I väntan på ägglossning

Min nya blogg är igång, så länge ligger den också här på aftonbladet, men kommer med all sanorlikhet flyttas fram över någon gång.

blogg.aftonbladet.se/somensaga

p.s av någon anledning funkar det inte att länka så ni får ta er dit manuellt. Väl möt!

Det är över nu! Mer än två och ett halvt år av tankar, förhoppningar, sorg och misslyckande. Det är över nu – väntan på ägglossning.
Det är över nu rädslan för att det inte skulle bli nått mer barn.
Det är över nu – hon är här, vi är i Alice underbara land. Resa var mycket bumpig, men vi kom fram. Lite starkare, lite visare, lite lyckligare…

Det har gått två månader idag sen hon kom till oss. Två månader som tyvärr snabbt gick från den rosa bubblan till en grön slemmig snorblobba med tre förkylningar på raken.
Men vad skjutton är lite förkylningar mot det som andra nyblivna föräldrar i vår omgivig och deras barn drabbas av. Någon har ett barn som får epileptiska anfall flera gånger i timmen. Någon annan fick ett barn med alvarligt hjärtfel. Och alla andra dramatiska historier man hör hela tiden. Historier som är hjärtknipande och där jag kan förstå den oro och smärta de föräldrarna känner. Förstå, men jag vet inte hur de känner. För jag har ju inte behövt vara där – än i alla fall…

Men oro känner man från den dagen man beslutar sig för att bli gravid eller behålla det barn som kom till en utan planering. Oro att inte bli gravid, oro att det ska hända nåt under graviditeten, oro att det inte ska gå bra vid förlossningen, oro att det ska vara nåt fel på barnet, oro att det ska sluta andas, oro att det ska ramla och slå sig, oro att det inte ska få kompisar, oro att det ska få det jobbigt i skolan, oro att det ska ha fel kompisar, oro att det inte ska få jobb, oro, oro, oro…
Det är inte bara de 12 första veckorna av graviditeten - det är för alltid, så som det är när man har relationer till andra varelser.

Jag har sagt det förut, jag fattar inte riktigt varför traditionen fortfarande hänger kvar att man bör vänta med att berätta att man är gravid till efter 12:e veckan. Ja på jobbet behöver du kanske inte springa till chefen så fort du fått plusset på stickan. Men till familj, släkt och framför allt vänner tycker jag att det är en fördel att tala om det. Om det går galet behöver man verkligen alla de där människorna runt omkring sig. Och det kan ju gå galet senare med. Ska man vänta med att berätta tills barnet är fött då eller och se så det gått bra? För sorgen, ska ni veta, den blir inte mindre av att man inte berättat. Snarare jobbigare för att man känner att det är svårt att tala om att man fått missfall när man inte sagt att man är gravid.

Och vore det så att man mera öppet talade om att man är gravid innan vecka 12 skulle det också bli fler som talade om att de fått missfall. Då skulle också fler inse hur vanligt det är. Att det faktiskt nästa är något man ska räkna med händer om man vill ha flera barn. Minst 20% av alla graviditeter slutar i missfall. Var 4:e kvinna drabbas. Kanske fler än de som får bröstcanser, men det pratar man mer om. Om vi alla skulle inse hur vanligt det är, då kanske, kanske choken av beskedet jag fick den 27juli 2008 varit lite mindre. Kanske skulle det vara så. Och i alla fall skulle jag kanske veta lite mer och kanske skulle jag veta någon jag kunde pratat med.

Men kanske har jag färgat vänner så mycket av vår historia att det tvivlar på att det kan gå vägen. Allt har en baksida…

Jag kommer aldrig behöva köpa någon trisslott. Det finns ingen chans i världen att man kan ha mer tur än jag haft. Jag har vunnit i livets stora lotteri. Andres, Isak och Alice, jag älskar er över allt annat.

Tack alla för att ni har följt vår resa. Tacka alla för alla uppmuntrade ord när det har känts nattsvart. Tack alla för den empati så många visat.
Det är över nu. Väntan på ägglossnig är över. Undrens tid är inte förbi. Vi befinner oss i Alice under land.

