Andreas Carlgren

Jag åkte till Köpenhamn för att lyckas. Men det som nu skett på klimatkonferensen är verkligen inte det som jag och EU arbetat så otroligt hårt för.

Världen var redo. Det har skett en stor politisk molisering och i Europa är opinionstrycket stort. Men världens ledare var inte mogna att göra det som planeten kräver.

Igår gjorde länderna USA, Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika upp på egen hand. Det har varit tydligt de här veckorna att de stora utsläppsländerna som USA och Kina inte är beredda till juridiskt bindanden åtaganden om minskade utsläpp i en internationell överenskommelse.

Det är klart att jag är mycket besviken.

Nu görs det maximala ansträngningar på alla nivåer i Köpenhamnsmötet sista skälvande timmar. Kvar står att det är buden från de två stora utsläppsländerna USA och Kina som avgör. USA:s utrikesminister Hillary Clinton kom igår med positiva besked om finansiering. President Obama har just anlänt och förhoppninsgvis har han ytterligare besked. Då har USA rört sig en väsentlig bit. Problemet är att Kina inte förefaller berett att göra mer. Då kommer inte utsläppsminskningarna att bli tillräckliga. USA och Kina står för hälften av jordens utsläpp. Kinas utsläppsökningar äter upp hela EU:s ökade ambition från 20 till 30 procents minskning på bara två år. Så illa är det. 

Igår kväll och långt in på natten föreföll det som att det skulle vara möjligt för intensivare arbete på miljö- och klimatministernivå. Men så stoppades denna process upp, återigen genom blockering från Kina, ett antal oljestater och länder som Venezuela och Bolivia. En slags ohelig allians med olika argument för att inte göra något och inte åstadkomma det som klimatet kräver. Det var frustererande.

Stats- och regeringscheferna sitter i intensiva överläggningar för att föra processen framåt. Det är ingen skillnad i vad som behövs. En överenskommelse mellan alla länder som täcker alla utsläpp. Hur det slutar är omöjligt att säga just nu. EU och Sverige kommer att göra det vi kan för att åtskadkomma resultat.

I flera dagar har vi väntat på att få medverka i riktiga förhandlingar om en överenskommelse som ska rädda jordens klimat. Nu pågår äntligen sådana och jag och EU lägger nu all kraft på att få till stånd en överenskommelse med som klarar klimatutmaningarna. Jag har formerat EU:s experter och ministrar för det tuffa förhandlingsjobb som nu tagit sin början.                                                          

Det har varit frustrerande dagar och EU har gjort sitt yttersta för att lösa upp dödläget, inte minst genom att försöka få till stånd samtal med nyckelländer inom den G77. Hela tiden har vi från nyckelländer som Kina, Indien och Brasilien mötts av framflyttade möten och vaga eller inga besked. 

Det som verkar ha varit ordningsfrågor döljer de verkligen motiven. I grunden pekar USA och Kina på varandra, vilket verkligen fram till idag stoppat upp processen.  

Nu är i alla fall förhandlingarna igång. Stats- och regeringscheferna blir fler och fler. USA:s utrikesminister Hillary Clinton kom med löften om att bidra till den långsiktiga finansieringen, men krävde motprestationer av Kina.  

Målet att nå en överenskommelse med alla länder som omfattar alla klimatskadliga utsläpp står kvar. Annars är förlorarna klimatet och de fattigaste. En överenskommelse står och faller med USA och Kina. Nu ska jag in på nästa bilaterala möte i EU-trojkan tillsammans med kommissionen och Spanien.

Just nu är det - vilket inte är ovanligt - en hel del väntan på att möten som är uppskjutna ska starta. Den tiden använder jag för intensiva bilaterala konsultationer. Just nu ska jag prata med Teresa Ribeira, från Spanien, som tar över EU-ordförandeskapet den 1 januari. Nyss hade jag samtal med Karl Falkenberg från EU-kommissionen och klockan 11.00 väntar EU-koordinerinsgmöte med alla miljöministrar. Innan dess ska jag ha ett samtal även med USA:s chefsförhandlare Todd Stern. Enligt dagordningen ska jag hålla EU:s anförande i plenum någon gång mellan 12 och 13. Om plenarmötet startar klockan 12.

