I Alices underbara land

Det är över nu! Mer än två och ett halvt år av tankar, förhoppningar, sorg och misslyckande. Det är över nu – väntan på ägglossning.
Det är över nu rädslan för att det inte skulle bli nått mer barn.
Det är över nu – hon är här, vi är i Alice underbara land. Resa var mycket bumpig, men vi kom fram. Lite starkare, lite visare, lite lyckligare…

Det har gått två månader idag sen hon kom till oss. Två månader som tyvärr snabbt gick från den rosa bubblan till en grön slemmig snorblobba med tre förkylningar på raken.
Men vad skjutton är lite förkylningar mot det som andra nyblivna föräldrar i vår omgivig och deras barn drabbas av. Någon har ett barn som får epileptiska anfall flera gånger i timmen. Någon annan fick ett barn med alvarligt hjärtfel. Och alla andra dramatiska historier man hör hela tiden. Historier som är hjärtknipande och där jag kan förstå den oro och smärta de föräldrarna känner. Förstå, men jag vet inte hur de känner. För jag har ju inte behövt vara där – än i alla fall…

Men oro känner man från den dagen man beslutar sig för att bli gravid eller behålla det barn som kom till en utan planering. Oro att inte bli gravid, oro att det ska hända nåt under graviditeten, oro att det inte ska gå bra vid förlossningen, oro att det ska vara nåt fel på barnet, oro att det ska sluta andas, oro att det ska ramla och slå sig, oro att det inte ska få kompisar, oro att det ska få det jobbigt i skolan, oro att det ska ha fel kompisar, oro att det inte ska få jobb, oro, oro, oro…
Det är inte bara de 12 första veckorna av graviditeten - det är för alltid, så som det är när man har relationer till andra varelser.

Jag har sagt det förut, jag fattar inte riktigt varför traditionen fortfarande hänger kvar att man bör vänta med att berätta att man är gravid till efter 12:e veckan. Ja på jobbet behöver du kanske inte springa till chefen så fort du fått plusset på stickan. Men till familj, släkt och framför allt vänner tycker jag att det är en fördel att tala om det. Om det går galet behöver man verkligen alla de där människorna runt omkring sig. Och det kan ju gå galet senare med. Ska man vänta med att berätta tills barnet är fött då eller och se så det gått bra? För sorgen, ska ni veta, den blir inte mindre av att man inte berättat. Snarare jobbigare för att man känner att det är svårt att tala om att man fått missfall när man inte sagt att man är gravid.

Och vore det så att man mera öppet talade om att man är gravid innan vecka 12 skulle det också bli fler som talade om att de fått missfall. Då skulle också fler inse hur vanligt det är. Att det faktiskt nästa är något man ska räkna med händer om man vill ha flera barn. Minst 20% av alla graviditeter slutar i missfall. Var 4:e kvinna drabbas. Kanske fler än de som får bröstcanser, men det pratar man mer om. Om vi alla skulle inse hur vanligt det är, då kanske, kanske choken av beskedet jag fick den 27juli 2008 varit lite mindre. Kanske skulle det vara så. Och i alla fall skulle jag kanske veta lite mer och kanske skulle jag veta någon jag kunde pratat med.

Men kanske har jag färgat vänner så mycket av vår historia att det tvivlar på att det kan gå vägen. Allt har en baksida…

Jag kommer aldrig behöva köpa någon trisslott. Det finns ingen chans i världen att man kan ha mer tur än jag haft. Jag har vunnit i livets stora lotteri. Andres, Isak och Alice, jag älskar er över allt annat.

Tack alla för att ni har följt vår resa. Tacka alla för alla uppmuntrade ord när det har känts nattsvart. Tack alla för den empati så många visat.
Det är över nu. Väntan på ägglossnig är över. Undrens tid är inte förbi. Vi befinner oss i Alice under land.

P.s. Boken kommer komma efter sommaren om allt går som det ska. Där kommer säkert finnas en del ”bonusmaterial”. Ni kan beställa den på: boken@almborg.se.
Bloggen kommer att finnas ett litet tag till. Se kommer det komma en ny med ett helt annat innehåll, men ni kommer kunna hitta adressen här.
Kram