Bank o Niva

VM lottas, och det är väl på sätt och vis ett utkastat rep som drar in oss i 2010. Historier, äventyr, kärleksaffärer, förhoppningar. Men ingen lurar oss nu, den 4 december, när Stockholms gatlampor tänds för kvällen klockan tre och frosten ligger som kylsprej över hjärtat.

Erik tar hand om Hugo.

Jag tar hand om Simon.

Min semester, eller kompledighet, eller vad man nu ska kalla det, börjar nu, jag lyfter fötterna och travar söderut som en somnambul. Jag ska vara oroväckande nära Domenech, lovande nära Cyril Rool, titta in i solen och hälla in Gombrowicz böcker i bröstkorgen. Vakna med briocher och France Football, prata med havet, hålla försäsongsträning inför VM, OS och en säsong i division fem.

Bloggen står och vinkar av, vi får se vart den tar vägen framåt våren.

Det är inte jag som styr de strategiska besluten, det handlar om att prioritera arbetstid, att välja och välja bort. För ett år sen och lite till ombads vi börja blogga, och jag var extremt tveksam till det då. Det som så småningom övertygade mig om att jag hade fel var, kort och gott, ni.

Det gick ju att skriva om östeuropeiska homofober och få det läst av engagerade läsare. Det gick ju att lyfta fram estetiska frågor om fotbollsnamn och få det recenserat av ivriga händer. Det gick att lyfta fram Cyril Rool, Gigi Becali, Loulou Nicollin, Claudio Gentile, läktarkulturen och Irans landslag. Och framför allt gick det att göra det i ett forum som hanterades med respekt, intelligens och kunskap.

”Läsarmedverkan” heter det i den här branschen.

Ett bra fikarum för oss och vårt gäng, har vi tyckt. Vi har lagt ner mycket energi, och fått lika mycket tillbaka. Tack för det, boys and girls.

Nu stänger vi, för vinteridé eller mer än så, men visst har vi haft det rätt kul ändå?

Vi har ju sjungit och gråtit, vi har rest österut för att se på fotboll och sippa champagne när andan fallit på. Vi har sökt svaren på en sorts förbannelser och en annan sorts. Vi har hyllat Pessottino, presidenten och psykopater – och tittat närmare på protestanter. Vi har talat om nynazister och fantasister, och så har vi sjungit lite till. Vi skrockade åt skrock, och blev vuxna under tiden. Vi hissade fanor och flaggade för hjärteämnen. Vi hyllade de döda och de levande, pratade fordon och flyktingar, lyfte fram idoler och homofober. Vi tog på oss sorgband och gick i demonstrationståg. Vi släntrade in i de fina konstgallerierna och startade våldsamma diskussioner. Vi resonerande kring brödraskap och andra sorters brödraskap och ytterligare några sorter. Vi tittade på stamtavlor och skinnhuvuden. We've won some, lost some, drawn some (och oftast gjort det på engelska). Vi har rest England runt och grävt ner oss i den sydfranska myllan. Vi har gett oss i kast med religionen och historien. Vi har inte släppt Gigi ur backspegeln, och inte Svennis heller. Vi har pratat med oss själva och med Julius Caesar. Och vi hade ena jävla problem med fontsizarna.

Nu drar vi ner persiennerna i butiksfönstret. Vi bygger om tills vi ses igen, här eller någon annanstans.

It's been great having you with us.

/Simon Bank

I dag lyfter Aftonbladet Debatt upp den senaste veckans mest iögonfallande rapport från Europa. Schweiz, det neutrala, ekonomiskt välmående icke-EU-anslutna landet som just förbjudit den stora minoriteten (fem procent) med muslimsk tro att bygga minareter.

Det har, förstås, blivit ett jävla liv om det, både i Schweiz och internationellt.

Men hade vi, med måttlig insyn i det schweiziska varandet, kunnat se det här komma? Hade omvärlden kunnat få några små gratissignaler om vilken sorts land som Schweiz är på väg att bli?

Tja, vi hade ju alltid kunnat titta på fotboll.

För två veckor sedan vann Schweiz U17-VM, och de gjorde det med en trupp och ett lag där majoriteten inte hade sina rötter i Schweiz. Finalen avgjordes av en bosnisk supertalang (ytterligare en av alla som berikar europeisk fotboll) som heter Haris Seferovic, och tretton av de 20 världsmästarna är naturaliserade schweizare; två från Bosnien, två från Albanien, en serb, en kroat, en kosovar, en ghanan, en kongoles, en chilenare, en portugisk, en italienare…

…och en tunisisk grabb som heter Nassim Ben Khalifa.

Nassims farsa, Hedi, kom till Schweiz för 30 år sedan, för att utbilda sig och arbeta. Mamma Salima följde efter åtta år senare, och de rotade sig snabbt i landet.

– Min prioritet när jag kom till Schweiz var att skaffa vänner. Integrationen gick utan problem, har Salima berättat för tunisiska tidningar.

– Jag känner mig fullkomligt schweizisk, säger Nassim själv.

Han besöker Tunisien två gånger per år, älskar landet - men är schweizare i både pass och hjärta. Hans familj är muslimer, icke-praktiserande men ändå muslimer, och de har förstått fått frågor om minaret-debatten.

- De ville inte hamna i det, att behöva prata om förslaget mot minareter, till exempel. Man ska inte blanda ihop allt, vi vill att vi håller oss till sporten, säger Nassim.

– Jag kommer från Tunisien, och vi har rätt många bosnier och kosovarer. Även om vi alla är schweizare, eftersom vi är födda i Schweiz, så har ingen av oss glömt sitt ursprungsland. Att vi kunnat blanda olika mentaliteter har tveklöst varit ett plus för laget.

– Jag tror att alla tjänar på det, inte bara i laget. Schweizarna har tagit för vana att vänja sig vid utlänningar, och var och en tjänar på att ta in den andres kultur. När det gäller ett lag som vårt så har blandningen ytterligare förstärkt vår lagkänsla. En del ur-schweizare har till och med börjat prata serbiska!