Förvirrat? Nej, det är så här det brukar se ut på denna typ av internationella konferenser och i den delen är det att gilla läget och göra sitt yttersta för att uppnå sitt mål. För EU är det klart. En politiskt bindande överenskommelse där alla länder är med och där utsläppsminskningarna är så stora att målet om att jordens temperatur inte ska stiga mer än två grader kan hållas. Avgörande när det är väntan, intensiva förhandlingar och konsultationer och ibland osäkerhet är att hålla målet kvar i sikte. Det gör vi i EU. Jordens klimat har väntat länge nog.

Självklart ligger allt fokus på att lyckas med en överenskommelse här i Köpenhamn som räddar världens klimat. Strax inleds det som på FN-konferensspråk kallas högnivåsegmentet, men som mer begripligt är miljöministrarnas officiella inträde på scenen. Dagen har varit fylld av möten i olika konstellationer. Det är så det går till. Det är hårt arbetet för att jämka samman till synes motstående åsikter och positioner. Jag har lett EU-ministrarna i två koordinerings- och uppdaterinsgmöten idag. Det är viktigt att EU oavsett som som företräder oss, ger ett rakt och tydligt budskap. Det gör vi också. Vi är beredda och vill diskutera alla frågor. Vi vill inte på något sätt urholka länders legalt bindande åtagande att minska utsläppen, tvärtom. Vi vill att fler länder ska binda sig för att göra mer.

Fortfarande kvarstår att det vore en olycka för klimatet att bara gå vidare med det s.k. Kyoto-avtalet. Då skulle vi lämna hälften av världens utsläpp utanför (USA och Kina). Det är ungefär lika klokt som att bara täta hälften av läckorna i båten och hoppas att det räcker...

Fokus är här, men jag kan måste säga att det är glädjande att de svenska utsläppen fortsätter minska. Vi ligger långt före våra internationella åtaganden. Nu sjunker utsläppen till och med från transporterna. Det är fakta i Naturvårdsverkets siffror. Det är något helt annat än vad den högljudda oppositionen och delar av miljörörelsen ofta försöker göra gällande. För mig känns det skönt att ha den styrkan med mig att när jag talar för Sverige och EU så kan jag svart på vitt visa att vi går före i klimatarbetet. Sjunkande utsläpp, höga mål och politisk vilja att åstadkomma resultat.

Konferensen har i dag stampat i nya procedurfrågor. Efter sessionen uttryckte jag min känsla drastiskt: konferensens agenda har närmast kidnappats.

Det är för att jag är ivrig. Det är nödvändigt att vi kommer igång. Vi behöver diskutera frågorna som är avgörande för vår framtid. Men idag har det handlat om procedur: vad ministrarna ska diskutera, vilka som ska diskutera och på vems uppdrag.

Frågorna har rests av länder inom gruppen för utvecklingsländer, men också fått tydligt motstånd från bl.a. Maldiverna. Ö-nationen har kraftfullt och starkt argumenterat emot utvecklingsgruppens företrädare Sudan med att: världen har väntat tillräckligt. För Maldiverna är en överenskommelse avgörande för fortsatt överlevnad.

Konferensens ordförande, Danmark, har varit öppen med att det handlar om politisk vägledning av ministrarna i vissa knäckfrågor och presenterat dem i informella överläggningar redan på lördagen. Jag vill att ordförandeskapet får stöd för det och gjort inlägg om det i plenum: tiden är knapp. I slutet av veckan ska vi vara klara.

Jag var ju i Köpenhamn under invigningen i måndags, men igår var första dagen som vi några särskilt inbjudna miljöministrar var på plats och hade uppgifter för klimatkonferensen.

Vid flera tillfällen under det senaste året har Danmark, som med Connie Hedegaard, är ordförande för klimatkonferensen, samlat ministrar från nyckelländer i förmöten. Den gruppen, något utökad till närmare 50 länder, är nu åter samlade under helgen och måndag. Samtliga miljöministrar ska vara på plats på tisdag när ministerdelen av konferensen börjar.

Rapporterna efter en veckas tjänstemannaförhandlingar talar om att vissa framsteg har gjorts. Men tempot behöver öka. Nu fortsätter tjänstemannaförhandlingarna, men där vi miljöministrar även arbetar med uppgifter för att lösa frågor. Igår bl.a. genom att reagera på de två papper som ordförande i grupperna som arbetar med Kyotoprotokollet och Konventionen lagt fram för konferensen.

I dag fortsätter diskussionerna under hela dagen utanför konferenslokalen Bella Center. Ordförandelandet Danmark har angett att vissa ”crunch issues” ska diskuteras av miljöministrarna och gett tydliga uppdrag tillbaka till tjänstemännen för de fortsatta förhandlingarna.

