Sambo eller särbo?

Det är väl lite beroende på hur man umgås. Jag menar jag sover hos min kille iaf 6 dagar av 7 i veckan. Jag flyttade till min nuvarande lgh när vi hade varit tillsammans i tre månader och har därför aldrig riktigt kommit att se det som mitt hem. Har känt mig rotlös då jag ju velat vara med min kille och han med mig men även ha ett riktigt hem. Min katt är ensam mycket också pga. detta. Därför så ska vi snart flytta ihop, på mitt initiativ. Han slipper ju fara fram och tillbaks varje dag som jag och hade väl inte tänkt på det så mkt. Att vi är hos honom jämt är för att han måste hinna med ett tåg halv sex varje morgon vilket inte funkar om vi sover hos mig. Hur som helst så bor vi i realiteten redan ihop så det känns inte som ett så stort steg. Mest skönt att slippa flänga!

Jag är ensamvarg jag med, men jag tror det handlar om att försöka umgås på var sitt håll. Jobba olika skift ibland så att den andre får vara ensam hemma. Blev nästan galen i mitt förra förhållande där pojkvännen var långtidsarbetslös och ALLTID hemma. De allra flesta behöver vara ensamma ibland men det går om man ger varandra utrymme att vara trista och tysta och sitta i olika rum ibland. Åka iväg med kompisar på resor och sånt på egen hand är också bra så att båda får längta lite. För det är nog det jag är mest rädd för, att vardagen liksom blir alltför mycket vardag och man liksom glömmer varför man blev kär.

Jag längtar iaf ihjäl mig till flytten som går om drygt en månad efter ett år tillsammans. Rätt lagom tid att vara särbo och nu blivande sambo. Själv är jag 26 och familjebildning är väl runt hörnet så det känns naturligt att flytta ihop. Men man ska inte göra det "bara för att" heller. Vill du inte så var ärlig med en gång.

Lycka till och jag hoppas att denna kommentar inte tråkade ut dig totalt :P

Jag säger som så här att har man en trea tillsammans så finns det alltid minst ett rum att gå undan i och är man klok i sitt förhållande så ger man den andra utrymmet att vara själv.

Vad man än väljer så är det en sorts personligt fängelse på gott och ont.
Frågor cirkulerar och man undrar. Acceptans av ens val kan mildra symptomen.
På något sätt känner man innerst inne vad man vill. DEN känslan har högst röst bland andra känslor. Du verkar förnuftig och väluppfostrad så jag är inte orolig över att du väljer fel. I annat fall får du hojta till och då finns jag där som medmänniska. Fast jag vill gärna slippa med tanke på din fortsatta lycka. :)

Ha en fin kommande dag och kram :) Winch

Jag får ta en taxi, jag slöar bort min tid på internet - mycket vill man hinna med :)

ja, en trea då har ni ett rum att komma undan i. samtidigt kan ni ju ha lite olika intressen, respektera att ni vill göra saker var för sig elr bara vill gå undan... kramizen på dig andy=)

Jag hade nog väntat med att flytta ihop. Du har som sagt precis lämnat ett långt förhållande och med allt vad det innebär. Jag tror det är bra att hitta sig själv igen innan man flyttar ihop med någon igen.

Men visst finns det fördelar också, men dom fördelarna finns ju kvar när du är riktigt säker på om du verkligen vill flytta ihop.

Det är skönt att kunna vara själv ibland, inte känna att man måste umgås, att du inte behöver ta del i R vardag varje dag, att du inte behöver ta del av hennes dotters liv varje dag hon är hos er. Det är ju trots allt inte så länge sedan du flyttade till eget boende.

//Herr S

Tror att du redan vet svaret själv, av inlägget här känns det som att du inte är redo.
Du kan tänka dig att flytta ihop för hennes skull, men det är inte något som du vill just nu. Fin och generös tanke men tror du att samboskap i längden skulle funka om du gör det för hennes skull och inte för din egen.

Vad gäller att få vara ensam så handlar det mer om att kompromissa och respektera varandra i förhållandet. Pratar man med varandra och förklarar att jag måste få vara ensam, ha lugn och ro, ha tystnad omkring mig lite då och då, då får ens partner respektera det.
Jag mår oerhört dåligt om jag inte får min ensamhet, mitt temperament visar sig ganska tydligt när jag inte får vara ifred :D
Men min partner respekterar det och låter mig få vara själv de stunder jag behöver det.

