Bank o Niva

När jag var i Swansea i förra veckan snubblade jag över den tankeväckande historien om Kevin Cullis.

Ni förstår, Kevin Cullis var en 38-årig fotbollsfarsa bland alla andra.

Han hade aldrig spelat själv på någon vettig nivå, men var gymnastiklärare till yrket och hjälpte till lite med ett av Cradleys juniorlag på fritiden.

Men en februaridag ringde hans kompis. Yvige affärsmannen Michael Thompson hade just gjort ännu en sina snabbdealar, och tagit kontrollen över Swansea City nere i tredjedivisionen. Saker och ting hade dock kört ihop sig lite, så nu stod klubben utan manager. Thompson hade ingen större koll på utbudet av lediga managers, men han visste ju att Cullis gillade sin sport och höll på och träna ett gäng ambitiösa killar på kvällarna, så... Tja, kunde han inte tänka sig att hoppa in och göra en insats för Swansea också?

Hur svårt kunde det vara?

Cullis var inte typen som sa nej till en jättechans när den bet honom i näsan, så en dryg vecka senare stod han där i omklädningsrummet och gav sin syn på hur matchen mot Swindon Town skulle vinnas.

Ytterligare en vecka därefter åkte han ut med huvudet före ur samma omklädningsrum.

Han hade blivit avslöjad. En premiärförlust hade följts av en träningsvecka utan någon enda antydan till professionellt upplägg, och halvvägs in i den andra matchen låg ett totalt oorganiserat Swansea under med 4-0 mot Blackpool.

När Cullis kom in i omklädningsrummet för att hålla sitt halvtidsanförande så slängde några av lagets mer rutinerade spelare handgripligen ut honom. Stämningen därefter var... lite frostig... så under hemresan togs ett mer eller mindre gemensamt beslut om att Cullis skulle gå av vid en bensinstation utanför Reading.

Han kom sedan aldrig tillbaka till Swansea igen.

Tyvärr är väl sensmoralen i den här historien att det inte spelar någon större roll hur bra man är på Football Manager eller hur jämnårig man än råkar vara med André Villas-Boas – vi skulle ändå inte tillstymmelsen av en chans att hålla oss flytande ifall vi lyftes upp av en osynlig hand som satte ner oss i en professionell fotbollsklubbs omklädningsrum.

Men varför inte?

De flesta av oss har ju sett väl så många matcher som de flesta tränarna, och.... Det borde väl ändå ha givit någon sorts grundläggande förståelse för sporten?!

Tja, för egen del tror jag faktiskt att köpandet och säljandet av spelarna, laguttagningarna och de grundläggande matchplanerna vore de minsta problemen. Jag skulle ju inte kunna matcha José Mourinho när det blev dags att försöka påverka matchbilder med taktiska schackdrag i realtid, men jag skulle nog kunna skrapa ihop en duglig förstaelva utifrån min budget och därefter skicka ut dem på planen i en någorlunda korrekt formation.

Nej, de tre vassaste yxorna att fälla mig skulle istället vara...

...Auktoriteten
Förmodligen det allra viktigaste för dagens tränare, det är den här förmågan att sätta sig själv i en reell ledarposition. Du måste få omklädningsrummet med dig. Du måste få dem att respektera dig – och inspireras av dig. Det räcker ju inte att vara auktoritär för sakens skäll. Spelargruppen måste ju verkligen tro på dig och din vision, tro på att den kan leda dem till ännu större framgångar och rikedomar. Och här skulle ju jag vara förlorad. Jag har faktiskt svårt att tänka mig någon gruppdynamik som skulle passa mig sämre än den som råder i elitfotbollens omklädningsrum. Nyrika, hormonpumpade, övertatuerade, egocentrerade 22-åringar med sin egen speciella världsbild... Jag hade inte begripit vad de hade pratat om, de hade varit ointresserade av vad jag hade haft att säga. Jag hade tappat omklädningsrummet innan jag ens klivit in i det.