Och det var det hela? Nassim mötte en del rasism som liten, men nu är han superstjärna i landslaget och representant för ett schweiziskt black-blanc-beur-under precis som det franska 1998?

Världen var inte så enkel i Frankrike. Bilarna fortsatte brinna i les banlieus. Och världen är inte så enkel i Schweiz heller.

I veckan berättade Nassim Ben Khalifa i en intervju att han ”beundrar” Tariq Ramadan. Ramadan är en muslimsk filosof, teolog och debattör. En stor intellektuell. Han lever i Schweiz men har ett stort inflytande över hela Europa. Och han är inte okontroversiell.

– Ramadan är inte den reformist som han gärna vill framställa sig som. Han är en konservativ muslim, som håller fast vid en gammal tradition, säger Saida Keller-Messahli, representant för det progressiva ”Forum für einen fortschrittlichen Islam”.

När Khalifa lyfte fram Tariq Ramadan fick han massiv kritik från många håll. Hans ”integration” ifrågasattes. Och häromdagen backade han i en intervju med gratistidningen 20 minuten:

– Jag beundrar bara sättet som Tariq Ramadan pratar och för sig på i tv. Det där är inte mitt område.

Nassim Ben Khalifa och hans lag blev en symbolfråga, på samma sätt som minareterna är en symbolfråga. Och symboler betyder saker.

– Jag erkänner att jag inte förstår det där förslaget. Vad tjänar man på det? Det finns inget problem med integrationen av muslimer. För mig är det ett krig om symboler. Men vi lever i ett demokratiskt land, och man måste acceptera lagarna. Om vi nu måste rösta, så rösta, säger Nassim själv.

Schweiz röstade nej, och om det har jag bara två saker att säga (eller, två saker som inte alla andra redan sagt).

Den ena är om det praktiska argumentet, som alltid anförs mot minareter. Att det är så jobbigt med de där ropen. När jag var sju år gammal flyttade min familj, vi hamnade ett par meter ifrån ett kyrktorn som väsnades varje morgon när jag ville sova.

Det är klart att vi var lite oroliga över hur det skulle lösa sig. Så berättade min pappa om poeten som bodde likadant, men som förklarade att han inte längre hörde klockorna, eftersom han levde inuti dem.

Lever vi i klockorna hör vi dem inte längre, jag vill tro att det är samma sak med minareterna.

Och det andra? Dagen före VM-finalen gick Peter Gilliéron, ordförande i det schweiziska fotbollsförbundet, ut i en egen politisk debatt, ett starkt och konkret uttalande i Sonntag:

– Det vore bra om det kunde bli lättare för unga människor att naturaliseras. Vi skulle stödja snabbare beslut om medborgarskap.

/Simon Bank

Ballon d'Or till Leo Messi?

Jo, det visste vi redan innan France Football släppte världens – traditionsenligt – sämst bevarade nyhet för ett par minuter sedan.

Det överraskande var kanske marginalen, det brukar alltid finnas någon överambitiös jurymedlem som försöker hitta motargument och motkandidater – men Messi valdes nära nog enhälligt till det senaste årets bästa spelare.

Det är inte mycket att säga om det. Det har inte funnits någon som varit i närheten av honom i år, och det finns inte många som någonsin spelat sin fotboll på en så egen nivå. Han får så mycket stryk, den där lilla kroppen blir så sparkad och dragen och misshandlad – och precis som med Maradona så är det en inverterad storebrors-lillebrorslek varje gång han får bollen.

Ni vet, när man var liten och storebror höll en godispåse eller boll eller bil eller vad det nu var, och höll den precis så högt att du inte kunde nå den. Den retfulla överlägsenheten. Maradona gjorde samma sak, Messi gör samma sak – men de är de små som retar de stora.

Den lilla loppan, la Pulga, visade de där sakerna mot Real Madrid också. Hans första två spellösningar kom på omöjliga problem, när han var fångad – men ändå klackade fram bollen. Först till Dani Alvés (den gick fram), sen till Sergi Busquets (den gick inte fram). Han gjorde det inte för att stila, utan för att det var funktionellt.

Han har alltid varit liten. Nu är han störst i världen.

Och resten av listan?

Det blir inte så mycket kvar att diskutera eftersom Messi stulit alla poäng. Jag tycker att Wayne Rooney förtjänar en bättre placering, att Henry fått sympatiröster för den han var snarare än den han är. Och Zlatan Ibrahimovic har en rätt bra plattform att ta spjärn mot den gång han lyckas i den där jävla Champions också. Han får inte Ballon d'Or 2010 (det får den som lyckas i VM), men han är med där uppe, och det visste vi redan.

UPPDATERAT:

Bragdguldet till Helena Jonsson?

Jaha. Vi lever alltså i ett land av skidskyttar. En liten enklav där vi bestämt oss för att ett VM-guld i skidskytte är en större prestation - en större bragd - än att bli den förste svensk som vinner skytteligan i Serie A sedan Gunnar Nordahl, den förste svensk någonsin som - kommer tillbaka efter skada och... där har ni bragdursäkten - och avgör världens största ligamatch i världens i särklass största idrott hösten 2009.

Grattis, Helena Jonsson. Du har gjort en bragd och förtjänar alla hyllningar du får. Du förtjänar inte att få ett pris som blir ifrågasatt, lika lite som Anja Pärson förtjänade att få skit för att inte Tre Kronor fick priset 2006.

Min bragdlista: 1. Zlatan Ibrahimovic, 2. Sarah Sjöström. By an inch, really.

Och, apropå det vi började med: Det är ju de utmärkta medarbetarna på tidningen Offside som lämnar Sveriges röster till Ballon d'Or. De röstade så här i år:

1. Messi.

2. Xavi.

3. Zlatan.

4. Cristiano Ronaldo.

5. John Terry.

/Simon Bank

Natten efter kvällen före. Ni får ursäkta att det inte blir något söndagssvep - en resdag bjuder varken på tid eller uppkoppling nog för sådana sensuella surforgier (google: surfing+sensual+orgies - några nya läsare ska vi väl kunna locka hit på det?).