P.s. Boken kommer komma efter sommaren om allt går som det ska. Där kommer säkert finnas en del ”bonusmaterial”. Ni kan beställa den på: boken@almborg.se.
Bloggen kommer att finnas ett litet tag till. Se kommer det komma en ny med ett helt annat innehåll, men ni kommer kunna hitta adressen här.
Kram

Flaggan i topp det blev en utan snopp!

När jag var yngre och tänkte på mig själv som mamma så föreställde jag mig alltid att det var en dotter jag hade. En hästtjej som jag kunde leka med Barbie med i timmar. En flickig tjej med långt hår som jag kunde fläta.
Så blev jag gravid med Isak. Redan tidigt kände jag att han var en kille. Vet inte varför, men jag kände det bara och den där bilden i mitt huvud om en tjej som förstabarn var borta.

Efter alla resor vi haft sen har det här med kän på barnet fått ändå mindre betydelse under graviditeten äv vad det hade innan. Ett friskt barn var högsta önskan liksom. När jag tillslut blev gravid med Alice kände jag lika starkt som med Isak att det var kille, att detta var en tjej. Men jag vågade inte lita på den kännslan. För det skulle vara för bra ändå att vi skulle få en tjej med. Vi fick väl ändå "nöja" oss med att det blev ett barn?
Kanske ville jag också ställa in mig på att det var en kille detta för att inte bli besviken om det skulle vara så. Jag tänkte in mig i hur det skulle bli att bara ha söner, att inte bli en flickmamma. Varför? Jo för jag insåg redan då att det kommer bli olika liv som mamma. Varken bättre eller sämre, men annorlunda.

Har du bara söner kommer du antagligen inte ha det förhållande som mamman har med sin dotter. Lika lite som pappan inte kommer ha samma förhållande till sina barn om det bara blir döttra. Tänk er själva vad ni har för förhållande med era föräldrar. Med bara söner skulle jag inte komma ha likadant förhållande till mina barnbarn som jag antagligen kommer ha nu. Jag skulle förmodligen bara vara svärmor i båda barnens familjer. Inget ont i det, men det är annorlunda. Inte är det till min svärmor jag ringer om det är nått jag funderar på med barnen. Inte för att hon inte skulle veta utan för att jag är närmare min mamma.

Det stog för någon veckan sen i aftonbladet att det var ökad risk för förlossningsdeprition om barnet var en pojke. Jag kan förstå det. Jag kan förstå att man som mamma oftare önskar sig en flicka och om man aldrig får sin lilla prinsessa faktiskt kan bli lessen över det faktum att det inte blir så. Och det var nog det jag förberedde mig för att inte bli med att försöka intala mig att det var en kille i min mage.

Sen kom hon då min lilla prinsessa. Mitt älskade lilla Gryn. Och vi var verkligen så överlyckliga över att det var en tjej. Jag kunde inte riktigt tro det. Och jag var säker varje gång jag skulle byta blöja på BB att de har nog sett fel det var nog en kille så jag öppnade lite försiktigt på blöjan men se, det var fortfarande en tjej.
Och sen kom det dåliga samvetet. Jag skämdes nästan över att jag blev så glad över att det blev en tjej. Jah skulle ju vara glad att det blev ett barn - könet skulle väl verkligen inte vara en orsak till att jag skulle vara lite extra glad eller?

Ja du lilla Alice Wiola Almborg. Jag är så glad att du kommit till oss. Glad för att du är en tjej, säkert lika glad som jag varit om det kommit en lillebror till Isak. Men nu är du här och jag är så lycklig för det. Lycklig för att jag kan få bli både farmor och mormor. Glad för att jag fått en liten docka att byta klänningar på. En hästtjej att dela intressen med. En flicka att dela sånt som bara en mamma och en dotter kan dela.

Alice min lilla flicka vad du är fin.

Det är bara att erkänna. Trotts att jag läst, pratat, tänkt, känt, funderat om allt med hur man kan må bättre gick jag själv i fällan -igen!