...Träningsmetodiken
Här är det segment där jag verkligen hade lidit av att inte ha gått någon av alla de där formellt GIH-doftande utbildningarna i träningsskap. Att sätta ihop ett övningsschema hade väl varit en sak – jag hade alltid kunnat importera ett upplägg från någon annan klubb – men jag helt saknat fysiologisk kunskap kring vilka konsekvenser det sedan fick. Överbelastning? Skaderisk? Men precis som i alla andra sammanhang handlar ju så väldigt mycket kring ens egen framgång om att omge sig med rätt folk, och det är möjligt att jag hade kunnat hantera den här problematiken hjäpligt genom att hämta in ett par skickliga coacher och fysmänniskor.

...Nätverkandet
Kruxet som hade fått mig att halka av karusellen helt så fort jag sparkats av den första hästen. Varför tror ni att tränare som Sven-Göran Eriksson och Avram Grant fortsätter få välbetalda jobb, trots att de mest misslyckas var de än hamnar numera? Jo, av den enkla anledningen att de känner rätt människor. Genom årtionden av wining and dining har de byggt upp nära relationer till agenter, fixare, mellanhänder, rådgivare och deras klienter – män med makt och pengar. Alla som någon gång sökt ny anställning vet ju hur det är. I praktiken tillsätts ju inte jobben utifrån personliga brev, intervjuer och kvalifikationer – de går till de som känner någon som känner någon. I de här kretsarna känner jag inte speciellt många alls.

Ändå tror jag faktiskt att jag hade klarat mig marginellt bättre än Kevin Cullis. Jag inbillar mig att jag hade kunnat klamra mig kvar lite längre än en vecka, och har en vanföreställning om att jag hade kunnat hålla klubben ovanför nedflyttningsstrecket ifall jag till exempel fick ta över ansvaret för Aston Villa i morgon.

Resultaten hade försämrats drastiskt, såklart, men jag hade gjort det enkla enkelt – spelat de bästa spelarna i en välbekant formation, samtidigt som jag hade försökt liera mig med de rutinerade tungviktarna i spelargruppen.

Laget hade sjunkit som en sten genom tabellen – men som en ganska lätt sten – och bromsat in på en sextondeplats, två poäng ovanför strecket. Fansen skulle däremot vara så missnöjda att det hade varit fullständigt uteslutet att inte ge mig sparken omedelbart på säsongsslutet, och därefter hade min nätverksbrist fått följden att inga ny jobberbjudanden singlade in.

En managerkarriär som aldrig lovade ett endaste dyft skulle ha varit slut innan den ens började.

Och Kevin Cullis då? Vad hände med honom? Senast jag hörde något så dömdes han till fängelsestraff för bedrägeri.

/Erik Niva

Träffar Kenny Pavey på planet över. Det sista han säger är:
– Se nu upp för fåren. De är överallt.

Pavey har spelat här i Swansea, såklart. En reservlagsmatch "inför 50 personer, 2 hundar och 200 får", på den tiden då han provspelade för Bristol Rovers. Själv har jag sett ganska få får så här långt, precis som jag sett ganska få tecken på att det här är en stad som huserar ett av Premier Leagues mest sevärda passningslag.

Det finns så många aspekter av detta Swansea som är värda att stanna till vid – och artiklarna kommer i sinom tid – men en som är svår att bortse ifrån är ju själva spelartruppen.

Swansea City består i stort sett enbart av spelare som hade kunnat vara Kenny Pavey. Spelare som precis som honom tagit den långa vägen till proffsfotbollen, men som ikväll möter Roman Abramovitjs kungsblå Chelsea i en match de har goda möjligheter att vinna.

Nuförtiden är det ju vedertagen praxis att det gäller att etablera sig tidigt. Att avståndet mellan elitfotbollens allra högsta etage och dess lägre regioner är så stort att den som inte nått toppen då han är 18 år gammal inte heller kommer att göra det framöver.

Norwich är en av Premier League-nykomlingarna som upphäver fotbollens rådande naturlagar – där den gamle däckbytaren Grant Holt bildar anfallspar med den gamle dokumentförstöraren Steve Morison – och Swansea är en annan.

