Arbogamamman

Jag ligger sjuk igen. Denna gång med feber och förkylning. Men, har fått beskedet som HD lämnade idag om att det inte bli någon resning.
Lättnad
Skriver mer när jag frisknat till.

Nu har snart hela helgen gått. Vi har tagit det lungt och umgåts med familj och vänner. Vi njuter av att vara friska.
Vi börjar närma oss årsdagen, och det känns i kroppen. Utan att direkt tänka på det aktivt så finns känslan där. Det har nog att göra med årstiden, mörkret som sakta bli till ljus, snön som börjar förvandlas till vatten och fåglarna som ibland kvittar utanför föstret. Det var nu, med alla förhoppningar inför våren och sommaren som mina ben slogs undan under mig. Det var nu, när man trodde man hade den mörkaste tiden bakom sig, det helt plötsligt blev ännu mörkare.  

Årsdagen kommer jag ägna åt att hedra Max och Saga precis som jag gjort alla andra år. Precis på klockslaget 19.07, 4 år efter händelsen, så kommer jag befinna mig på en fotbollsplan i Arboga och sända upp ljusballonger till Max och Saga. De som vill delta är varmt välkommna. 
Jag har tidigare år uppmanat folk att inte "bara" komma för mina två änglars skull, utan för att kanske hedra alla i sitt liv som de saknar på något sätt.
Detta år kanske det har en alldeles speciell betydelse eftersom det uppenbarnligen hänt väldigt mycket i den lilla staden där jag växt upp. 
Det är många frågor som fortfarande hänger i luften, vad hände egentligen med mamman och det lilla barnet som hittades i sin lägenhet? Hur uppkom branden vid "nalles" O varför väljer unga människor i vårt sammhälle att avsluta sitt liv så plötligt?
Även om jag inte alltid befinner mig så nära Arboga längre, så ligger den lilla staden mig vart om hjärtat och vart jag än befinner mig så är det alltid "hemma" för mig. O jag vill därför uppmana mina medmänniskor att komma till "meken" den 17:e Mars kl 19.07 för att sända upp risballogen och ha en stund då vi kan reflektera över livet och vara nära de vi älskar. 

Jag hittade några bilder till från sälenresan som jag tänkte jag skulle dela med mig av.

Moster Ida hjälper barnen upp på "berget" under ett stopp på resan till Lindvallen.

Framme i backarna. Barnen tyckte båda två om att bli dragen i pulkan av moster. Jag försöker stå på ett par skidor. Det gick inte så bra...

jag satt och tittade igenom mina bilder på datorn och hittade den här:

För 4 år sedan satt Max, Saga och jag och tittade på den här och pratade om att vi snart skulle åka och se den stoooora stögubben på riktigt. Vi hade en resa till Lindvallen i Sälen inplanerad. De var så förväntansfulla och glada över att vi skulle åka ut på äventyr. Vi tittade på den här bilder flera gånger om dagen och Max kunde sitta längre och prata och fantisera om vår resa.
När vi väl var på plats så vart det aldrig så att vi tog oss upp så långt i backen med någon av barnen, de var på tok för små.. O de verkade inte sakna det heller, vi såg kort på snögubben och de verkade nöja sig med det och resten av resans alla utflykter. Morfar och moster tog bla med Max upp i backen på upptäcktsfärd bland trollen i trollskogen. Saga var så liten så hon hade det bäst nere hos mormor medans jag och sambon åkte skidor och mötte upp Max och de andra bland trollen.
Det var vår sista resa tillsammans, och ett underbart minne.

Jag blir rörd över att ni är så många som vill höra mer om vilka Max och Saga var. Det bästa en mamma vet är ju att prata (och skryta) om sina egna små hjärtegryn.
Det är svårt att välja ut en sak att berätta om, av alla saker vi upplevt tillsammans, så, som ni märkt så kommer det lite då och då om ni följer med mig här på bloggen. Det jag har märkt nu på senaste tiden är ju att jag ser Julia göra något, och kommer då på hur Max och Saga betedde sig i just den åldern.

Idag älskar Julia att läsa ”Mamma mu får ett sår”.

Barn vill ju oftast höra samma bok om, och om, och om igen. Så var det även med Max och Saga. Max och jag läste också mamma mu. Men då ”mamma mu åker rutschkana”.