Spanien har reagerat som Spanien reagerar på matchen igår. Ni skrattar åt de lokalchauvinistiska sporttidningarna här nere, men översatt till svenska handlar det om att både Madrid- och Barcelonapressen behandlar sina respektive lag ungefär som svensk press behandlar Sveriges landslag.

Samma hejaklackande, samma hysteri. Idag sörjer Marca och As de missade chanserna, medan el Mundo Deportivo och Sport hyllar Barça och Ibrahimovic (Puyol mer än Zlatan dock, med all rätt). Själv trillade jag in på en sen lunch, men tillräckligt tidig för att dela restaurang med Titi Henry och Maxwell. Titi hängde i sitt hörn, Maxwell åt storlunch med sin agent (Mino Raiola) och familjen.

Men nog om det. En ny vecka har börjat, och vi har två stora ämnen att ta tag i. Men det tar vi sen. För att få energi nog till det måste jag få mitt också.

Med andra ord: Dags för lite skrivande om fransk fotboll och homofobi igen.

So Foot har träffat Loulou Nicollin, och jag behöver ju inte göra det svårare för mig än att jag berättar vad han sa. Att träffa sopåkar-magnaten, Montpellier-presidenten, storpåven och toppgalningen Nicollin är ju, som tidningen så rättvisande slår fast, inte ett parti schack.

Ni får åka med, och förundras över hur man kan vara sammansatt och ändå driva en elitklubb 2009. Det är ungefär lika roligt som det är tragiskt.

SF: Känns det inte som att du är den siste mohikanen?

– Den siste mohikanen? Nä, hurså?

SF: Alla Yvinecs (Brest, min anm), Bez (Claude Bez, Bordeaux), Tapies (Bernard, OM) och Borellis (Francis, PSG)… det är slut, det finns bara du kvar!

– Äh! Du har ju fortfarande Le Graët (Guingamps president) av oss ”gamla”. Men han är i Ligue 2, den. Han har inga stålar. Han kanske kommer igen nästa år… Och sen, vi har inte sprängt spargrisen som han har dom. Dom sprängde spargrisen! Men jag, jag hade det festligt: det var eran Bez, Tapie, Rocher. Det var fina tider, det.

SF: Och när du i intervjuer pratar om ”perioden då du stilade”?

- Vad betyder det?

SF: Men det är ju du som sagt det!

– Nej. Vaddå stila?

SF: Alltså, den perioden då ni också hade storhetsvansinne och…

– Storhetsvansinne? Jag har aldrig haft storhetsvansinne! Aldrig! Nej, jag har alltid haft fötterna på marken. För att i min klubb finns bara en som betalar: Jag. Och Frêche (borgmästaren i Montpellier) litegrann.

(Sen går Lolou på i ullstrumporna ett tag, vi hoppar vidare till de tyngre frågorna)

SF: Och den ökända ödesmatchen Ajaccio–Montpellier som fick många att prata (när Montpellier var på väg ner i tredjedivisionen, många har hävdat att matchen var uppgjord)?

– Jamen, det där… Jag skiter på dem! Jag kn***ar dem i röven, till och med! Jag var på matchen och ja, vi vann med 1–0 och den där Mandrichi, som har spelat i Nîmes, han träffade stolpen med avsikt… Inte illa! Bra gjort, grabben gjorde det med flit.

Han pratar sådär, Loulou. Han kallar folk för ”bögjävlar” och är allmänt vulgär. Men han är också mannen bakom Groupe Nicollin, ett av Frankrikes största sopföretag med en miljardomsättning. När han var ung lät hans far honom köra sopbil och slita hårt, och det var så han fick sin bildning. Eller – sin brist på bildning.

SF: Så har du tagit din studentexamen till slut?

– Nej, är du galen eller!

SF: Har du det?

– Nej, jag skiter totalt i det!

SF: Hur många gånger försökte du?

– Tre. Jag skiter fullkomligt i det.

SF: Hur var ditt liv mellan 20 år och…

– Ja, soptunnorna! Jag körde truck. För guds skull, tror du att min far skulle låta mig plugga hela livet!

Nicollin är, som ni förstås, en bonnlurk, en sopåkare med en jävla massa pengar. Han är också rasande underhållande, som de flesta män med för mycket makt och för lite av mycket annat. Loulou skulle inte känna igen politisk korrekthet om den satte sig i hans knä och presenterade sig. Han kan affärer, och han har drivit Montpellier sedan innan jag ens var född. Med framgång.

Men just nu får han inte röra sig i närheten av laget, inte de närmaste två månaderna.

Förbundet gillade inte att han trillade tillbaka i sin gamla vanlig homofob-jargong efter en match mot Auxerre.

– Pedretti styrde allt där ute, men när han kommer till Montpellier ska vi nog ta hand om honom. Den där typen är une petite tarlouze, en liten bög.

So Foot frågar: Är Montpellier en anakronistisk klubb?

– Vad betyder det? Var och en kn***ar sin kvinna som han vill… Aha! Okej, vi har inte 40 sekreterare, en armé idiotchefer, den grejen, nä. Vi har det bra som vi har det.

/Simon Bank

Man kan ju tycka att den första reaktionen när en svensk för första gången avgör Spaniens och på sätt och vis Europas tyngsta ligamatch, när han gör det i första försöket, efter fyra minuters spel och efter att ha varit skadad… man kan tycka att den reaktionen borde handla om att det är FAN-TA-STISKT! eller OTRO-LIGT! eller nåt åt det hysénska AAOOJ-OJ-OJJ-hållet.

Men jag reagerade inte så. Det första jag tänkte när Dani Alvés slog det där inlägget och en lång konstnär från Rosengård i Malmö skickade in det med en felfotad volley var det här:

– Typiskt.

Zlatan Ibrahimovic gör ju exakt den här sortens saker. Han har aldrig avgjort el clásico förut och han har den där jävla Champions som ett rött skynke – men han är en fullkomlig mästare på just den här sortens utmaningar. När alla tittar på, när det finns mer att vinna än att förlora. Om och om igen är han sin egen självuppfyllande profetia, en saga som skriver sig själv, en överraskning som vi egentligen visste om redan från början.

Barcelona–Real Madrid 1–0.