Några av spelarna som lär ställas mot Chelsea ikväll är:

Ashley Williams
Ratades av West Bromwich, och spelade deltidsfotboll i Hednesford Town för åtta år sedan. Lönen räckte inte långt, så Williams drygade ut den med att jobba extra som kypare på en pub och assistent på en bensinmack. Olof Mellberg var en av de som brukade tanka hos Williams. "Nivån han spelade på kändes så otroligt avlägsen från den punkten där jag var".

Àngel Rangel
Flyttade hemifrån som 15-åring, fast besluten om att bli professionell fotbollsspelare. Tio år senare var Rangel inte i närheten av att lyckas. Han hade aldrig nått högre än den spanska tredjedivisionen, och var på vippen att avsluta sin idrottssatsning. Hade erbjudande om att kombinera amatörfotboll med ett jobb som kanslist i sin hemstad. Ångrade sig i sista stund, och bestämde sig för att göra ett sista försök i den spanska fyran. När chansen att flytta till Swansea – då i trean – dök upp betalade Rangel 15 000 euro ur egen ficka för att göra den till verklighet.

Leon Britton
Skulle bli den nye Paul Gascoigne då West Ham köpte honom för 400 000 pund av Arsenal 1998, och 16-årige Britton blev den dyraste tonåringen i brittisk fotbollshistoria. Det blev aldrig så. Britton lyckades aldrig ta klivet upp i West Hams a-lag, utan lånades ut till Southend i trean. Där fick han inte heller spela. "De sa 'Hmmm, vi är inte säkra på dig. Vi har ett starkt mittfält", minns Britton. Till sist fick det forna underbarnet lov att sänka sig hela vägen ner till botten av fjärdedivisionen för att överhuvudtaget få spela seniorlagsfotboll. "Du uppskattar saker inom fotbollen mer efter att ha varit med om något sådant. Når du till sist Premier League kommer du att veta att du jobbat hårt för att nå dit, och när du får chansen kommer du att vilja ta den ännu mer".

Mark Gower
Tottenham-fostrad yngling som drömt hela sitt liv om att få göra en Premier League-minut för sitt Spurs. Det blev aldrig så. Gower fick sitta på bänken vid 25 tillfällen – men aldrig hoppa in en enda gång. När han till sist blev så desillusionerad att han ville lämna klubben insåg han att det inte fanns så många ställen att ta vägen till. Det blev Barnet, nere i femtedivisionen. "Det var hemskt. I The Conference finns det folk som bara väntar på att bryta ditt ben, i synnerhet om du har lite historia i en storklubb. Det var rena ligistfasoner. Jag hade aldrig tvivlat på min förmåga att spela på högsta nivå, men när du är nere tänker du: 'Well, det måste finnas en anledning till att jag är här. Jag kan inte vara så bra som jag trott".

Jag slutar här, men det är enbart för att inte tjata ut er med likartade historier. I stort sett alla spelare som idag representerar Swansea City i Premier League har varit nere i tredjedivisionen – minst – och vänt.

Idag representerar klubbens framgångar väldigt många saker för väldigt många människor här i Wales. Ur ett lite mer allmängiltigt perspektiv ger de hopp åt alla fotbollsspelare på mellannivå, alla de som passerat 20-strecket utan att vara i närheten av några fulla arenor eller några miljonkontrakt.

Det är faktiskt inte för sent. Drömmen lever.

/Erik Niva

Det är inte bara det nigerianska fotbollslandslaget vi saknar under de afrikanska mästerskapen – det är även vissa nigerianska fotbollsprofiler.

Jag vet inte om ni hört den uppdaterade historien om Rashidi Yekini, men den är så sorglig att jag inte kan låta bli att berätta den.