Jag blev arg, lessen och besviken på mig själv att jag inte lärt mig mer, att inte vi lärt oss mer, under de här åren.
Jag insåg för en vecka sen att det jag kämpat så för att få uppleva igen, är jag för trött för att orka njuta av.

Jag har låtit andras förväntningar - iallafall hur jag känt att det förväntats av mig, gå före mina egna önskningar om hur dagarna ska levas.

Jag har haft jättesvårt att lämna ifrån mig Alice och få lite andrum och egentid som jag så väl behöver. Trots att jag egentligen vet att jag behöver det. Trots att jag innan hade bestämt mig för att det inte skulle bli så den här gången.

Jag befinner mig längst ner på Maslows behovstrappa och sömnbehovet är långt ifrån uppfyllt. Och det är verkligen så att det är jättesvårt att komma vidare när varje steg inte är uppfyllt. Att vi blev förkylda för tre veckor sedan och är fortfarande har ju inte underlättat saken. Lägst ner var jag nog förra veckan när jag mot mina egna principer åkte till BVC och hämtade på dagis i myskläder för att jag inte orkade gå å byta om. Att göra iordning håret eller sminka mig ligger väldigt långt borta de flästa dagar, men ritkiga kläder vill jag iallafall ta på mig. Det kändes som ett nederlag att faktiskt ha gjort det.

Men jag kanske har varit på botten och börjar ta mig upp för nu orkar jag iallafall skriva om det...

Jag vet att jag har verktygen och det är bara att börja använda dem igen. Och kanske är det nyttigt att rasa igenom mina system lite så blir jag ytterligare starkare när jag tagit mig igenom detta med. Lite som med träning och träningsvärk. Man bryter ner musklen lite för att den ska vara ännu starkare när den "läkt".

Redan ganska tidigt efter att vi berättat för Isak att han skulle bli storebror började hans resa till att bli det. Vi pratade mycket om att bäbisen måste ligga där inne och växa färdigt och att den inte skulle komma förens efter jul. Isak ville redan i augusti att det skulle bli julafton så bäbisen kunde komma.

Och han ville ha en lillasyster. En Alice. En annan liten syster som han känner heter det och han tycker hon är bautasöt. Vi försökte lite diplomatiskt säga att det kunde ju bli en lillebror med bara för att han inte skulle bli allt för besviken om det blev det. Men han var så säker på att det var en lillasyster som låg i min mage.

När jul näramde sig ökade också Isaks förväntan inför det som skull komma. Vi läste busiga bäbben för lite förberedelse. Julafton kom och gick och nu borde väl bäbisen komma? I augusti lät det ju som en bra tidsangivelse att den skulle komma efter jul. Att det skulle kunna dröja ända till slutet av januari var lite svårare. Men även här hade Isak rätt. För när vi städade undan julsakerna tjugonda knut, sa Isak att nu är ju julen slut så nu kommer bäbisen.

Och så kom hon. Hans så hett efterlängtade lillasyster. Jag frågade honom när de besökte oss första gången på BB om han tyckte hon var söt - nä men jag tycker ju om henne.

Och han var så glad att få hem oss. Han pussar på henne så ofta han kan och vill klappa på henne och gärna ligga bredvid henne. Han älskar henne verkligen. Inte har han någon gång visat att han är avundssjuk.

Isak skyddar sin syster mot allt. Den empati han har är jag helt förundrad över. Är vi inte i rummet och Alice gråter, sätter han i tutten och "gör henne lugn" som han säger. Han flyttar gärna med sig henne i babysitten så att hon är nära honom. När Alice kändes febrig och jag skulle ta tempen på henne ville han skydda henne och sa att jag fick inte göra det. Det var hans Alice och jag fick inte göra det. Han kände så med sin syster inför detta. Han kan säga åt mig att jag tar för hårt i henne. Och idag när vi var på apoteket visade en ettårig liten flicka allt för stort intresse av Alice och ville gärna titta å kanske känna lite på henne, men Isak flyttade undan bilbarnstolen och drog upp solskyddet så att flickan inte skylle komma åt henne. .

