Jag klarar det, men...

... hur???

Han har hört av sig, S... Varför? Vad vill han? Allt som jag stoppat ner i en låda med stort hänglås och kraftiga kedjor har öppnats. Efter alla år som gått utan ett ljud trodde jag att jag var fri. Fri från minnena och fri från honom.

Nu sitter jag här vid mitt köksbord och skriver på min dator. Men det känns inte som mitt. Han har varit in här och tagit över. Det är så det känns...

Tankarna har tagit över: "Kanske borde jag svara honom? Jag förtjänar inget bättre än honom. Det är bara han som kan älska mig pga mina fel och brister. Jag förtjänade nog det han gjorde mot mig. Han sa ju att det var mitt fel. Han har nog rätt. Jag saknar honom... "

Jag hatar de där tankarna, när jag kommer på dem. Men ändå så får de mig att tvivla ibland.

En tröst har jag dock som ger mig styrka, Sara Vargas låt "Spring för livet". Den är så enkel och lätt att ta till sig. Och det är ju så när det gäller mig och S, "spring för livet, om det är dig kärt."

Och trots motgångar så tycker jag om mitt liv...