Ni minns väl Rashidi Yekini, till att börja med? Den här oxen till centerforward som tycktes helt ostoppbar under några år i mitten av 1990-talet. Han som vann skytteligan när Nigeria vann de afrikanska mästerskapen 1994. Han som sedan satte nationens första VM-mål samma sommar, och vrålade ut sin glädje genom nätmaskorna. Han som vann den portugisiska ligans skytteliga och alltjämt är den bästa nigerianske landslagsmålskytten någonsin.

Han mår tyvärr inte så bra.

Enligt den historia som berättas i Nigeria så började allt gå snett för ungefär fem år sedan, då Yekini avbrutit det sista av alla comebackförsök och skulle gå igenom omställningen till ett civilt liv. En gammal lagkamrat som hette Ibraheem lockade honom att investera i en affärsidé som kretsade kring import och export av smycken och ädelstenar.

En dag skulle Ibraheem göra storaffär, och gav sig iväg mot ett växlingskontor med en enorm summa kontanter i sin väska. Dessvärre hade ett brottssyndikat fått nys om transaktionen, sköt ihjäl Ibraheem på öppen gata och försvann med pengarna.

Rashidi Yekini hade förlorat både sin vän och sina pengar – och var nu även på väg att förlora sin hälsa.

Han utvecklade en paranoia som blev värre och värre. Han isolerade sig i sitt hus, slutade ta emot vänner och slutade gå ut bland folk. En dag i fjol noterade dock grannarna glatt att han tagit sig ut ur huset – men blev alltmer bekymrade i takt med att Yekini släpade ut sina tillhörigheter på gatan. Innan han var färdig hade han samlat ihop dem i en sorts bål, hällt bensin över och tänt på. Sedan återvände han in i huset och sin ensamhet.

Nu tycks Yekini inte längre bo kvar i sitt gamla hus. När han synts till det senaste året har han vandrat runt planlöst i de fattigare delarna av Ibadan. Kläderna har varit slitna och smutsiga, fötterna bara. Ofta har han pratat med sig själv, högt och ostrukturerat.

94-landslaget har nästan samma status i Nigeria som i Sverige, och historien om Yekini blir inte mindre olustig av att flera av hans lagkamrater också haft problem med livet på andra sidan av fotbollskarriären. Celestine Babayaro har försatts i personlig konkurs – även om han själv förnekat att han har ekonomiska problem – och Uche Okafor begick tragiskt nog självmord i fjol.

Fotbollsförbundets tekniske chef Chris Green har visserligen pratat om en vilja att hjälpa Yekini – "han har gjort så mycket för det här landet att vi måste hitta ett sätt" – men de möjligheterna förbättrades knappast då en federal domstol i förra veckan tog beslutet att upplösa hela förbundet.

Jag är nu inte en religiös man, men hade jag varit det så hade jag bett för Rashidi Yekini.

/Erik Niva

Och när man äntligen får tid att blogga lite – då pågår någon form av Aftonbladig systemuppgradering som gör att man inte kan logga in på ett drygt dygn.

Men okej, allt handlar inte om tid och möjlighet. En hel del handlar om lust också, och det är inte en känsla jag haft överskott på de senaste dagarna.

Jermain Defoe anländer till den bortre stolpen en tiondel för sent – och den framtid som hade kunnat vara vår är borta innan vi någonsin hann dit.

Jag vet verkligen inte vad som händer nu. Kanske är verkligen detta Redknapp-Spurs av sånt obekymrat virke att de skakar av sig rättegångar och slutminutstrauman som om ingenting hade hänt – men jag kan ändå inte skaka av mig farhågan om att det här var Ögonblicket.

Missat Champions League-spel? Uppbrutet lag? Krympande ambitioner? Tillbaka till tabellmitten?

Nuförtiden är det ju visserligen så att de allra mest avgörande vägskälen oftast sker när en maktman sätter pennan till pappret och en klubb byter ägare, snarare än när en anfallare petar bollen utanför. Men även i den moderna engelska fotbollshistorien finns de där, de där tillfällena då bollen gick en väg och framtiden en annan. De enskilda momenten då en enda händelse på planen skickar iväg en hel klubb i en ny riktning.