Tempot behöver öka, därför är dagens informella samtal ytterst viktiga.

Det diskuteras nu flitigt om Kyotoprotokollet (KP). Många NGOs kräver att man ska gå vidare med enbart KP, om inget annat kan uppnås. Låt mig säga att EU räddade Kyotoprotokollet när det begav sig och att EU med råge kommer att uppfylla sina åtaganden enligt KP. Fem EU-länder inklusive Sverige har redan gjort det.

Men, KP täcker bara en tredjedel av världens utsläpp och är därför ensamt otillräckligt, som instrument för att nå tvågradersmålet. En överenskommelse här i Köpenhamn måste inkludera USA och Kina, som tillsammans står för hälften av världens utsläpp.

Just nu sitter jag i överläggningar mellan ett 40-tal miljöministrar som det danska ordförandeskapet bjudit in. Vi måste får mer fart i processen. Det har gått för långsamt första veckan. Vi vill bygga vidare på Kyotoprotokollet, men få till stånd en överenskommelse där alla länder är med.

FN:s klimatkonferens för två år sedan på Bali fick en dramatisk upplösning. Detta var något som togs upp i SVT:s dokumentär Klimatstriden och som också diskuterades i min intervju i Aftonbladets/Svenska Dagbladets Korseld.

Jag minns det mycket väl. Kinesiska förhandlare pressade klimatsekretariatets chef Yvo de Boer allt närmare en kollaps med anklagelser om att han satt igång parallella förhandlingar som ett sätt att lura Kina. Det var förhandlingar som han inte var medveten om, konstaterade han pressat från scen och rusade ut från plenum där representanter från världens länder samlats.

När länderna åter samlats blev amerikanska delegationsledningen utbuad efter att inte accepterat texten som låg på bordet utan försökt dra igång nya konsultationer. Representanten för Papa Nya Guineas vände sig då direkt till USA: "Jag vädjar till USA. Vi ber om ert ledarskap. Vi söker ert ledarskap. Men om ni inte är beredda att leda, låt då oss få ta över. Stig åt sidan."

USA var isolerade och pressades till att ansluta till majoriteten. Därmed antogs Bali Action Plan som också angav starten för de förhandlingar som nu ska resultera i Köpenhamn. Det var i Bali det slog fast att en ny överenskommelse ska slutas i Köpenhamn.

Då kommenterade jag: "Klimatkonferensen på Bali var ett genombrott. Nu har klimatförhandlingar inletts som omfattar alla länder, världens länder är eniga om ett enda slutdatum och det finns en fullständig uppslutning för att förhandlingarna ska ske inom FN-processen. Förhandlingståget har börjat rulla mot slutmålet Köpenhamn 2009."

Jag har varit vid åtskilliga möten som på det här sättet stått vid avgrunden till en katastrof, andra som reser sig likt fågel Fenix ur askan. Under några timmar den där lördagen i mitten av december på Bali hade absolut ingen kontroll över vad som skulle bli utfallet. Konferensen stod och vägde. Och i dessa förhandlingar behöver alla vara med.

Därför tror jag inte på någon som tvärsäkert uttalar sig om hur Köpenhamnsmötet

Jag har fått en del kommentarer om att jag flyger till Köpenhamn. Jag förstår invändningarna. Det handlar om tiden, inte om att prioriterar bort klimatet. Tvärtom! Jag har bedömt att det är viktigare att jag är maximalt förberedd och utnyttjar tiden till fullo än att välja tåget. Den tid på fredagen (när jag återvänder till Köpenhamn) som jag "får över" genom att flyga används bl.a. till ett telefonmöte med alla EU:s mijöministrar. Det är en viktig avstämning efter fem dagars förhandlingar i COP15.

Jag tror inte på att människor ska sluta flyga. Flygbranschen (liksom internationell sjöfart) måste in i klimatöverenskommelserna, och flyget ska bära sina klimatkostnader. Det trycket ska hela den sektorn känna. Det är bara om de misslyckas med att minska sina utsläpp tillräckligt som det kan tvingas fram en ransonering av möjligheten att flyga. I grunden tror jag på att det är bra att folk har friheten att resa, att utvecklas och möta nya människor och kulturer. Just nu flyger vi dock inte på klimatets villkor. Därför klimatkompenserar den svenska regeringen för alla tjänsteresor (köper utsläppsrätter).