Typiskt Zlatan Ibrahimovic.

Annars, då?

Äh, jag var nöjd över att det bara blev en match. Mitt i alla 60-sidorsbilagor och all huvudlös larger-than-life-hausse så var det som att det lilla momentet hade kommit bort. Det var en gigantisk fotbollsmatch, men fortfarande bara en fotbollsmatch, elva mot elva och allt det där, och till slut var det en helt vanlig match.

Sämre stämning än det var i Genua igår. Förmodligen sämre intensitet än i London idag. Garanterat med fler stora spelare än någon annanstans i världen.

Jag tyckte att Real Madrid gjorde en oerhört bra första halvlek, saklig och modig med en lysande Xabi Alonso som flyttade boll och en ännu bättre Kakà som ställde sig vid löpande bandet och matade fram små delikatesser till alla som ville ha.

Sedan kom de i foulnöd efter varningarna, och när Zlatan pressade ner backlinjen ett par meter till hade Barça fått övertaget igen. De fick med sig poängen och ytterligare en bekräftelse på att Ibrahimovic ger dem egenskaper de behöver, Real Madrid fick med sig noll poäng, men en bekräftelse på att de kan växa ikapp sin egen potential om de fortsätter så här.

Utanför de kritade linjerna kan jag glädja er med att litet personporträtt. Simon Bank är inte bara den sorts person som talar om sig själv i tredje person – han är dessutom den sorts person som i ett par år går runt med en regnkappa i sin väska ”för att den kan vara bra att ha”, bara för att att glömma bort det när den verkligen skulle vara bra att ha.

Jag såg mitt tredje Clásico iklädd vatten och textilier. I den ordningen. Det kunde jag ha.

Svennis? Jodå, han var på hugget:

Môcke bra:

Zlatan Ibrahimovic – Iker Casillas

Môcke, môcke bra:

Victor Valdés – Xabi Alonso

Môcke, môcke, môcke bra:

Carles Puyol – Kakà

/Simon Bank

18.22, Barcelonas målvakter joggade just in, slagna av domartrion med halvannan minut (domaren har förresten dömt superclásicon tre gånger förut, Real Madrid har aldrig vunnit). Det är ett sjuhelvetes väder, åska och ösregn – och innan ni brister ut i skadeglädje ska ni ha klart för er att det är jag som hänger under pressläktartaket och dricker cola med Michael Laudrup.

Jag är förresten inte helt säker på att det är regn. Det kan lika gärna vara TV4 som gråter. Ingen Ibrahimovic från start, och det kommer att heta att det handlar om att han varit skadad i veckan, att man vill vara säker.

Så är det förstås. Också. Men inte bara. Man chansar med Messi, men inte med Ibra, och det handlar knappast enbart om skadeläget. Vi får se vad Pep säger.

Regnet, förresten, är knappast en fördel för Real Madrid. Om vi antar att Barça är bollförande – som de varit i varenda hemmamatch sen jag föddes – berövas de möjligheten att spela långt från Xabi mot Higuaín. Eller, det kommer att krävas oerhört mycket mer för att den sortens spel går hem. Blötan är bättre för kortpassningsspelet.

18.29, nu kom de vita in. Ett sjuhelvetes oväsen – och de vanliga banderollerna om att ”Barça skapar, Madrid köper”.

18.36, och där går Coldplay igång – och elva lysgula springer in. Kärlek i luften.

Det ska nog gå att slå ihjäl de här timmarna också.

/Simon Bank

En lördag senare, och här står vi med halva huvet och lite till i väntan på en löjligt tät söndag.

Jag har ju lallat runt i Spanien/Katalonien i en vecka och det har, kan man säga, påverkat utblicken en del. Igår svor jag över en värdelös Spurs-stream, innan jag fick hotellet att ordna fram Lanterna-derbyt på en kanal utan ljud.

Fotboll är sämre utan ljud.

Men eftersom jag såg vad jag såg så kan vi gott ta avstamp där. Det var nämligen ett sjuhelsikes fyrverkeri till Genua-derby. De brukar vara snällare, både på planen och läktaren, men när vi summerade tre röda kort, åtta gula, ansatser till läktarbråk, inkastade fyrverkipjäser och ett par brål på planen så hade Genoa vunnit med väldigt klara 3–0.

Rossi inledde med att sparka lusten ur författaren Cassano, sedan rullade målen in. Det var det gamla, löpivriga Genoa som spelade, men de hade lagt till två ton cynism, och Samp såg ut att inte riktigt vara förberett på det.

1–0 Milanetto (str).

2–0 Marco Rossi, efter patetiskt försvarsspel.

3–0 Palladino, straff igen.

Gasperini och Gradinata Nord vann på knock. Genoa 3, Ciclisti 0. Palladino provocerade Samp-curvan onödigt (just i Genua finns det ingen riktig anledning till den sortens gester), men jag var annars mer imponerad av Genoa än besviken på Samp, och här har ni vad gamle Samp-hjälten Svennis tyckte:

Môcke bra:

Milanetto – Gastaldello.

Môcke, môcke bra:

Criscito – Castellazzi.

Môcke, môcke, môcke bra:

Palladino – ingen.

I Friulien visade Antionio Di Natale vem som är årets stora skyttekung i Serie A, med en frispark som var så fin att till och med duktige Livorno-målvakten Alfonso De Lucia fick titta på. Sen serbsköt Lukovic ett inlägg i skallen på Floro Flores, och så var den matchen slut. 2-0 till Udinese.

På Öarna var det viktigaste som hände att de skickade över en signal till Sveriges Television igen. Erik Niva har redan sagt, skrivit, och halvliggande berättat allt väsentligt som finns att säga om Tipsextra. Mitt eget bestående minne, utöver att det aldrig – vare sig förr eller senare – funnits ett så tydligt fokus i mina veckor som det fanns då, är ljudet. Det lågfrekventa surret, stundtals brutet av en sång där man inte riktigt kunde urskilja beståndsdelarna, världens mest exotiskt hemtama vaggsång. Om det gavs ut på cd skulle jag köpa två, en att lyssna på och en att hålla om när jag sov.