De är positiva lika ofta som de är negativa, såklart, men jag är inte på humör att stanna vid några Mark Robins-moments just idag.

Istället har ni här några exempel på andra ödesögonblick, sekunder då luckan ner mot idrottens helvete har öppnat sig och ett fotbollslag har klivit ner.

England-Tyskland
EM-semifinal, 1996
Känner ni igen situationen? Hör ni ekot från historien? Hade bara Paul Gascoigne varit lite smalare, lite piggare, lite alertare – då hade han stött in bollen i tomt mål och det engelska landslaget hade sluppit det förlorartrauma som fortfarande kväver hela den fotbollsnationen. Normalt sett brukar det ju refereras till straffmissarna från Stuart Pearce och Gareth Southgate som ödesögonblicken – men även om de bollarna gått i mål finns det inga garantier för att England vunnit de matcherna ändå. Hade bara ”Gazza” petat in bollen så hade semifinalen varit slut – ”Golden goal” – och framdrivna av de euforiska ångorna hade England med stor sannolikhet kört över Tjeckien i finalen. Dessutom hade Paul Gascoigne blivit adlad, och kanske fått in sitt eget liv på en annan bana.

Everton-Liverpool
FA-cupen, 1991
Sett med dagens ögon är det svårt att förstå vilken position som Liverpool hade för drygt 20 år sedan, och vilken betydelse som Kenny Dalglish hade som galjonsfigur för föreningen. Elva ligatitlar, fyra Europacuper, tre FA-cuper och fyra Ligacuper på de 20 år som precis passerat – och som spelare och tränare hade Dalglish varit med om de allra flesta. Nu hade dock katastroferna på Heysel och Hillsborough traumatiserat både klubben och mannen – och Kenny Dalglish stod plötsligt mitt i ett derby och märkte att han inte längre var kapabel att fatta beslut. Efter att Liverpool gjort ett sent ledningsmål tänkte han stänga till försvaret genom att flytta ner Jan Mölby som sweeper, men då hans assistent protesterade visste inte Dalglish längre vad han ville. ”Just leave it”, tänkte han, och strax därefter kvitterade Everton genom precis den yta som skulle ha dödats. Kenny Dalglish såg det som ett definitivt bevis för att det var dags att avgå – och sedan dess har Liverpool FC aldrig blivit samma framgångsförening igen. ”En avgörande händelse formade ödet för vår klubb, och det var den dagen som Kenny Dalglish avgick som manager för Liverpool. Hade han stannat hade de senaste 20 åren sett helt annorlunda ut”, hävdar Jamie Carragher.

Cardiff City-Leeds United
FA-cupen, 2002
Det kan tyckas märkligt att pinpointa en FA Cup-skräll som ögonblicket då drömmen om Leeds United sprack. Var det inte ekonomi det handlade om? För hårt spänd Champions League-båge? Och en klubb som dukade under av bråk, intriger och rättsprocesser? Jo, så var det – och allt det där kokades ihop och störtade samman i en väldigt gammeldags cupmatch på ett ohyggligt ogästvänligt Ninian Park. Tidigt i matchen gick Rio Ferdinand sönder, vilket fick konsekvensen att Michael Duberry och Jonathan Woodgate fick bilda mittförsvar. De två hade inte ens pratat med varandra, sedan den förstnämnda vittnat mot den senare i rätten. Ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att Leeds United höll på att smälta ihop av trycket som sattes på dem. Till sist pressade Cardiff in segermålet i den 87:e minuten – och då Soul Crew sedan stormade planen vid slutsignalen rann livet ur Leeds. De blev faktiskt aldrig samma lag igen. Inför matchen toppade de Premier League. Fyra månader senare hade de rasat ner till femteplatsen – vilket innebar missad Champions League-plats och påbörjad ekonomisk härdsmälta. Det är ju tveksamt om de hade lyckats klamra sig fast ändå, men cupmatchen i Cardiff knuffade Leeds över kanten, ut i det fria fallet.

