Problemet med att tycka synd om

Hmm..

Medkänsla, medlidande=empati.

Välvilja, förståelse=sympati

Orden empati och kränka borde bort ur SAOL de är så förstörd och felanvända att de helt enkelt saknar värde. Tyvärr används de av de som inte vet vad det är eller värdeet av ordet.. Det slängs in som ett skällsord, det som tidigare lät "din dumma jäkel" har blivit "du är en oempatisk psykopat!. I och för sig är det en tautologi för en psykopat kan inte förstå eller tyda andras känlsor så h*n är utan empati.

Ja empati blir ibland "urvattnat" . Dessutom tror jag att folks så kallade empati många gånger kan stjälpa, mer än hjälpa. Helt enkelt cementera folks destruktiva liv.

Ibland är det mer egoistiskt att slänga ur sig sin djupa empati, när det egentligen bara blir som ett inre egoistiskt syfte att höja sig själva, som de stora "goda" människorna. De som känner så med andra till stor skillnad mot andra.

Om någon är bakfull och av omgivningen får höra, - Å din stackare, vad jobbigt, så hjälper det ju endast denna person på kort sikt. Att mildra personens sunda ångest för tillfället, för han hällde i sig för mycket kvällen innan. Det hjälper ju inte honom, att ta tag i sina taskiga alkoholvanor

Eller kvinnan, som olyckligt gråter efter en upptagen man och får höra. – Å din stackare, ja karlar är så hemska, blir ju knappast heller hjälpt av denna så kallade empati..

Sympati kan man väl kanske öva upp. Finns det en vilja att känna sympati och därmed förstå någon annans smärta, kan förhållandet dem emellan stärkas.

Empati däremot är svårare. Antingen har man den eller så har man den inte. Jag har en stor empati förmåga dvs jag känner ofta den fysiska smärta som kan komma med ett trauma (obs. inte personens smärta för den vet ju bara personen, men EN sorts smärta)

När man behöver förståelse för att man genomgått något jobbigt är det ju oftast för att man inte vill bli dömd, man vill att folk ska förstå varför man behöver vad det nu är man behöver - omtanke, sällskap, vardagshjälp...etc - visar folk inte förståelse ökar avstånden mellan individerna. När klyftan ökar minskar förmågan (eller viljan?) att känna empati för den personen i sin tur.

Känner igen det där, alltför väl. Bra skrivet! Jag tycker mig märka att folk missförstår de två hela tiden, även åt andra hållet. Dvs. även om man säger att man inte vill bli tyckt synd om, så är det precis det man får som reaktion ändå. Jag vet inte varför, men jag blir väldigt provocerad av sympati överlag.

Empati för mig är att jag kunna se en människa gråta och våga härbärgera den andres smärta, förstå att det gör ont i den andre. Empati är att våga vara kvar, utan att förminska eller förstärka den andres känslor (seså, det går över, men så farligt var det väl inte, å så synd om dig det är). Empati är att inte värdera den andres känslor.

Sympati är när jag börjar värdera den andres känslor (oftast positivt) eller till och deltar i den andres känslor - gråter med, skrattar med och blir arg med.

Sympati räcker inte om man jobbar med människor, då måste man besitta även empatisk förmåga och jag tror att det går att träna upp den förmågan, genom att lära sig vad som är ens egna känslor och vad som är andras känslor i en relation.

Ja, där är jag enig empati, en inlevelseförmåga i andras människors känslor och situation är något som man besitter.

Empati kan ju dock leda till, att något ges i form av en förståelse för just den individen i rimliga och osjälviska proportioner.De behöver ju inte uttalas.

Jag känner igen känslan av att bli störd av folks sympati från då jag växte upp. Upplevde det som jättejobbigt att berätta att min mamma dött, för okända människor som skulle ”oja sig”. Det fick mig istället att känna en tyngd av att de då istället måste tröstas.

Rimligtvis bör väl alla friska människor, oavsett yrke eller politisk åskådning, äga förmåga till empati. Det finns ju även många inom vården, som saknar empati, tyvärr. Jag har själv arbetat inom den domänen.

Tror även att förmåga till empati påverkas av människans grad av mognad och livserfarenhet. Genomgångna och bearbetade kriser leder ju ofta till en ganska stor vishet och mognad, som i sin tur leder till en större förmåga till empati.

En god start, som Ister är inne på är ju självinsikt. Att hålla reda på vart alla känslor kommer från. En person kan ju få någon att omedvetet minnas en annan persons negativa egenskaper och rubba den objektiva och logiska människan i oss och vår bedömning.

Det är nog en träning i sig. Och övning i självinsikt är nog ständigt pågående hos åtminstone mig :-)