Mesig dom för magstarkt beteende

Så har tingsrättens dom fallit i det omtalade Anna Odell-målet och den så kallade konstnärinnan döms till 50 dagsböter á 50 kronor. Inte mycket med tanke på vad hennes installation kostade samhället i utryckningskostnader och personal. Men ändå en markering från samhällets sida att det inte är okej att utnyttja systemet för egen publicitet.

Jag tycker det är bra att diskutera psykvården. Det handlar inte om det. Det som upprör i det här fallet, då Anna Odell låtsades få en psykos på Liljeholmsbron i Stockhom i vintras, är att fokus hamnar på personalens tillvägagångssätt och att Anna upptog tid och plats för en annan människa som kanske verkligen behövde hjälpen.

De problem som finns inom psykvården i dag handlar framför allt om bristen på personal, inte om bristen på insyn i arbetet som Anna vill påstå. Det gör mig så upprörd och arg att man genom att gömma sig bakom konsten tror att man kan genomföra saker som alla med sunt förnuft inser är fel. Jag tycker det är bra att något så komplext och svårdiskuterbart som psykvården kommer fram i debatten, men jag anser inte att det är rätt att ta till vilka metoder som helst och dessutom smutskasta konsten genom att påstå att beteendet är konst. Det är snarare fegt.

Om Anna Odell verkligen ville föra fram en viktig åsikt eller berätta om en upplevelse hon haft som varit obehaglig, så kunde hon ringt till någon av våra kvällstidningar. De tar gladeligen emot tips på smaskiga historier om stackars flickor som blivit fel behandlade av onda män i vita rockar. Hon hade kunnat målat en tavla. Eller skrivit en bok. Men inte bidragit till att någon annan person som mådde så dåligt att livet blev för tungt att bära, inte hann få hjälp i tid. Om det blev en av följderna får vi aldrig veta. Men risken finns. Jag hoppas dock att jag har fel.

Var syftet att använda konsten för att beröra kan man väl säga att hon har lyckats, men med vilka följder? Det som nu har hänt är att konsten har blivit något ännu konstigare för den vanliga människan - istället för att ha fört konsten närmre. Och hårt arbetande läkare som gör allt vad de kan för att hjälpa människor som tappat livsgnistan har fått sig en käftsmäll istället för en klapp på axeln.

Många har höjt oroande röster kring att domen ska göra det svårare för journalister att wallraffa i jakten på obehagliga sanningar. Men jag tror inte att det är någon risk. Som journalist så är du mer påläst än vad Anna Odell verkar ha varit. Jag beklagar verkligen att hon upplevde sin behandlingstid efter sin tidigare riktiga psykos som så obehaglig att hon kände sig tvungen att genomföra sin lilla teater. Men att ur ett så partiskt synsätt fatta de slutsatser som Anna har gjort om hela psykvården, är inte rätt. Att få betala en prislapp på 2 500 kronor är en billig marknadsföringspeng för Anna Odell. Alldeles för billig enligt min åsikt.

Anna Odell i egen hög person  

Foto: Magnus Liam Karlsson/SvD/Scanpix