av det och gjort så det hamnat i det omedvetna ( det omedvetna tar sig uttryck i kroppsliga symtom ) ....det känns som en enorm befrielse att få detta bekräftat men samtidigt är det oxå svårt att smälta....jag känner ju hela tiden mer och mer och mer.....nu menar jag inte känslor som i att gråta, skratta osv utan jag menar känslor som det man menar när man säger saker som: det känns som att jag blir manipulerade just nu, det känns som att h*n ljuger just nu, det känns som att ov osv sov...

Det är snarare upplevelser det handlar om än att säga att det handlar om känslor. Förstår ni vad jag menar? Ex vissa saker kan man tänka om medans vissa saker kan man inte tänka om utan måste uppleva för att förstå. Det är just det det hela handlar om, förmåga att uppleva ( känna saker ) saker & ting som börjar ta fart i mig igen. Att få uppleva dom där nyanserna. Inte som jag tidigare gjort i många många år, bara i princip upplevt en enda nyans, trist liv I know.

Nu fattar jag även begreppet med att förtränga känslor - det handlar alltså inte om att man måste gråta osv, utan det handlar om själva upplevelsen.....att inte förtränga olika upplevelsetillstånd för går man det så riskerar det att ta sig uttryck i psykosomatiska besvär. oftast går man det dessuomt omedvetet.....om man inte haft någon som lärt en hur man ska ta hand om det jobbiga vilket i mitt fall inget har hjälpt mig med. Mitt inre liv fick jag tidigt lära mig att ta hand om själv.....å hur ska man som barn kunna veta hur man ska ta hand om det för att utveckals normalt? Det var ju det som var min mammas uppgift.....fast grejen är den att hon själv inte vet/visste hr man skulle göra så jag kan inte klandra henne...

Jag är otroligt nyfiken på hur livet kommer te sig när jag får förmågan att uppleva alla nyanser på kartan....kommer jag då kunna uppleva känslor jag tidigare aldrig känt? Troligtvis...ser fram emot den dagen.