Jag gick i fällan...

Det är bara att erkänna. Trotts att jag läst, pratat, tänkt, känt, funderat om allt med hur man kan må bättre gick jag själv i fällan -igen!

Jag blev arg, lessen och besviken på mig själv att jag inte lärt mig mer, att inte vi lärt oss mer, under de här åren.
Jag insåg för en vecka sen att det jag kämpat så för att få uppleva igen, är jag för trött för att orka njuta av.

Jag har låtit andras förväntningar - iallafall hur jag känt att det förväntats av mig, gå före mina egna önskningar om hur dagarna ska levas.

Jag har haft jättesvårt att lämna ifrån mig Alice och få lite andrum och egentid som jag så väl behöver. Trots att jag egentligen vet att jag behöver det. Trots att jag innan hade bestämt mig för att det inte skulle bli så den här gången.

Jag befinner mig längst ner på Maslows behovstrappa och sömnbehovet är långt ifrån uppfyllt. Och det är verkligen så att det är jättesvårt att komma vidare när varje steg inte är uppfyllt. Att vi blev förkylda för tre veckor sedan och är fortfarande har ju inte underlättat saken. Lägst ner var jag nog förra veckan när jag mot mina egna principer åkte till BVC och hämtade på dagis i myskläder för att jag inte orkade gå å byta om. Att göra iordning håret eller sminka mig ligger väldigt långt borta de flästa dagar, men ritkiga kläder vill jag iallafall ta på mig. Det kändes som ett nederlag att faktiskt ha gjort det.

Men jag kanske har varit på botten och börjar ta mig upp för nu orkar jag iallafall skriva om det...

Jag vet att jag har verktygen och det är bara att börja använda dem igen. Och kanske är det nyttigt att rasa igenom mina system lite så blir jag ytterligare starkare när jag tagit mig igenom detta med. Lite som med träning och träningsvärk. Man bryter ner musklen lite för att den ska vara ännu starkare när den "läkt".