Promenerar bort skiten i min kropp, som inte vill bryta ut. Över västerbron blir jag påmind om hur tufft livet kan vara. Nedanför, vid brofästet finns ytterligarer en minnesplats för den unga man som valt att hoppa av resan. Det sitter två personer stilla där. Saknar säkert. Gråtr. Har säkert många frågor.
Jag blir rörd och tänker att ibland är det svårt att förstå och tro, att allt går att lösa. Men det gör det. Alltid. Det finns en väg ut ur mörkret för alla. Man ska inte behöva välja Västerbron