Iallafall. Om vi ska utse dagens män så har ni dem här:

1. Wayne Rooney.

Pompey höll emot i en halvlek, sen tryckte Wazza på Croxteth-gasen och försvann, allt för att vi inte helt skulle glömma bort honom nu när Xavi, C-Ron och Messi ska dela ut metallbollar till varandra. Två straffar – ett spelmål.

2. Jimmy Bullard

I grunden har vi ju en enorm motvilja mot alla för regisserade målcelebrationer, men det finns ju undantag. Och Jimmy Bullard är väldigt ofta, på väldigt många sätt, ett undantag. Hans Phil Brown-imitation efter 1–1 mot City var förstås ren jävla klass.

3. Michael Dawson.

Toppmatch för the nearly-theres. Villa fick med sig ett Gabby-mål som höll nästan hela vägen hem, men Spurs andra halvlek förtjänade ett fint mål – och Daws gav dem oss det.

4. Ryan Giggs

En fin frispark, hans hundrade mål i Premier League. Så var det inte mer med det.

5. SWP

Före Bullard's Comedy Show så var det här matchens höjdpunkt. Det tyckte Mark X Hughes också

6. WHUFC & the Clarets.

5–0, 5–3 – äh, här har ni hela paketet.

•••

Härifrån då? Spanien och grejer? Jodå, det mest uppseendeväckande var andalusderbyt, där ett släpande, svackande Malaga fick en utvisning efter tio minuter, men lik förbannat trummade iväg till 2–0 borta mot Sevilla. Luis Fabiano ordnade till oavgjort efter paus, men Sevilla missade att profitera på det faktum att Barcelona och Madrid ska stjäla poäng av varandra i kväll.

…det gjorde i och för sig Valencia också. Villa-Maravillas obligatoriska mål räckte bara till 1–1 mot Mallorca hemma på Mestalla.

•••

Från Tyskland ska vi rapportera om att FC Hollywood hållit ett – lugnt – årsmöte. Uli Hoeness tar över presidentsklubban (om de har en sån, jag vet faktiskt inte) från Kaiser Franz, medan Rummenigge a) gjorde klart att Toni Kroos ska återbördas till fadershuset nästa säsong och b) gjorde klart att han inte gjort någonting fel (på transfermarknaden, och förmodligen någonsin).

På planen var, och det här har ni hört förut, superbosniern Edin Dzeko omgångens snyggaste man.

Mot Werder Bremen gjorde han både snygga och smarta mål, när lagen spelade 2–2 (Mertesacker kvitterade till slut).

Eftersom min katalanska uppkoppling inte är vad den borde får vi hålla resten kort. Men vi ska i alla fall konstatera att Herthas mardröm fortsätter. 1–3 mot Eintracht Frankfurt, fem poäng på fjorton matcher – och inget lag har i Bundesligas historia lyckats undvika nedflyttning med en så usel start. Rasmus Bengtsson? Skadad. Ermüdigungsbruch (jag antar att det är någon slags förslitningsskada?).

Resten i korthet då:

Lurig dag i Ligue 1. OM stångade sig trött mot Lens publik och köttmur, tills Eduardo Dos Santos nickade in 1–0 för RCL i slutsekunderna. Jag ska inte säga att det gladde mig, men jag håller lite på Lens. Lyssna på publiken efter matchen. Det är vackert, de förtjänar ett lag i ligan.

PSG – vars spelare dominerade i U21-landslaget i veckan – stoppade Jean Fernandez Auxerre-tåg, Jérémy Clement gjorde jobbet efter ett fantastiskt fint Makelele-Sessegnon-anfall. Coupet skadade sig illa, benbrott. Stackarn.

Här har ni lite känsla från nordiste-derbyt Lille-Valenciennes, som absurt nog Lille vann med 4–0. Bastos-ersättaren Gervinho börjar se ut som just det nu.

I Turkiet noterar vi som hastigast att Fener nog inte ska ha kvar Volkan om han tillåter Kasimpasa att göra så här efter en halvminut, och sen vinna med 3–1 i Kadiköy. Kasimpasa, herregud.

Till sist ska vi rekommendera en titt på Viktor Elms två mål mot Waalwijk, och gratulera Partizan till en rätt fin vinst.

Partizan gick in till det 137:e veciti derbi mot Zvezda på bortaplan, och det finns – som vanligt – rätt mycket värt att lägga fem minuter på i den matchen. Här har ni alltihop, och om det finns en sak som är värd att berätta mer än andra så är det att Cleo, brassen som sådär vackert curlar in 2–1 och ger Zvezda deras första ligaförlust för säsongen, alldeles nyligen blev den förste spelaren på mer än 20 år som använde en säsongspaus till att gå till Partizan från Röda Stjärnan.

Om ni tycker att det vore skäl nog att inte tokfira ett segermål på bortaplan så är ni helt klart av ett annat virke än Cleo.

Och om ni tycker att en söndagsförmiddag är till för något annat än en promenad genom Barcelona och uppladdning inför årtusendets superclásico så är ni av ett annat virke än mig.

Det här blir nog bra, va?

/Simon Bank

Inre monolog, hotellrum, Barcelona den 28 november:

Simon Bank:

– Jadu, här sitter du i ensamhet och ska ersätta Erik Niva. Hur fan ska nu det gå till?

Simon Bank:

– Gör som vanligt.

Simon Bank:

– Som vanligt?

Simon Bank:

– Skicka in en tändsticksask och en låda äpplen.

Simon Bank:

– Jo, men jag menar inte på en fotbollsplan. I bloggen.

Simon Bank:

– Ah. Knivigare.

Simon Bank:

– Kan man säga.

Simon Bank:

– Kan du få med något östeuropeiskt? Nåt obskyrt? Nåt med lite svordomar?

Simon Bank:

– Hm. Jag kan väl försöka.

Simon Bank:

– Och så toppar du med lite av dina egna huvudsakliga bidrag till bloggvärlden.

Simon Bank:

– Vilket skulle vara?

Simon Bank:

– Udda fotboll, mat och lite naket.

Simon Bank:

– Du tänker så… javafan, så får det bli.

