Det är fult att vara fattig

Det var länge sedan jag var fattig. Fast jag var inte riktigt medveten om att jag var det; kanske för att jag inte tänkte på mig själv som fattig. När jag var barn, i en stor familj med bara en inkomst, pratades det aldrig om fattigdom - även om andra gjorde det. Det var andra tider då, och vi var relativt sett inte fattiga. Vi bodde nämligen inte på gatan.

Som vuxen har jag varit utan pengar. Jag såg till att betala hyran; det var viktigast. Viktigare än att äta; det är nämligen viktigare att bo än att äta. Elen och telefonen fick jag behålla efter att ha ringt och förklarat situationen och avtalat, mot straffavgift, att skjuta på betalningen ytterligare ett kvartal. Det var jobbiga månader utan några inkomster alls. Ett par, tre gånger hände det mig under de svåra åren på 80-talet men jag överlevde. Man tenderar att göra det, på något konstigt sätt.

Men jag hade inga barn som kunde drabbas av fattigdomens ångest. För det är verkligen ångest att inte ha några pengar. Jag läser i Aftonblaskan om att fattigdomen och den relativa fattigdomen (vad nu den är?) har ökat markat i Sverige och att den drabbar barnen illa.

Det är nog värre för barn att leva i familjer där det är synnerligen ont om pengar idag än när jag var barn. Jag tror barn är mer medvetna och det är tuffare att vara den som är annorlunda, och det utan egen förskyllan. Jag kan bara anta att de där 500 000 fattiga barnen är utspridda över landet och att fattigdomen därför inte märks i så stor utsträckning. För den fattige lille killen vill just inte det: märkas. Han vill bara vara som alla andra i klassen, på skolan, på träningen och på fritan.

De här barnen är naturligtvis ofta fattiga året om men det märks extra nu till jul. Det kvittar vilka orsakerna är att föräldrarna inte har pengar - barnen drabbas. Jag känner med dem men vet inte riktigt vad jag skulle kunna göra för att hjälpa.