När jag läser om mamma mu och kråkan så känns det som att Max sitter där bredvid och lyssnar. Han var ofta tyst som en mus när man läste, om man sneglade på honom så såg man hur inne i berättelsen han var. Han satt och gjorde miner och levde sig verkligen in i det man läste. Plötsligt, några timmar efter att man stängt boken, så kom det en klurig fråga som tex ”mamma, kossor kan väll inte åka kana?” o sen utbrast han: neeeeeee vad tooookigt.
Han var mysig och lugn Max, han ville gärna ha närheten som man fick vid sagoläsning, el lugnet att själv sitta och titta i en bok.
När Saga började bli så pass stor så att hon hade tålamod att sitta still och lyssna på en bok så hade hon sällan egna önskemål utan läste gärna de böcker som Max valde ut.
Men, om Max inte var i närheten så läste hon gärna något som hon kunde vara med och påverka. Tex en bok med ”Cars” som Max hade. Den hade knappar med olika billjud på sidan, så att han kunde vara med och trycka när man läste. El en bok med djur som hade ”päls” och ”skinn” som hon kunde vara med och känna på samtidigt som man läste om djuren.
Om man går in på hemsidan www.varforgraterinteemma.se, och spolar fram till 0.34sek, så kan man se rörliga bilder på mina änglar. Jag har tack och lov fler filmer. Men, inte på dator. Om jag någon gång lägger över dom på datorn så lovar jag att ni ska få se min prins och prinsessa ännu mer.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14370218.ab

O jag som skrev nyss att vi inte hade hört något, att det var ganska skönt, o att jag litar på sveriges rättssystem.
Ja, jag litar fortfarande på rättsystemet. Men... nu var det tydligen inte så tyst längre. Men det är inget som känns jobbigt, o det är inget som gör mig chockad att läsa ännu en artikel om hennes klagomål.

Hon har tydligen skrivit att "– Det som jag utsatts för kan bara beskrivas som tortyr"
Om hon tycker att det hon utsätts för nu är tortyr. Då undrar jag vad hon kallar det mina två barn blev utsatta för?

Ja, hon kan få hålla på, det rör mig inte så mycket, Men, sjävklart läser jag det som står om henne i tidningarna eftersom jag behöver en viss kontroll ibland.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

För att runda av med lite roligare saker såhär på alla hjärtans dag så tänkte jag visa mina bakelser som vi åt idag, när Julia kom hem från förskolan. Dagen till ära med hjärtan på.
Julia fick den minsta, och hon åt upp varenda smula lilla godisråttan.

Nej, den släpper inte greppet om oss den där magsjukan... bläää, jag trodde ju att jag var på bättringsvägen, men nu ligger jag här i soffan igen.
Ja, desto mer tid att blogga iaf, men får se det positivt.

Jag fick en fråga här på bloggen:

En liten fråga jag har är om du vet om tyskan vet om att Julia finns?

Nej, jag har inte en aning om vad hon vet och inte vet om oss idag. Det känns skönt att inte ha med henne att göra alls längre, att inte veta vad hon gör, vad hon tänker el hur hon har det. Men, det är lite dubbelt ibland. Att efter rättegången mista kontrollen över det jag var rädd för var skrämmande. Sålänge jag visste lite om henne så behöll jag kontrollen på något sätt. När hon sen hamnade på hinseberg så såg jag till att få information om anstalten och kände mig mycket nöjd med det. Jag släppte kontrollen, och kände att det var okej att sveriges rättsystem hade hand om henne nu. Jag kände mig lugn i det, och jag gör det fortfarande. Det är möjligt att hon får el skaffar sig information om mig och min familj. Men, då får det vara så. Hon sitter där hon sitter, hon har besöksförbud och hon kan inte göra oss något i dagsläget.

Jag känner att jag berättar så lite här på bloggen nu för tiden. Men, vid nästa tanke så kände jag att det är kanske väldigt positvit ändå. Det betyder ju att det inte händer så mycket i mitt liv just nu. Jag har en paus och ett lugn i min tillvaro för en gång skull. Jag är sjukskriven 50% fortfarande. Resterande tid hoppas jag på att de ska ringa från mitt jobb och säga att någon är förhindrad att jobba, så att jag får hoppa in och jobba lite, el också så sitter jag och jobbar med mitt företag. Jag har några föreläsningar inbokade framöver, men just nu, är det väldigt lungt.
Julia går på dagis 3 dagar i veckan och jag åker till psykologen en gång i veckan.

