Svar

Dina barn slets ifrån dig, du fick kämpa för ditt liv och inget blir någonsin som det var före den där händelsen. MEN det är du och din familj som tvingas leva skyddat med allt vad det innebär. Är inte det fel? Visst, tyskan fick livstid och utvisning, men enligt min åsikt så borde hon sitta fast med kedjor i en källare i afganistan och få kämpa för sitt liv.

 Jo, det är fel, det tycker jag med. Vi brottoffer/anhöriga har inte många rättigheter alls. Men, trots allt, så är jag tacksam över att vi får ha skyddet som sekretessen innebär. Jag känner mig mycket tryggare och har ett mycket mer fungerande liv än jag skulle ha utan skyddet. Jag kan nu slappna av och fokusera på andra saker.

 Men är det inte så att hon inte får komma till Sverige mer?! Att hon likksom är utvisad från Sverige och inte får komma tillbaka? Det kan ju i alla fall jag tycka..hon har inget här mer att göra med sånt där beteende. USCH!

 Det stämmer, hon är utvisad och får aldrig mer komma tillbaka hit. Min tänka är ju att utvisning inte ska behövas som ett tillägg till livstid. För det låter ju konstigt att behöva utvisa någon som ska sitta i fängelse hela sitt liv. Men, ofta är ju inte livstid just livstid. Så en utvisning kan ju behövas, men, enligt min mening är det inte så svårt att ta sig över gränsen obemärkt.

 Jag har en fråga om ni någonsin funderat på att ta hem ett medium för att söka kontakt med Max och Saga i himlen?

 Nej, det har vi inte. Jag är lite rädd för sådana där oförklarliga saker. Jag har ett behov av att kunna ta på allt som händer och få en rimlig förklaring, så det skrämmer mig lite. Jag är nöjd med minnena jag har av mina änglar och om det finns ett liv efter döden så tycker jag att det är enklare att fantisera om hur det är. Tänk om Max el Saga SKULLE göra sig tillkänna och säga något om att hon/han längtade efter mig och ville komma tillbaka, el att de inte hade det bra där de nu var…. Hur skulle jag kunna leva med det? Nej, ibland är det kanske bäst att låta fantasin flöda…. Åt ett håll som innehåller en himmel där barnen kan rida på hundarna och katternas ryggar, och där de ler dagarna i ändå.

 Hur resonerar/förhåller
Du dig till själva våldet mot dina barn? Har du kunnat få en bild av våldet de utsattes för precis
Som du har om våldet du själv utsattes för? Detta plågar mig otroligt eftersom jag
Själv har en dotter på 2 år och hissnar inför tanken på att någon/något (det måste ju vara
Ett monster) kan ge sig på ett barn med sådan kraft. Var du tvungen att gå igenom detaljerna och
På vilket sätt kommenterade gärningsmannen detta våld?

 Gärningskvinnan har inte erkänt sin handling. Enligt henne så har hon inte vart på plats ens. Så någon kommentar ang våldet har vi inte fått.
Hur jag förhåller mig. Jo, jag minns ju det där första slaget. Jag minns kraften av hur mitt huvud slungas åt sidan och den svidande känslan. Jag minns skräcken, frågorna som samlades i huvudet och paniken.
Våldet mot mina barn vet jag var detsamma. Jag vet att de fick genomgå precis samma sak som mig och att de till och med skadades värre pga deras mjuka ben i kroppen.
Även fast jag vet detta, så fokuserar jag inte på det och försöker fördjupa mig i deras smärta. För det är tyvärr inget jag någonsin kunnat göra något åt. Jag har känt ett ansvar att i möjligaste mån försöka gå in i deras situation och försöka göra mig en bild av deras sista stund i livet. Det är det sista jag kunde göra för mina änglar. Jag har förstått att de hade lika ont el till och med ondare än jag. De var förmodligen livrädda och skräckslagna. Hade det hjälpt dem på något sätt om jag gick in deras situation känslomässigt skulle jag gjort det om och om igen, hur ont det än skulle göra mig. Men, jag kan inte hjälpa dem idag.
Men, som sagt så fokuserar jag inte på det, då tar det bort så mycket av det goda i livet. Jag försöker minnas dem som de var. Det är den bilden jag vill ha kvar.

 Jag skulle vilja komma i kontakt med dig. Har du någon mail adress som jag kan få skicka några frågor på?

Min mailadress är jangestigemma@hotmail.com

varför gråter du aldrig? tycker de är så konstigt att du aldrig reagerar och skriver hur mycket du saknar dina barn!

Jag gråter, men på mitt sätt. Om du vill läsa mer om det så läs min bok ”Varför gråter inte Emma?” skriven av mig och Magnus Wennerholm. Utgiven av Forum förlag. www.varforgraterinteemma.se

Jag reagerar och har mina jobbiga stunder, jag skriver om hur jag saknar Max och Saga, men också det på mitt sätt. Vi människor måste förstå varandra på ett bättre sätt. Jag reagerar kanske inte som man ”ska” göra. Men jag är precis lika ledsen, och saknar dem precis lika mycket som den kvinna som sitter och gråter och skriker öppen på en gata i utlandet.

Jag gör det här hemma i min soffa, utan att öppna datorn och skriva här på bloggen. El låta en tidning kommas och ta kort på mig.

En gång fanns en tidning med och fångade mina tårar på kort. Det var under minnesgudstjänsten på 1.års dagen efter morden. Här ser ni bilden:

Det här sade jag under mina tårar föll.

Min kloka och omtänksamma prins och Min busiga livsglada prinsessa. Jag tänker på er jämt, inte ett andetag går förbi utan att ni finns hos mig. Jag vet att ni båda passar in där uppe hos änglarna, det enda som fattades hos er här på jorden var era vingar. För ett år sedan fick ni dem.
Max, jag hörde dig fråga efter mig den kvällen. Förlåt att jag inte kunde svara då. Men jag svarar nu: Lilla gubben, var inte rädd, vi ses en dag.
Saga, jag vet att du kämpade länge, du höll ut tills hjärtat inte orkade mer.
Livet blir inte sig likt utan er. Jag är fortfarande otroligt stolt över att vara eran mamma, jag vet att ni gör underverk där ni befinner er idag. Jag älskar er till månen och tillbaka.

(bilden är tagen av BBl/AT)

Men ärligt talar…. Känns det bättre att se och höra någon vara så ledsen?