Yttre monolog, samma hotellrum i samma stad:

Jo, jag är medveten om att det är mitt i den emo-intensivaste helgen i mannaminne. Erik Niva blickar bakåt (och mot Wonder Wazza) i någon form av gubbgäng i tv-rutan, vi yngre ser fram emot ett galaktiskt klassikermöte i Barcelona, och däremellan ska vi klämma in gigantmatcher i Liverpool, London och Genua.

Men med det sagt så är det förstås dags att höja blicken.

Det rasar in engagerade rapporter från Argentina om Christian Fabbianis senaste öden och äventyr, och eftersom vi är mycket för både den rumänska och argentinska fotbollen så ska vi förstås berätta mer om det.

Fabbiani är, för att börja med kortversionen, en anfallare som är utlånad från Cluj – där han var lagkompis med Dorsin och gänget – till River. Nu har lånet gått ut och River har ingen lust att köpa ut honom, av olika skäl som vi ska återkomma till. Problemet är att hans flickvän, Victoria Vanucci, vägrar att flytta med honom till Rumänien igen. Hon har sin karriär att tänka på. Victoria var förut en mycket, mycket lovande tennisspelare, men skadeproblem gjorde att hon övergav den banan för att istället satsa på att bli pinuppa.

Fabbiani ska ha försökt lösa problemet på det enda relevanta och mogna sättet man kan tänka sig: Han har köpt henne en hundvalp.

Ni kan skratta åt det där och tycka att det är fjantigt, men då skrattar ni också åt hela Cristian Fabbianis liv.

Han är en levande saga från den moderna fotbollen, den pojken. Om ni tänker er en modern George Best, som är fet och sämre på fotboll, så är ni i närheten.

Han är 26 år gammal, och till att börja med så får ni hårdfakta: Längd: 187 cm. Vikt: 102 kilo.

– Om jag är fet så är det min mammas fel, säger han till So Foot.

Det är hans mamma som, fyra gånger i veckan, lagar honom kummelfilé i ugn med ost, ruccolasallad och extra parmesan. Det är hon som driver en restaurang som ser till att pojken får ordentligt med mat i sig.

– Jag gillar inte att de säger att han är tjock. Visst, han är lite mullig men det är för att han opererat blindtarmen, säger mamma själv.

Fabbiani kallas ”El Ogro” (”Trollet”) och är en av de absolut största profilerna i inhemsk argentinsk fotboll. Om det inte vore för att han åt så förbannat mycket så hade han, menar många, varit en superstjärna på planen också.

– Om han gick ner till sin idealvikt vore han ordinarie, och ännu mer. Jag tvivlar inte på att han skulle komma med till VM med Argentina. Han spelar bra, han är snygg, han har allt, säger hans ex-tränare Nestor Gorosito – och Maradona har bekräftat det (ja, inte snyggbiten, men resten).

Nu flaxar Trollet mest världen runt för att få någon form av genombrott som liksom aldrig riktigt kommer. Han är mer känd för sitt fenomenala facit med Lanus, där han drog på sig fyra röda kort på 22 matcher. När Ardilles plockade honom till Beitar spelade han en handfull matcher, blev utvisad direkt och hemskickad.

Fabbiani gillar mat. Han gillar kalas. Och han gillar, som hans barndomskompis Lucas berättar i So Foot, tjejer.

– Det var alltid likadant med brudarna. Han lät ingen komma undan.

Det fortsatte så. Trollet är den borne missbrukarpersonligheten, och han har haft fler uppmärksammade kvinnoaffärer än han gjort mål. Först var han tillsammans med Amalia Granata – som tidigare mest var känd för att ha förfört Robbe Williams och Marcelo Rios – som han fick en dotter, Uma, tillsammans med. Den relationen fick sig lite av en knäck när Fabbiani var i Rumänien. Eller, när han sa att han var i Rumänien – men Amalia ändå kom på honom hemma i Buenos Aires.

Han låg i en säng. Bredvid hennes bästa väninna.

Sedan dess har de bråkat oavbrutet, Fabbiani har sms-hotat henne och redogjort för sin syn på gott faderskap:

– Uma har allt. Jag ger henne pengar, jag hyr henne en lägenhet, jag betalar allt. Hon begär tio gånger mer än vad den lilla behöver. Hon har döpt henne, utan att informera mig. Jag uppdateras via facebook.

Vi ser ju alla olika på en faders ansvar. Eller en makes, för den delen. Efter Amalia träffade Fabbiani Rosario-tjejen Justine Fuster, 18. Justine är Leo Messis ex (jag har försökt att ringa in hennes smak vad gäller män, men det är svårt med de gemensamma nämnarna) och han raggade upp henne med att säga ”Satan, vad snygg du är”.

– Sen sågs vi varje dag. Han gick ut från måndag till måndag, gick och la sig vid fyra och gick upp vid åtta för att ta sig till träningen. Hans vikt är inget som stör honom, han skiter i om man kallar honom tjockis. Han har ingen avsikt att bry sig om vad han äter. Varje dag med honom är det pizza och champagne, har Justine förklarat.

Det tog slut sen, och nu är alltså Trollet ihop med tennistjejen Victoria Vanucci och på väg tillbaka till Transylvanien för att spela i rumänska ligan.

Hans livshistoria berättas mest som något roligt, som något ekivokt och underhållande. Men mest är det en berättelse om vad som kunde varit.

Om en spelare som kunde spelat i landslaget.

Om en tjej som kunde hittat en bättre farsa åt sin dotter.

Om en annan tjej som dejtar fotbollsspelare.

Om en tredje tjej som kunde varit en framgångsrik tennisspelare.

Om ett par timmar spelar River mot Estudiantes. Inget talar för att Cristian Fabbiani sitter någon annanstans än på en bänk. Och äter, möjligen.

Inre slutmonolog:

Simon Bank:

– Hur gick det där, tycker du?

Simon Bank:

– Så där, ärligt talat. landade lite i mitten mellan tragik och komik utan att bli vare sig det ena eller andra.

Simon Bank:

– Du kan bättre.

Simon Bank:

– Kan jag?

