När lillan kom till jorden...

Flaggan i topp det blev en utan snopp!

När jag var yngre och tänkte på mig själv som mamma så föreställde jag mig alltid att det var en dotter jag hade. En hästtjej som jag kunde leka med Barbie med i timmar. En flickig tjej med långt hår som jag kunde fläta.
Så blev jag gravid med Isak. Redan tidigt kände jag att han var en kille. Vet inte varför, men jag kände det bara och den där bilden i mitt huvud om en tjej som förstabarn var borta.

Efter alla resor vi haft sen har det här med kän på barnet fått ändå mindre betydelse under graviditeten äv vad det hade innan. Ett friskt barn var högsta önskan liksom. När jag tillslut blev gravid med Alice kände jag lika starkt som med Isak att det var kille, att detta var en tjej. Men jag vågade inte lita på den kännslan. För det skulle vara för bra ändå att vi skulle få en tjej med. Vi fick väl ändå "nöja" oss med att det blev ett barn?
Kanske ville jag också ställa in mig på att det var en kille detta för att inte bli besviken om det skulle vara så. Jag tänkte in mig i hur det skulle bli att bara ha söner, att inte bli en flickmamma. Varför? Jo för jag insåg redan då att det kommer bli olika liv som mamma. Varken bättre eller sämre, men annorlunda.

Har du bara söner kommer du antagligen inte ha det förhållande som mamman har med sin dotter. Lika lite som pappan inte kommer ha samma förhållande till sina barn om det bara blir döttra. Tänk er själva vad ni har för förhållande med era föräldrar. Med bara söner skulle jag inte komma ha likadant förhållande till mina barnbarn som jag antagligen kommer ha nu. Jag skulle förmodligen bara vara svärmor i båda barnens familjer. Inget ont i det, men det är annorlunda. Inte är det till min svärmor jag ringer om det är nått jag funderar på med barnen. Inte för att hon inte skulle veta utan för att jag är närmare min mamma.

Det stog för någon veckan sen i aftonbladet att det var ökad risk för förlossningsdeprition om barnet var en pojke. Jag kan förstå det. Jag kan förstå att man som mamma oftare önskar sig en flicka och om man aldrig får sin lilla prinsessa faktiskt kan bli lessen över det faktum att det inte blir så. Och det var nog det jag förberedde mig för att inte bli med att försöka intala mig att det var en kille i min mage.

Sen kom hon då min lilla prinsessa. Mitt älskade lilla Gryn. Och vi var verkligen så överlyckliga över att det var en tjej. Jag kunde inte riktigt tro det. Och jag var säker varje gång jag skulle byta blöja på BB att de har nog sett fel det var nog en kille så jag öppnade lite försiktigt på blöjan men se, det var fortfarande en tjej.
Och sen kom det dåliga samvetet. Jag skämdes nästan över att jag blev så glad över att det blev en tjej. Jah skulle ju vara glad att det blev ett barn - könet skulle väl verkligen inte vara en orsak till att jag skulle vara lite extra glad eller?

Ja du lilla Alice Wiola Almborg. Jag är så glad att du kommit till oss. Glad för att du är en tjej, säkert lika glad som jag varit om det kommit en lillebror till Isak. Men nu är du här och jag är så lycklig för det. Lycklig för att jag kan få bli både farmor och mormor. Glad för att jag fått en liten docka att byta klänningar på. En hästtjej att dela intressen med. En flicka att dela sånt som bara en mamma och en dotter kan dela.

Alice min lilla flicka vad du är fin.