Har du pratat med din partner om hur du känner det ?
Hon kanske inte vill flytta in tillsammans heller, om hon får veta hur du känner. Att just nu är du inte redo, men det innebär ju inte att du inte kommer vara redo i framtiden.

* Svårt att krypa undan : man kan alltid gå ut, åka iväg några timmar eller någon dag, gå och träna, man är ju iväg på dagtid på jobbet

* Alltid försöka vara glad och positiv : Vem har sagt att man måste vara glad och positiv hela tiden, man ska vara sig själv, kan den man lever med inte ta det ska man kanske inte leva tillsammans

* Alltid finnas tillgänglig : tillgänglig för vem? Barnen kanske ja men en annan vuxen människa? Nej, vi är alla enskilda individer, vi får lära oss att ta hand om oss själva. Vill man inte vara tillgänglig så får man tala om det.

* Svårt att hitta på egna saker : Vem sätter stopp? Den du lever med eller du själv isf? Alla måste få ha ett eget liv, göra egna saker utan sin partner. Får man inte det ska man återigen fundera på om man ska leva tillsammans.

Den enda som stoppar dig är du själv.
Säger som Winch, du känner inom dig vad det rätta är...

Det allra viktigaste är att man sitter ner innan, pratar igenom, berättar vad man vill och hur man tänker, gör man det och alla är med på vad som gäller kan det inte gå så fel.

Hoppas du väljer det rätta....

jag tycker inte du ska bli sambo förrän du verkligen själv känner att du vill.min kille och jag har varit tillsammans i 4 år och 5 månader..vi har bott som sambos i ett år.varannan vecka är vi 6 personer som bor i 4 r.o.k.

jag är väl den som behöver mest tid för mig själv..då stänger jag in mig i vårat sovrum..kollar på tv eller läser en bok.flytta inte ihop med din tjej för att hon vill..ta det lugnt..ni hinner..så resonerade vi.Men det var lite jobbigt att vara särbo på slutet..man hade liksom 2 hem med prylar och grejer hit och dit..sedan så har vi ju fått lite mer stålar över nu med 1 hyra osv.Jag hade i och för sig bott ensam i 12 år så jag tyckte det var lite kul att bli sambo igen..men lite "rädd" var jag ju men det har ju gått bra..:)

Jag håller med Herr S och tycker kanske ni borde vänta ett tag,vet av erfarenhet att flytt för tidigt efter separation kan varaen miss(blev fort flytt därifrån) fast det känner man ju själv om man ger sig tiden att komma på vad man vill,det som känns bra är ju i regel bra och det som känns mindre bra är detsamma :).Jag tror det är viktigt att man känner sig redo och om man verkligen är det så tror jag inte man behöver grubbla så mkt hur man vill göra.Jag är själv en ensamvarg och behöver mkt tid att bara vara och få tänka ibland,och tror det mesta löser sig bara man inte stressar fram nåt beslut.

Själv röstar jag helt klart på särbo när det är barn och så inblandat på det sätt ni har och man behöver sin egna vrå och tid. Jag tror för egen del jag aldrig kommer bli sambo igen i hela mitt liv om det inte är lite kollektivaktigt då. Jag vill ha mitt eget hem på mitt eget sätt sedan kan gärna andra, vänner eller kärlekar, komma på besök eller jag kan komma till dem men jag vill ha kvar min egen trygghet framöver i ett eget hem. På ditt inlägg låter det inte riktigt som du är redo. Önskar dig en riktig toppendag!

Kramas!!!

C

Du kan aldrig, aldrig, få ut något gott ur något där du inte ser till dina egna behov före någon annans.
Hur ska du kunna ge 100% av dig själv om du inte är 100% hel?

Kram

Hej vännen!

Väldigt bra inlägg!
Jag och mitt ex hade varit ihop i 17 år när vi skildes. Innan vi flyttade ihop bodde jag ensam i nästan 2 år och tyckte inte alls om det... Nu när jag flyttade ensam så trivs jag att vara ensam, jag gör vad jag vill. Vill jag sitta framför datorn från det att jag går upp tills jag åker till jobbet 14.15 så gör jag det, vill jag vara upp till 2-3 på nätterna så är jag det...
Varannan vecka har ju Pv inga barn och då bor ju han hos mig, ibland kan jag då sakna att vara ensam, kunna sätta mig flera timmar framför datorn utan att känna lite dåligt samvete för att jag är så tråkig...