Simon Bank:

– Du har mer i artilleriet.

Simon Bank:

– Har jag?

Simon Bank:

– Du har inte skrivit en rad om fransk fotboll, bögar och homofobi på flera timmar.

Simon Bank:

– Det får bli imorgon va?

Simon Bank:

– Det får bli imorgon.

Okej, vi är framme vid den tiden på året igen. Dags att låta bultandet från bloggfabriken tystna och koncentrera sig på andra saker. Jag ska ta mitt ansvar för artens fortlevnad, fostra det uppväxande släktet i den rätta läran – rätt och slätt vara föräldraledig.

Jag bör vara tillbaka på jobbet någongång i mars, april. Förhoppningsvis får bloggen nytt liv då.

Den här gången kan jag i alla fall lämna er i rätt läge, på tröskeln till något stort. Det här är ju helgen då Tipsextra firar 40-åsjubileum. Vi tafsar lite försiktigt på ämnet i dagens avsnitt av vårt gycklarprogram ”Laul Calling”, men i morgon går vi sedan loss på det stora oljefatet, då jag åker in till SVT-huset för en femtimmars jubileumssittning med Bosse Hansson, Ingvar Oldsberg och allt vad det nu är.

Man ska akta sig för att använda de stora, bombastiska överorden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Tipsextra är fotbollsvärldens viktigaste tv-program någonsin. Och att Tipsextra förändrade mitt eget liv fullständigt, på ett sätt som påverkar mig in i grunden än idag.

Tipsextra gjorde mig fotbollsintresserad. Så enkelt är det. Och Tipsextra gjorde sedan så att det där intresset höll i sig genom barndomen, överlevde tonåren och egentligen bara växte och växte. Barnmaten blev dill- och gräslökschips, vällingen blev folköl och sparkdräkten blev nätbrynja. Tipsextra bestod. Det här kan låta som en framkrystad överdrift – men hade det inte varit för Tipsextra har jag ingen aning om hur mitt liv hade sett ut idag.

Jag hade i alla fall inte haft det här jobbet. Jag hade kanske inte varit journalist överhuvudtaget. Jag hade knappast bott i Stockholm. Jag hade inte brytt mig det minsta lilla uns om hur det gick för ett vitklätt fotbollslag från norra London som går under namnet Tottenham Hotspur.

Jag har ingen aning om hur livet hade sett ut utan Tipsextra – men jag utgår ifrån att det hade varit både sämre och fattigare.

Mitt allra bästa Tipsextra-minne är ibland farligt nära att skifta färg och förvandlas till mitt allra sämsta. Jag har skrivit om det förr, men det är i alla fall den där vinterlördagen då jag satt hemma i tvåsitssoffan och såg Nico Claesen bryta in från högerkanten och lätta in ett 3-0-mål över den utrusande målvakten. Jag vaknade upp som Tottenham-supporter morgonen efter. Jag har vaknat på precis samma sätt alla de tusentals morgnar som gått sedan dess. For better or worse.

Därutöver… Jag såg 7-4-matchen mellan Luton och Oxford i någon sorts lärarrum på Framnäs folkhögskola utanför Piteå. Jag gick bananas hemma i vardagsrummet när Mickey Thomas satte en drömfrispark i krysset, och Wrexham från fjärdedivisionen därmed slagit ut George Graham och hans Arsenal-maskin.

Räknas de där specialsändningarna från FA Cup-finalerna? Det är i så fall den enda gång jag sett Spurs vinna en buckla från TV-soffan. Vi hade släktträff någonstans längs den uppländska kusten, och jag lyckades hitta en bortglömd tv i något isolerat skrymsle för att se Des Walker ge Tottenham bucklan ’91. På andra sidan det myntet minns jag i så fall också chocken som grep tag i mig efter att Gary Mabbut gjort självmål, och givit skrällaget Coventry cupfinalen ’87. För att inte tala om skammen  säsongen efter, då vi kapitulerade live i tv mot tredjedivisionslaget Port Vale.

Ska jag välja ett favoritsegment från Tipsextra-tiden är det just de matcherna. FA-cupen. Tredje omgången. Början av januari. Ett Everton eller ett Aston Villa har lottats att spela borta mot ett Chesterfield eller ett Bristol Rovers. Spänningen, förväntan, ovissheten… Fram till 1995 – året då Tipsextra slutade sändas – kunde de här matcherna verkligen gå precis hur som helst.

Men ja… Eftersom det här nu blir mitt sista blogginlägg under överskådlig framtid tyckte jag att det skulle vara lite kul ifall ni kunde hålla kommentatorstråden levande ett tag. Jag vet ju att ni har dem – så ge mig era Tipsextra-historier. Vad har programmet betytt för er? Bästa minne? Sämsta minne? Favoritspelare? Favoritprogramledare? Matchen som fick er att fastna för ert favoritlag? Vinnare i de där absurdistiska Kjell Kjellman-tävlingarna där han tvingade en simmare att tävla mot en snubbe som var jävligt rapp i att gå på händer? Anything you wanna share.

Har jag förstått saken rätt håller Simon Bank bloggskeppet flytande några dagar till – i alla fall över den här massivmonumentala fotbollshelgen – men jag lämnar in här och nu. På dagen ett år har gått sedan jag först bloggreflekterade över nya ansvarstider. De är här nu. Och som sagt, det uppväxande släktet måste fostras in i den rätta läran.

Keep the Faith.

/Erik Niva

Ända sedan Armand Traoré greps för att ha försökt gå in på ett North London Derby på White Hart Lane med ett knogjärn i fickan har jag varit lite extra nyfiken på vad det egentligen är för en gynnare.

Idag kan vi lägga ytterligare en bit till pusslet. Traoré har pratat ut om sin religion i Arsenals matchprogram, förklarat hur han anammat en betydligt striktare hållning till islam – och hur det innebär att han nu känner sig nödgad att operera bort alla tatueringar från sin kropp.
– Hade jag varit ordentligt inne på min religion tidigare hade jag aldrig gjort tatueringarna. Det är ett av mitt livs största misstag, men nu ska jag försöka korrigera det. Det tar lite tid att återhämta sig från operationen, så jag planerar att göra det efter säsongen. De söver ner en, och när man vaknar är allt borta.