Arsenal-Birmingham
Ligacupen, 2011
En smäll som vi fortfarande inte riktigt vet hur hård den visar sig vara. Klart är i alla fall att det här var sekunden då Arsenals titeltorka gick över i förbannelse. Kanske var det också början till slutet för hela Arsène Wengers fotbollsvision. Han har själv pratat om sin förvissning om att Arsenal hade varit i en helt annan situation idag ifall bara den där Ligacupen bärgats. Nasri hade knappast lämnat klubben, möjligen inte Fàbregas heller – och framförallt hade den negativa spiralen hävts innan den fått upp någon riktig fart. Nu står istället hela den moderna Arsenal-modellen under en press den aldrig tidigare satts under.

Oldham Athletic-Manchester United
FA-cupen, 1994
Det är lätt att glömma bort att Oldham Athletic faktiskt tillhör Premier Leagues ursprungliga medlemsklubbar. Under början av 1990-talet hade de ungefär samma status i ligan som Wigan har idag. De höll sig kvar, kryddade med några cupframgångar och höll sig i position för det där genombrottet som hade kunnat ta dem upp på en ny nivå. Våren 1994 kom chansen. FA Cup-semi mot lokalrivalerna från Manchester United på Wembley inför global tv-publik. Och ledning in i den allra sista förlängningsminuten – då damp bollen ner halvmetern framför Mark Hughes. Manchester United vann sedan omspelet med 4-1, medan Oldham inte vann en enda match under resten av säsongen och åkte ur Premier League. ”Målet som dödade klubben”, har gamle managern Joe Royle summerat.

/Erik Niva

För alla oss som är intresserade av Terek Groznyj – och let's face it, vem är inte det – har ju januarifönstret mest kretsat kring framtiden för den belgiske landslagsyttern Jonathan Legear.

Nya rykten varje dag. Vad händer med det blonda yrvädret? Blir han kvar, eller lyckas han driva igenom en övergång till någon av de stora ligorna i väst efter bara ett halvår i Tjetjenien?

Det visar sig i sinom tid, men det bästa med hela den här transferkarusellen är att den har givit mig en ursäkt för att sammanställa en av alla dessa livsnödvändiga listor.

Det är nämligen så att Jonathan Legear sitter på fotbollsvärldens allra mest misslyckade tatuering, och det är givetvis ett faktum som förtjänar att uppmärksammas.

Såhär ser prispallen ut.

1. Jonathan Legear – "Vini, Vidi, Vici"
I min värld är det här så roligt att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska springa. Spelaren som på allvar kallades för "Den nye Chippen" då han slog igenom i Anderlecht hade alltså bestämt sig för att göra ett statement, visa för världen vem han var och vad han stod för. Det blev "Vini, vidi, vici" – en felstavning som med en liberal latinsk översättning utläses som: "Jag drack vin, jag såg, jag segrade". Legear själv var förbryllad. "Jag förstår ingenting. Jag har kollat upp uttrycket minst tjugo gånger, och varje gång har det varit den här stavningen som kommit upp. Men det spelar egentligen ingen roll – jag tycker att den är snygg".

2. Afonso Alves – "Henrrique"
Här finns en svärta som är så mycket större än när någon Manchester City-gycklare tatuerar Kakás eller Rooneys namn i förtid – en svärta som faktiskt gör så att jag inte har hjärta att placera den här tatueringen på förstaplatsen. När Afonso Alves flyttade till Örgryte från Brasilien lämnade han kvar sin treårige son i hemlandet. Mer än tio år har nu gått sedan dess. Pojken har blivit tonåring, men Afonso är kvar på andra sidan av det stora havet. De ses ibland under ligauppehållen och hörs på telefon då och då – men i vardagen är det tatueringen med sonens namn som främst påminner Afonso om honom. Tatueringen som tyvärr är felstavad, och refererar till "Henrrique" snarare än "Henrique".