Det jag läser i ditt inlägg är ju att du inte vill flytta ihop med R ännu och då tycker jag du ska vänta. Se tiden an... Du känner när tiden är rätt och det är ju så att ni inte bara har varandra att ta hänsyn till utan även era barn...
Jag och Pv har ju 4 barn, han 2 grabbar och jag 2 i ganska olika åldrar, hans blir 15 och 18 år iår och mina tjejer blir ju 7 och 10 år... Vi behöver minst en 6:a och det är inte lätt att hitta... Och jag vill verkligen inte köpa ett hus för 3-4 miljoner...

Kramar

Halloj där, jag har accepterat att jag och min Lover aldrig kommer att bli sambos, han vill inte! Det har varit jobbigt för mig med att acceptera detta, men nu har jag gjort det och känslorna har inte varit detsamma sen dess. Känns som att något dog... inga framtidsplaner finns och jag har börjat leva i nuet med honom. Det dog något inom mig, vi hade ett "prat" oxå för ett tag sedan och då kom jag till insikt ännu mera. Jag tycker otroligt mycket om honom, vissa stunder älskar jag honom - men det gör inte han med mig. Han tycker om mig otroligt mycket - men älska är ett stort ord för honom. Det kan han inte säga, det tar emot.

Summasumarium blev att jag lever i nuet. Inga framtidsplaner tillsammans med honom. Han vill inte bli sambo, vill ha det som vi har det nu. I vår sits just nu är det bäst - men för den delen är det kanske inte bäst för dig.

Men ditt inlägg säger att du vill och inte vill. Tiden visar sig, vart din väg leder dig. och du ska se att det blir det bästa för dig och henne.

Lycka till med ditt val, och jäkta inte...

Kram!

Jag förstår ditt dilemma... jag o min man skulle skiljas för några år sedan... usch, vilket farande hit o dit, men jag kände att det var rätt... vi hade hus ihop så fanns liksom inget annat att göra än att bo där varannan vecka så barnen fick sin trygghet, tills huset var sålt... det här var en period på nästan 3månader, o jag bara längtade efter att få huset sålt.. jag köpte en lgh av dom som köpte vårat hus, gjorde en deal att den fick jag , så sänkte vi priset på huset.... Det fick han snällt gå med på min man, då han hade träffat en ny!!! Kan säga att jag skulle INTE ha flyttat ihop med nån ny på år igen!!!! men nu blev det lite annorlunda, då vi skulle försöka ändå..... det kändes okej att flytta ihop igen direkt då, för jag hade ju haft "mitt" liv så pass länge... men det är ju inte samma sitts för dig, men det är som jag skrev skulle inte min man o jag ha flyttat ihop, så hade jag velat bo ensam!!!..Det skulle kännas tryggare för barnen så med!, man kanske inte ska blanda in dom med andra människor så snabbt!. Jag menar, så mycket tid har man ju inte med dom , så man kan hålla dom utanför..... hmm blev ett långt svar!. Eftersom ni förlovat er, träffat varandras barn så för tusan, flytta ihop, det är ju nästan som det redan.... men du kanske skulle ha tagit det lugnare=), skulle nog vänta med att skoja om fler barn,elr giftermål , ett litet tips bara=) kramiz

Oj, du har fått massor av bra kommentarer med vettiga åsikter från alla synvinklar så jag har inget nytt att komma med alls.
Har heller inte provat på så många andra typer av förhållanden än att bo tillsammans.

Även jag har ett stort behov av egentid och tystnad, men känner väldigt starkt att jag vill dela min vardag med någon. Jag vill ha någon som väntar på mig, någon som saknar mig då jag inte är hemma...
Dom flesta av oss har nog ganska djupt rotat att man "ska" dela hem om man delar livet.

Kramar

Man kan skynda långsamt. Ni kan ju umgås utan att bo ihop.

Jag har också funderat över detta då jag har stort behov av egentid, men jag tror inte det blir ett problem. C kan ju göra sina saker och jag får min egentid - det gagnar ju oss båda. Man får helt enkelt passa på att njuta av ensamheten när tid ges till det.

