Det är nyttigt att ha tråkigt

När jag var liten och hade tråkigt och terrade min mamma med "Jag har så trååååååååååkigt, jag har inget att göööööööööra!" brukade min mamma titta avmätt på mig och säga "Jaha, då får du väl ta katten och köra!*" och sen var det inte mer med det. Det var inte det att jag förväntade mig att hon skulle roa mig utan snarare att hon skulle komma med förslag på vad jag kunde hitta på. Jag vet inte om hon led brist på fantasi men om hon kom med förslag så var det typ "Du kan ju alltid städa ditt rum!" Hon hade nog nog med att sköta hushåll, och skvallra över häcken. Så jag fick roa mig bäst jag ville. Och inte låg städningen högt på rolighetslistan, precis.

Nå, jag hade sällan tråkigt längre stunder för nöden tvingade mig att vara fantasifull. Var det ingen som roade mig fick jag väl roa mig själv.

Det jag slås av idag när jag träffar barn och ungdomar är att många verkar ständigt uttråkade. Och vad gör de när de är uttråkade? Inte sätter de igång med att snickra på en fågelholk, göra djur till en bondgård av kottar och tandpetare eller bädda ner katten i barnvagnen. Nej, de sätter sig och spelar eller tittar på film. Helt enkelt bara för att få tiden att gå. För att allt är sååååååååå tråkigt. Ibland undrar jag om den sortens flykt undan tristessen gör att de understimuleras fantasimässigt. Talesättet Nöden är uppfinningarnas moder har liksom inget underlag längre, då den värsta nöden alltid går att bota med amerikanskt och japanskt kapitalistdravel**. 

*Förkortad version av "har du inget att göra, får du ta katten och köra, genom fönster och döra', och går inte det bra, får du vänta till en annan da'"

**kapitalistdravlet har inget med andemeningen i inlägget att göra utan jag kände bara för att skriva kapitalistdravel