3. David Beckham – "Vihctoria"
I lite väl hög utsträckning är det ju David Beckham som är ansvarig för hela den här tatueringstrenden som svärtat ner fotbollsvärlden det senaste årtiondet. Därför är det ju lite extra underhållande att inte ens världens mest uppassade och marknadsstrategiske fotbollsspelare lyckas stava sin tatuering rätt. Beckham var tidigt ute, och hade redan fäst två söners namn på kroppen när turen kommit till frugan. Av någon anledning tyckte han att det vore smakfullt att skriva hennes namn på hindi – men tydligen var det ingen i hela hans stab som hade kläm på språket. "Namnet Victoria är ju inte okänt för oss hinduer. På grund av drottningen står det till och med i våra ordböcker. Men såhär ser det ju inte ut. Här står det "Vihctoria". Tatueringen måste vara gjord av en engelsman som inte har någon som helst koll på hindi", förkunnar tidningsmannen Pademesh Gupta.

***UPPDATERING***

Och där trodde jag att jag var klar – men det har ju faktiskt sina fördelar med läsare ibland. Flera alerta gynnare uppmärksammar mig på att vi har en väldigt stark utmanare, kanske till och med en senkommen titelfavorit. John Carew hade en sak han ville ha sagt på franska. Han ville tatuera in frasen "Ma Vie, Mes Règlès", som betyder "Mitt liv, mina regler".

Dessvärre hamnade ett par apostrofer fel, och i färdig form blev texten istället "Ma Vie, Mes Régles". Det kan tyckas vara ett obetydligt misstag, men betydelseglidningen visade sig vara rätt stor. Utläst på det här sättet påstås Carews tatuering nu betyda "Mitt liv, min menstruation".

I've seen the needle and the damage done.

/Erik Niva

Lite träningsmetodik, såhär på fredagsförmiddagen? Det kan ni haja.

Jag vet inte om det fortfarande är vad som gäller, men för några år sedan skulle varenda polare som 30-årskrisade hitta sina nyare, bättre jag genom KBT – kognitiv beteendeterapi.

Nu ska jag verkligen inte måla upp mig själv som någon expert på ämnet, men om jag har fattat det någorlunda korrekt är kognition en term som grovt uttryckt handlar om varför människor tänker som de gör – och hur det tänkandet sedan styr vårt handlande.

Kognitiv beteendeterapi är tänkt att hjälpa människor att förändra sina negativa tankemönster och beteenden. I livet – och numera även i fotbollen.

Ute i Europa intresserar sig allt fler för att applicera praktisk kognition på fotbollsträning, vilket bland annat uppmärksammas i det senaste numret av The Blizzard.
– Fram tills nu tror jag att de flesta coacher bortsett från – eller ens förstått – att fotboll är en enormt kognitiv idrott. Vi måste utveckla spelarnas hjärnor i precis lika hög utsträckning som vi utvecklar deras kroppar, men det är mycket enklare att se och mäta de fysiska resultaten än de kognitiva.

Kevin McGreskin är en skotsk coach som klivit fram som en av apostlarna för den kognitiva träningen. Ett av de mer intressanta koncepten i hans metodik är det han benämner som "överlastning". I en av hans övningar ska till exempel spelarna kasta en tennisboll och ropa ut olika färger samtidigt som de passar fotbollen.
– Överlastning ger både tankeprocessen och fötterna snabbare.

Det som tidigare mest varit en sorts gerillarörelse – för att prata Marcus Birro-språk – har nu börjat få ordentligt fäste inom elitfotbollen. McGreskin jobbar för närvarande med Partick Thistle, och i somras utsågs hans meningsfrände Michel Bruyninckx till akademiansvarig hos belgiska ligatvåan Standard Liège. Han jobbar också med överlastning, ger sina spelare i uppgift att prata på fyra olika språk samtidigt som de ägnar sig åt styrke- eller konditionsträning.