Jag blir så stolt när jag ser hur Isak är mot Alice, när jag ser hans kärlek till sin lillasyster och att den fanns där så spontant från första stund. Kanske lika mycket innan som för hennes pappa och mig. Jag blir stolt över att han har såna egenskaper, att vi uppfostrat honom så. Och jag blir så glad över att han är så lik sin pappa med den innerliga godhet och kärlek som de båda kan visa.

Å mina älskade barn, jag älskar er så.

En epok i vårat liv avslutades igår. Lennart Blomqvist ringde för sista gången och hörde sig för hur allt var.
Tänk att vi ingått i en studie som inte finns någon liknade i sitt slag kanske i hela världen. Inte så stor och inte med det innehållet. Tänk att vi har ingått i något som förhoppningsvis kommer leda till att socialstyrelsen kommer göra rekomendationer för hur vi missfallspatienter kommer att behandlas och bemöts i framrtiden. Tänk att vi faktiskt kan ha varit med och gjort något avgörande för andra om just det som jag varit så frågande inför.

Nu har vi bara några år av väntan innan vi får reda på resultatet och om jag ätit placebo eller tabletter med krut i. Ska bli mycket intressant.
Lika intressant tycker jag det är att se vad den omhändertagande effekten har gjort. Jag tror ju lika fullt på den. Letar efter andra skrifter om just detta, men det finns inte mycket alltså. Riktigt konstigt.
Att man inte forskat mer på det. För jag är heöt övertygad om att det mesta handlar om att minska stresshormonsnivårerna i kroppen för att det ska funka.
För vi är inte så långt från stenåldersmänniskan som vi tror. Och förhöjda stresshormoner i kroppen talar ju om att här är det farligt. Här ska det inte bli några barn. Det är inte läge för det.

För varför blev det annars så att vi belv gravida en vecka efter första besöket hos Lennart och att det sen gått klockrent. Vi som fått försöka så länge mellan de andra missfallen och sen har det gått åt skogen det med. Eller varför är det så många som försökt få barn i flera år och när de sen skrivit på adoptionspappren, bestämt sig för provrörsbefruktning eller skaffat hund istället, helt plötslogt blivit gravida och då går allt bra.
Jag tror att man får en kännsla av att det händer äntligen nått och stresshormonerna sjunker och så går der.
Här har vi en riktigt krock mellan vårat morderna 2000 tals leverne och stenåldersmänniskan. Det liv vi lever här och nu gör att vi måste planera för barn. De kan inte komma precis hur som hälst om det ska funka med jobb och boende osv. (Iallafall inte för de flesta) Men fertiliteten och reproduktionen funkar ändå likadant som i grottan.

Jag har sparat en av burkarna med medecinen jag ätit för att veta vilket nr vi hade och som lite kuriosa till Alice. Det kanske är de där pillren hon ska tacka för att hon finns. De, Lennart och Ewa Odin.

En skrapekaka är den man gör av det sista av smeten. Den blir liten och inte lika i formen som de andra. Men smakar lika gott för det.

Ulla i Katebo är min "tant Berg". Hon bor i grannbyn och alltid funnits när man var liten. Der var där det var kul att vara när Mamma och Pappa behövde barnvakt. Hon har alltid kallat mig för skrapekaka. Det där sista som blev kvar när de andra tagit alla andra gener och egenskaper. Men inte på det negativa sättet utan snarare tvärt om. Och hon sa alltiid att jag var så liten, så liten när jag föddes så jag fick plats i en tändsticksask.

Alice är min lilla skrapekaka. Min sista lilla bäbis. Det som blev kvar, men fatta vad bra det blev. Och nästan lika liten som jag var hon med. Hon är så näpen det lilla Grynet. Precis som med Isak fick vi mycket kompimanger av BB personalen om hur söt hon är. Det var många som var aspiranter på att kunna ta hand om henne om det var så att vi ångrade oss. Det säger de säkert till alla, men det känns ju rätt bra ändå.

