10 kg lättare på en vecka...

Onekligen känns det lite märkligt i kroppen när 10 kg bara försvunnit från mig på en vecka. Låt säga 4 kg med barn, moderkaka och fostervatten. Sen är det typ 6 kg med bara vätska som jag samlat på mig. Inte undra på att jag tyckte jag såg grotesk ut när jag såg mig i spegeln. Ville inte att Andreas skulle fota mig för det var hemskt.

Efter att Isak kom ut kommer jag ihåg att jag kunde sakna hans rörelser i min mage. Nästan känna mig lite ensam. Men nu känns det mer som en lättnad. Lite ovant, men inte att jag saknar att ha Alice där inne. Nu kan hon ligga på min mage och röra sig lite och jag kan känna igen dem. Känna att ja ha var det så hon gjorde när det kändes så. Ganska mysigt faktiskt att inse att jag känner henne redan.

Tänk att det gått över en vecka sen hela den där intensiva helgen. Ja nästan 2 veckor.
Utan att gå in på blodiga detaljer får ni här en kort resumé.

Efter de där resorna fram och tillbaka till Värnamo på fredagen och lördagen kom vi hem vid 7 tiden på kvällen. Jag la mig på soffan och sov till Fågarna på fortet och Andreas var ute och röjde de 10 cm snö som givetvis kommit på natten. Kändes verkligen som att det kommer inte bli barn på tre veckor. Isak fick ju stanna hos farmor och farfar utifall att det skulle vara så att vi behövde åka iväg på natten. Och tur var väl det.
Efter att vi gått å lagt oss vid 22.30 och somnade till vid 23 nån gång fick jag hoppa upp ur sängen 23.30 när vattnet kom forsande. Precis som med Isak. Men den här gången var inte Andreas så svår väckt. Och jag var nog inte lika försiktig heller.
Men min största fasa var att det ändå skulle ta en himla tid innan det var dags på riktigt. Särskilt efter dagens resor och erfarnheter. Så Andreas fick ligga kvar i sängen medan jag gick och ducha. strax innan tolvlaget gick jag upp och klädde på mig och vi betämde att vi skulle åka om en timme. Värkarna hade börjat med inte så intesiva ännu. Men jag hann bara lägga mig på soffan innan jag roppade till Andreas att han nog fick hoppa upp nu för nu började det vara mindre än 5 minuter mellan värkarna.

På en kvart var vi fördiga och begav oss in mot Värnamo för 3:e gången på 1,5 dygn. Vägarna var skitdåliga, det regnade och massor med vatten på vägbanan som ryckte och slet i bilen och jag fick påminna Andreas flera gånger om att ta det lungt. Men det är klart att man han blev stressad av att höra mig pusta mig genom värk efter värk. In genom näsan och ut genom munnen. Och givetvis hade jag en värk i varje färdrikningsbyte.

När vi svängde in mot akutintaget vid sjukhuset var det fortfarande 4-5 minuter mellan värkarna. Men ändrades radikalt när jag kelv ur bilen. Den korta  steckan från parkeringen till ingången kändes milslång när det nu bara var några minuter mellan dem. Väl inne på akuten behövde vi inte säga var vi skulle utan låtasades snabbt vidare. På första frågan om jag ville åka rullstol sa jag nej, men efter att bara gått några meter och nästa värk kom, frågade de mig igen om rullstol och jag kunde bara nicka till svar. De ville ju inte ha nån förlossning där på golvet så det var klart de proppsade på det :)

Väl uppe på förlossningen var det bara in på förlossningssalen, av med kläderna och upp i sängen. efter att de kopplat upp mig och gjort alla förberedelser hann de bara gå ut genom dörren innan jag fick be Andreas att trycka på klockan för nu börjar jag krysta. Och efter 5 krystningar simmade hon ut.

Och det var en tjej. Jag kunde knappt tro mina ögon. Jag letade efter pungen, men det var ingen där. Det var verkligen en tjej. Min lilla skrutta. Vårat lilla Gryn. Vi skrek bara rätt ut när det gick upp för oss att den allra högsta önskan gått upp för oss. Inte bara ett lilla syskon till Isak utan faktiskt en liten syster. En liten Alice precis som han sagt att det varit hela tiden.

Fatta att det tog bara 2 timmar och en kvart från att vattnet gick där hemma till att hon var ute hos oss. Vi hade bar 45 minuter från att vi kom till sjukhuset. Snabba ryck och precis som vi önskade. Det 'nda som möjligen inte gick som det skulle var väl att inte moferkakan ville släppa av sig självt och slutade på operation. Men då fick jag en liten tripp till Alice i underlandet. Efter ett misslyckat försök med ryggmärsbedövning fick de spruta i mig lite avlapnande som Narkosläkaren sa " Det kommer göra att du fortfarande kommer känna men du kommer inte bry dig om det." Å inte brydde ja mig för jag for iväg å åkte pulka i ett frigolitland med den där lilla konstiga kaninen i Alice i underlandet. Jag fattar att folk hoppar från hustak när de är påtända för jag svävade verkligen.

Vid 6 tiden rullade de in oss på BB. Andreas åkte hem för att vila lite innan han kom tillbaka med Isak på eftermiddagen. Vid 9 gick jag upp och tog på mig mina egna kläder och kände mig riktigt fräch, inte som att ja fått barn för 7 timmar sen. Men enligt min egen filosofi känner man sig bättre om man bestämmer sig för att göra det. Man blir ju inte piggare fortare för att man slaffsar omkring utan bh i sjukhusets särkar precis.
Och på eftermiddagen dagen efter lämnade vi BB och plan 5 på Värnamo sjukhus för gått. Känns konstigt efter alla resor dit och till Borås att nu är det över. Nu finns vårat lilla önskebarn hos oss.
Och denna gågen har jag bara gott att säga om den personal jag mött på förlossningen och BB. Särskilt Linnèa - en barnmorska som verkligen hamnat rätt i livet.