Men då får hon ju antingen hitta på något att göra eller så är hon kanske som mig, som tycker om att sitta och göra ingenting - i ensamhet. Du ska ju inte behöva sluta göra saker bara för att hon inte hittar på något, eller hur?
Kram

Jag har själv bestämt mig för att leva särbo om jag nu skulle träffa på en karl till. Har varit gift och sambo i några förhållanden nu sedan jag var tjugo (typ hundra år alltså haha) och nu är det första gången jag bor själv utan karl och barn och jag njuuuuter verkligen av det.
Men det tål att tänka på eller hur?
Ha en skön kväll

ja, jag var snäll o tog honom tillbaka........... men det enda jag gjorde när jag var barnledig var att festa... jag tyckte det gick bra att klara mig själv, blev van... grejen är att han hade fått ett toppjobb, var utarbetad o trodde han blev förälskad......... jag skulle haft barnen på halloween, han pratade med mig från henne på fredagen, dom drack o hade sååå kul... jag hade t om kommit över dom där tankarna: Hon ska inte få träffa mina barn... sen på lördagen passade mamma barnen. Då hade han kommit dit och sagt att han ville åka hem med dom.... mamma fattade ingenting.... sen ringde han mig när jag var på halloweenfest o grät... jag sa att han kunde vara ledsen, men inte förstöra en rolig kväll för mig, han hade förstört tillräckligt!! vi skulle se basshunter på hotellet. Mina söner var helt till sig o bad mig skaffa autografer åt dom. Jag gick in på hotellet o hängde av mig jackan med några kompisar, sen pratade dom med nån o jag sa att vi skulle gå. Då viskade min kompis: det är ju basshunter sarah. då bad jag honom att skriva autografer till mina grabbs såklart.! han skrev till deras vackra snygga mamma sarah oxå=) gissa vem han raggade på=) det klängde ju tjejer på honom.. han passade på o skriva en lapp till mig om han fick bjuda på nåt att dricka: LILLA sarahmara, vi hade skitkul, pratade o drack bara vi två, men sen ville han att jag skulle stanna kvar... trodde nog jag skulle nappa... jag sa ja, men jag stack innan dom stängde. Hade fått nog av karlar, jag gick hem till en kompis som var barnledig och fick ligga i hennes dotters himmelsäng... till grejen hör att jag hade en jag träffade när vi hade "lust"=), och när jag vaknade hos min kompis gick jag hem.... där stod min man liten som en mus o grät o grät!!.Det tog ett tag innan jag tog honom tillbaka, men ibland kan jag undra hur mitt liv sett ut om jag inte gjort det.... skulle gärna berätta varför, men det är lite "öppet" läsande här!! skriv gärna inget om just det här på min blogg, maken brukar läsa den ibland. kramiz o sköt om dig o för GUDS skull!!! säg inget om barn!!!=). kramizen/sarah

Vi kände väl ungefär som du. Vi älskade varandra och ville vara tillsammans, men samtidigt var/är vi bägge två ensamvargar med varsitt långt förhållande bakom oss. Det kändes liksom jobbigt att bryta alla rutiner vi hade byggt upp, var och en för sig.
Men sen var det ju detta med ekonomin... och sällskapet... och maten... och....

Kort sagt, vi tog steget och det har hållit i 8 år nu.
Man KAN skaffa sig egentid och göra privata saker ÄVEN OM man bor ihop.

Lycka till :o)

hoppas allt är bra med dig=) inget babysnack?? :P kramizen/sarah

Tvekar du, att du ens skrev inlägget, säger ju att det inte är rätt läge, än iaf. Sen preachar jag som vanligt, ha inte så förbaskat bråttom, sätt dina barn i första rummet nu när det fortfarande faktiskt är rätt så färskt, tids nog är det rätt utan tvekan för samtliga inblandade. Tror jag :)

Kram

Oj vad många som kommenterat här... så det mesta är sagt! Själv tycker jag det är jätteskönt att just få vara själv, känslan av att få bestämma hemma, slippa ta hänsyn när jag är själv... men visst det är skönt med sällskap också mellan varven. Därför bor jag fortfarande själv!

Bra skrivet tycker ja faktiskt

Haha, kollade in detta inlägg då jag såg det bland kommenterade och tänkte genast kommentera men såg att jag visst redan gjort det :) Tänkte väl bara säga att jag är glad att vi flyttade ihop. Jag får min egentid om dagarna när G jobbar, hans egentid är det lite sämre med men nu börjar jag ett nytt jobb så då får han några kvällar i veckan iaf. Sen har vi ju en trea och kan gå undan också. Man måste verkligen itne vara rolig och social hela tiden. Är man i ett bra förhållande så kan man låta varandra vara trista, tysta och ifred. Är man obekväm med sådant så är det nog nåt fel på förhållandet tror jag.

Så, som sagt, efter 8 månader som sambo så står jag fast vid att de är bra! OM man nu har samma syn på det här med att låta varandra få vara ifred ibland.