Och att man kan älska något så på en gång. Så fort hon kommer ut känner man bara hur känslorna svallar över. De första dygnen kom tårarna hela tiden. Och en lättnads känsla att äntligen är hon här. Äntligen har vi fått vårat lilla Gryn. Våran minsting som kommer bli så bortskämd. Som kommer få så mycket uppmärksamhet.

Kännslorna över att det är en tjej brottas i min hjärna. Det känns lite för bra för att vara sant. Med allt det vi har i bagagen så har det kännts som alldeles bra bara det belv ett barn till och att det räckte gott å väl med en kille till. Mer kunde vi inte önska oss. Så när det nu blev en tjej, blev det bonusen vi inte räknat med. Jokern på lottovinsten. Och jag känner lite extra lycka för att det är en tjej. Samtidigt som jag kan känna lite skuld över det, för innebär det att jag inte varit lika glad och lycklig med en kille till?

Å du lille Alice vad du är efterlängtad. Precis som din storebror. Men dig fick vi vänta lite extra på. Och det är klart att ska det bli perfekt resultat måste man ju göra om några gånger. Man kan ju inte lyckas på första försöket som med Isak.

Vi älskar dig då Alice, våran lilla skrapekaka...

Onekligen känns det lite märkligt i kroppen när 10 kg bara försvunnit från mig på en vecka. Låt säga 4 kg med barn, moderkaka och fostervatten. Sen är det typ 6 kg med bara vätska som jag samlat på mig. Inte undra på att jag tyckte jag såg grotesk ut när jag såg mig i spegeln. Ville inte att Andreas skulle fota mig för det var hemskt.

Efter att Isak kom ut kommer jag ihåg att jag kunde sakna hans rörelser i min mage. Nästan känna mig lite ensam. Men nu känns det mer som en lättnad. Lite ovant, men inte att jag saknar att ha Alice där inne. Nu kan hon ligga på min mage och röra sig lite och jag kan känna igen dem. Känna att ja ha var det så hon gjorde när det kändes så. Ganska mysigt faktiskt att inse att jag känner henne redan.

Tänk att det gått över en vecka sen hela den där intensiva helgen. Ja nästan 2 veckor.
Utan att gå in på blodiga detaljer får ni här en kort resumé.

Efter de där resorna fram och tillbaka till Värnamo på fredagen och lördagen kom vi hem vid 7 tiden på kvällen. Jag la mig på soffan och sov till Fågarna på fortet och Andreas var ute och röjde de 10 cm snö som givetvis kommit på natten. Kändes verkligen som att det kommer inte bli barn på tre veckor. Isak fick ju stanna hos farmor och farfar utifall att det skulle vara så att vi behövde åka iväg på natten. Och tur var väl det.
Efter att vi gått å lagt oss vid 22.30 och somnade till vid 23 nån gång fick jag hoppa upp ur sängen 23.30 när vattnet kom forsande. Precis som med Isak. Men den här gången var inte Andreas så svår väckt. Och jag var nog inte lika försiktig heller.
Men min största fasa var att det ändå skulle ta en himla tid innan det var dags på riktigt. Särskilt efter dagens resor och erfarnheter. Så Andreas fick ligga kvar i sängen medan jag gick och ducha. strax innan tolvlaget gick jag upp och klädde på mig och vi betämde att vi skulle åka om en timme. Värkarna hade börjat med inte så intesiva ännu. Men jag hann bara lägga mig på soffan innan jag roppade till Andreas att han nog fick hoppa upp nu för nu började det vara mindre än 5 minuter mellan värkarna.

På en kvart var vi fördiga och begav oss in mot Värnamo för 3:e gången på 1,5 dygn. Vägarna var skitdåliga, det regnade och massor med vatten på vägbanan som ryckte och slet i bilen och jag fick påminna Andreas flera gånger om att ta det lungt. Men det är klart att man han blev stressad av att höra mig pusta mig genom värk efter värk. In genom näsan och ut genom munnen. Och givetvis hade jag en värk i varje färdrikningsbyte.

