Jag heter Olyckan, Ole-do-lyckan

För tre år sedan hade jag ett riktigt Annus Horribilis. Jag har aldrig under min livstid varit så otursförföljd som då. När året äntligen var slut och allt ordnat upp sig tänkte jag att det var once in a lifetime. Visst har det hänt mig tråkiga och olyckliga saker sedan dess men med det året i minne så har jag tagit det mesta med jämnmod.

Och det fortsätter jag att göra. Jag orkar inte slösa energi på att vara arg och ledsen över alla tråkiga saker som händer. Min energi kan jag lägga på mycket bättre saker. Jag har helt enkelt fått lära mig att leva med att jag är en otursförföljd person. Om jag minns rätt så fanns det en karaktär i Kalle Anka som var Alexander Lukas motsats - honom påminner jag mycket om.

För att ge några exempel: de senaste tre månaderna har jag haft inbrott, fått rutan inslagen på bilen, min cykel ligger ihopknycklad ute i periferin av cykelvägen, datorn fann för gott att krascha och ingenting gick att återskapa, jag har haft punktering på bilen två gånger, mitt knä har pajat efter en freakish accident, min mobil dog en dag utan att någon begriper varför, jag tappade en hel låda öl precis utanför ytterdörren då botten på lådan gick ur, jag har skurit av mig fingerblomman på vänstra tummen, jag har blivit påkörd bakifrån i en bilkö och en mås sket ner mig precis utanför fotografens.

Tja, det här är alltså min vardag. Hur har ni andra det?