Traoré har alltid kallat sig muslim, men nu skaffat sig en så annorlunda hållning till sin religion att det är rättvist att prata om en konvertering.
– Tidigare praktiserade jag egentligen inte. Jag sa bara till folk att jag var muslim. Det har varit en gradvis utveckling, som har hjälpt mig både personligen och i karriären.

***

So where do we go from here? Jo, givetvis – till fotbollens bästa konverteringar. En per etablerad världsreligion.

* Islam – Frédéric Kanouté
Här finns en rad exempel, men de flesta av de mer välkända (Franck Ribéry, Robin van Persie) har i huvudsak handlat om att de träffat en muslimsk kvinna och konverterat till islam som en sorts praktiskt bekvämlighetsflagg. Kanouté är mycket mer på riktigt, och i en tid då islam får mycket dålig press finns det en extrapoäng i att peka på hur han så uppenbart vuxit som både människa och fotbollsspelare sedan han konverterade. Numera är Kanouté målbombaren med ett samvete, killen som först vinner spanska skytteligan, sedan protesterar mot behandlingen av fotfolket på Gaza-remsan och därefter lanserar ett skänk-en-get-projekt för att hjälpa svältande familjer i Afrika.

* Kristendom – George Weah
Det är inte sådär jättevanligt att fotbollsspelare överger någon av de andra världsreligionerna för kristendomen, men även om det finns ett inslag av fusk här får ändå vindflöjeln George Weah sägas ha gjort det. Han föddes nämligen som kristen, konverterade till islam – för att sedan konvertera tillbaka. "Jag praktiserade islam i tio år innan jag konverterade till kristendom. En sak jag vill är att världen ska vara fridfull. Det är inte bara för muslimer och kristna att slåss mot varandra – vi är ett folk. Jag ber för alla". Inom kristendomen finns det ju dessutom gott om exempel på fotbollsspelare som fördjupat sin tro eller hittat en delvis ny riktning. Och eftersom han var på tal i kommentatorsfältet så sent som igår väljer jag att nämna Peter Knowles, Wolves-stjärnan som frivilligt avslutade sin karriär då han blev ett Jehovas Vittne i 25-årsåldern – och därefter fick Billy Bragg-låten "God's Footballer" skriven till sig.

* Judendom – David Beckham
Mycket runt David Beckhams liv är ju stöpt i ett slags medial mystik, så det är aningen svårt att veta ifall det här handlar om en regelrätt konvertering. Klart är i alla fall att den nya andlighet som Beckham tycktes finna för några år sedan kretsade väldigt mycket kring judendomen, religionen som hans morfar sägs ha tillhört. "Jag har förmodligen haft mer kontakt med judaism än någon annan religion. Jag har varit till synagogor flera gånger, och haft på mig judiska kalotter". Beckham har tatuerat in en traditionell judisk kärleksfras på sin arm med hebreiska tecken, "Jag är min älskade, min älskade är jag". På senare år tycks han ha dragits allt närmare den kabbalistiska judendomen, och har bland annat synts spela matcher i ett kabbala-armband. Bonusinformation: sedan Erik Fischbein slutade spela är Örebros finske ytter Roni Porokara den enda judiske spelaren i Allsvenskan.

* Buddhism – Roberto Baggio
Det var under en svårt skadedrabbad period i slutet av 1980-talet som Baggio gick in i en period av sökande, och kom ut på andra sidan som buddhist. Det blev liv. Roberto Baggio kommer från en djupt troende katolsk familj, och efter att han konverterat dröjde det tre månader innan han ens vågade berätta det för sin mamma, Matilde. "Det är en kulturfråga. I andra länder så tror jag inte att en person som blir buddhist ses som konstig. Men här är inte folk utbildade om buddhism. De dömer utan att veta. De hör "Buddha", och säger "Wow"". Med tiden kom också Matilde Baggio att acceptera sin sons religiösa vägval – någorlunda. "Jag vill inte döma min sons val. Allt jag vill säga är att jag hade varit lyckligare ifall han hade behållit min egen religion. Men jag ber till Herren varje dag om att han ska konvertera tillbaka". Hon får fortsätta vänta. Roberto Baggio inledde sin egen självbiografi med att beskriva hur han ser på livet som ett evigt kretslopp av reinkarnation.

* Hinduism – Lars Elstrup
Det är svårt att hitta en fotbollsspelare som konverterat till hinduism – ja, det är rent utav svårt att hitta en fotbollsspelare som är hindu – men om jag nu fattat Lars Elstrups egendomliga konvertering rätt så handlade den om någon form av hinduism. Ni minns väl Elstrup, den danske EM-hjälten som sänkte Frankrike 1992?! Efter att han avslutat karriären bytte han namn till Darando – betyder tydligen ”Floden som rinner ut i havet” – och fastnade i allsköns märklig sektverksamhet. Han greps flera gånger, i samband med någon sorts samhällskritiska konstinstallationer med religiösa förtecken. Senast jag hörde något om honom var för två år sedan. Då var det lite oklart vad han hade på gång:  ”Jag har många lösa idéer för framtiden, men inga fasta planer. Jag åker nog till Indien igen och jobbar vidare med det spirituella hos en mästare”.

* Galenskap – Carlos Roa
Formellt sett var det tydligen sjundedagsadventist som den gamle argentinske straffräddaren blev – men i praktiken hade han tydligt och uppenbart förlorat förståndet. Att han vägrade spela matcher på lördagar var väl en sak – att observera lördagsfriden är själva hörnstenen i sjundedagsadventismen, sägs det – men det där med att vägra skriva på ett nytt kontrakt med hänvisning till att jorden ändå skulle gå under år 2000... Det var väl ändå lite för mycket?! Jag hoppas hur som helst att det inte var någon sorts omvänd gudomlig rättvisa som drabbade Roa. När han väl förlikat sig med att jorden faktiskt fortsatte existera – och skrev på för spanska Albacete – drabbades han så gott som omedelbart av testikelcancer.

/Erik Niva