När vi svängde in mot akutintaget vid sjukhuset var det fortfarande 4-5 minuter mellan värkarna. Men ändrades radikalt när jag kelv ur bilen. Den korta  steckan från parkeringen till ingången kändes milslång när det nu bara var några minuter mellan dem. Väl inne på akuten behövde vi inte säga var vi skulle utan låtasades snabbt vidare. På första frågan om jag ville åka rullstol sa jag nej, men efter att bara gått några meter och nästa värk kom, frågade de mig igen om rullstol och jag kunde bara nicka till svar. De ville ju inte ha nån förlossning där på golvet så det var klart de proppsade på det :)

Väl uppe på förlossningen var det bara in på förlossningssalen, av med kläderna och upp i sängen. efter att de kopplat upp mig och gjort alla förberedelser hann de bara gå ut genom dörren innan jag fick be Andreas att trycka på klockan för nu börjar jag krysta. Och efter 5 krystningar simmade hon ut.

Och det var en tjej. Jag kunde knappt tro mina ögon. Jag letade efter pungen, men det var ingen där. Det var verkligen en tjej. Min lilla skrutta. Vårat lilla Gryn. Vi skrek bara rätt ut när det gick upp för oss att den allra högsta önskan gått upp för oss. Inte bara ett lilla syskon till Isak utan faktiskt en liten syster. En liten Alice precis som han sagt att det varit hela tiden.

Fatta att det tog bara 2 timmar och en kvart från att vattnet gick där hemma till att hon var ute hos oss. Vi hade bar 45 minuter från att vi kom till sjukhuset. Snabba ryck och precis som vi önskade. Det 'nda som möjligen inte gick som det skulle var väl att inte moferkakan ville släppa av sig självt och slutade på operation. Men då fick jag en liten tripp till Alice i underlandet. Efter ett misslyckat försök med ryggmärsbedövning fick de spruta i mig lite avlapnande som Narkosläkaren sa " Det kommer göra att du fortfarande kommer känna men du kommer inte bry dig om det." Å inte brydde ja mig för jag for iväg å åkte pulka i ett frigolitland med den där lilla konstiga kaninen i Alice i underlandet. Jag fattar att folk hoppar från hustak när de är påtända för jag svävade verkligen.

Vid 6 tiden rullade de in oss på BB. Andreas åkte hem för att vila lite innan han kom tillbaka med Isak på eftermiddagen. Vid 9 gick jag upp och tog på mig mina egna kläder och kände mig riktigt fräch, inte som att ja fått barn för 7 timmar sen. Men enligt min egen filosofi känner man sig bättre om man bestämmer sig för att göra det. Man blir ju inte piggare fortare för att man slaffsar omkring utan bh i sjukhusets särkar precis.
Och på eftermiddagen dagen efter lämnade vi BB och plan 5 på Värnamo sjukhus för gått. Känns konstigt efter alla resor dit och till Borås att nu är det över. Nu finns vårat lilla önskebarn hos oss.
Och denna gågen har jag bara gott att säga om den personal jag mött på förlossningen och BB. Särskilt Linnèa - en barnmorska som verkligen hamnat rätt i livet.

Det har svårt att gå in. Jag har svårt att fatta att det är sant. Att det är på riktigt.
Känner mig fortfarande lite chokad över att det gått bra. Att det gick fort. Att det t.o.m. blev en flicka. Det känns överkligt.

Det kommer över mig ganska ofta och tårarna bara sprutar. Tårar av lycka. Tårar av år av spänning, ovisshet, oro, sorg. Och nu är vi här. Vi är i mål. Vi har vårat barn på armen. Vi ser henne med egna ögon, ser att hon mår bra. Ser att allt finns där. Ser att det funkar.

Vårat älskade Gryn är äntligen här....

I söndags morse kl. 01.47  kom hon våran så hett önskade och efterlängtade dotter. Ja Grynet var en hon. Den sötaste lilla flicka man någonsin kan tänka sig. 2860 g och 47 cm lång. Hon är så liten och näpen.

Och fort som ögat gick det. 45 minuter från att vi kom till sjukhuset till hon var ute.

Jag återkommer med detaljer. Men allt känns fortfarande helt overkligt...