Det är bäst att njuta, för jag vet att det drar igång snart igen. Om bara några veckor börjar jag föreläsa igen, och sedan när sommaren börjar närma sig kommer jag att jobba i 4 månader. Det ska bli så otroligt kul att både jobba och föreläsa igen. Båda sakerna ger mig massa energi, men det gäller att jag prioriterar rätt och ta på mig lagom mycket. Därför har jag bett att få en tjänst på 75% nu under sommaren. O så kommer det se ut.

Jag slås ofta av hur bra jag har det. Även om jag lever med en ständig sorg i hjärtat pga att Max och Saga fattas mig så är jag ändå lyckligt lottad som har minnena, hälsan, familjen, vänner, och något jag kan försörja mig själv och min familj på....  Jag vet att det inte är självklart för alla, och ibland måste man få upp ögonen för det man inte har för att uppskatta det man faktist har

Här hemma mår vi okej. Men, magsjukan ser ut att hålla fast i oss ett tag till. Jag klarade mig med att "bara! spy i ca 12 timmar. Nu är jag på bättringsvägen, o det tar ju sin lilla tid att få krafterna tillbaka för oss alla tre.
Men, en sak måste jag säga, magsjuka är ingenting mot det graviditetsillamåendet jag haft innan.

Ett nytt bus har hänt här hemma. Jag vill tro att det är någon av mina små änglar som vart här och busat med oss.
Min sambo gick förbi en lykta där vi tänder ett ljus för Max och Saga ibland. Han lade märke till att luckan stod öppen till den, och frågade om jag tänt ljuset nyss. Men, nej, jag hade varken tänt ljuset el på något annat sätt gjort något med lyktan och den står alldeles för högt upp för att Julia skulle kunna röra den. När vi konstaterat att ingen av oss rört den, sade vi inget mer, vi tittade bara på varandra och log. Jag förstod båda två vad den andra tänkte.... tänkt om... tänk om Max el Saga vart här och hälsat på oss.

Lite frågor och svar:

Jag är så glad över att du mår bättre igen!! Men ta det lungt och känn efter hur du mår ibland och hur mycket du orkar med!
Jag är lite nyfiken på om Julia kommer att få syskon i framtiden?? Jag vet att du har skrivit att du mår väldigt dåligt under graviditeten men finns planerna ändå??

Ja, vi vill absolut ge Julia syskon. Men, frågan är bara när. Som sagt så mår jag jättedåligt när jag är gravid och det kräver att jag ligger med dropp under minst halva tiden. Jag vet inte om jag är redo att vara utan Julia så länge, och jag vet inte om ett syskon är mer värt för henne. Jag är MEST övertygad om att jag vill ge Julia syskon, men när är det då bäst tid? Det blir nog aldrig rätt tid, så det kanske får bli när det blir istället :0) 

En sak som jag har undrat, är max och saga döpta eller inte annars Julia?

Ja, alla mina barn är döpta. När vi funderade över att döpa Julia ställde jag mig frågan om jag verkligen ville det. Även om jag inte är troende så ställde jag mig frågade till att Gud ska skydda barnen genom dopet. Vart fanns gud då den 17.e Mars om han nu, enligt vissa, finns?
Jag var inte troende då, och jag är absolut inte troende nu heller. Men, jag valde iaf att döpa Julia pga att jag tycker att det är en fin ceremoni, och jag sade precis vad jag tänkte om det till vår präst. Hon förstod mig, och sedan behövde vi inte beröra ämnet mer än att bara njuta av Julias stora dag. 

(Ang obduktionsbilderna)
Så hemsk,att det ens kan få vara så.Styrkekramar Går det inte få bort det på någe sett ?

Nej, eftersom bilderna en gång hamnat på nätet så går de sedan inte att få bort tyvärr. Men, som en läsare sade här så är det ju så numera att fler bilder faktiskt BLIR sekretessbelagda numera än som det såg ut förut. Synd bara att det ska behöva hända något sånt här innan en sån regel kommer till.

Då var det min tur att krama toalettstolen. uch.... jag återkommer när jag är bättre.