Efter bara några månader fick Bruyninckx bud om att en lite mer välkänd tränare hade uppmärksammat hans metoder och ville veta mer om dem. José Mourinho bokade in ett möte.
– Mourinho förstod omedelbart vad jag försökte göra, och frågade många intelligenta frågor. Han noterade också hur träningsövningarna skulle behöva större koncentration och uppmärksamhet, att man kontinuerligt skulle stimulera perceptionen – och att "intelligent playing" kan växa mycket.

"Intelligent playing" är alltså en term som Bruyninckx använder, "brain-centered learning" en annan.
– När man använder svåra ord blir folk motsträviga, men när Darwin pratade om evolutionen trodde folk att han var galen. De vi försöker göra är att utveckla en ny neurologisk bana i hjärnan på spelarna.

Även inom KBT pratas det om det där med att gräva nya banor i hjärnan, att plöja upp fåror dit positiva tankar kan ta vägen snarare än att försvinna ner i samma negativa spår dit de vant sig vid att ta vägen. De hjärnbanorna ska sedan isoleras med myelin, ett ämne som gör att impulsens hastighet ökar.

George Bartzokis – professor i neurologi vid UCLA – förklarar:
– Vad gör egentligen skickliga idrottsmän när de tränar? De sänder precisa impulser längs nervbanor, som sänder ut signalen att täcka banan med myelin. Efter all träning utvecklar de till sist en superdupernervbana. Och det är det som skiljer dem från oss andra.

Fotbollens framtid? It's the myelin, stupid.

/Erik Niva

I lördags handlade ett av de här halvtidsprogrammen som vi fyller FA Cup-pauserna med på Viasat om klassiska Wimbledon och deras mytomspunna "Crazy Gang".

Ett kort parti berörde deras omklädningsrumshumor, som jag beskrev som typ "1980-talets Blåvitt på droger".

Där IFK Göteborg klippte sönder varandras kläder så brände Wimbledon upp dem. Där alla Glennarna klippte av skosnören nitade "The Crazy Gang" fast varandras dojor i golvet. Där Blåvitt lekte blindbock på träning sänkte "The Dons" ner en pappkartong över busschauförens huvud, medan han susade fram längs motorvägen i 110.

Jag kom att tänka på det här då jag belåtet noterade att Jan Åge Fjörtoft var en av mina nytillkomna followers på Twitter (och för övrigt antar jag att det är där någonstans som svaret på frågan om vad jag ska med Twitter till ligger – jag kan interagera med folk av Fjörtofts kaliber och sedan skrävla om det).

Ett av de senaste numren av 11 Freunde innehöll en stor intervju med Felix Magath – numera i Wolfsburg – tränaren som allmänt anses som den mest humorbefriade slavdrivaren i världens mest humorbefriade fotbollsnation. Där anförde dock Magath om hur han upplever det som att hela hans diktatorimage är en vrångbild. I själva verket är han minsann en glad lax med mysgubbshumor – det var bara det att ingen verkade begripa det.
– Ibland får jag intrycket att Jan Åge Fjörtoft är den enda spelaren som förstått mig på ett adekvat sätt.

Citatet är underhållande hur man än vrider och vänder på det, men får ett extra trovärdighetslager i och med att Fjörtoft och hans Magath-skämt ses som en självständig humorkategori i Tyskland.
– Jag är inte säker på att Felix Magath kunnat rädda Titanic, men jag vet att överlevarna hade varit i fantastisk form.
– Ett träningspass med Felix Magath är som ett besök hos tandläkaren. Du fruktar det på förhand, men känner dig bättre efteråt.
– Snart kommer Magath att hålla våra träningsläger på Alcatraz.

Naturligtvis har 11 Freunde även sett till att ringa upp Fjörtoft, för att förhöra sig om vilken humoristisk nivå detta omaka par egentligen lyckades mötas på.
– Magaths humor ligger någonstans i gränslandet mellan ironi och sarkasm.
• Har du något exempel?
– En gång var vi lite orolig precis före vinteruppehållet, eftersom vi inte hade fått något exakt besked om när vi skulle komma tillbaka från julledigheten. Vi hade många utlänningar i truppen på den tiden, och flygen hem behövde bokas. På den sista träningen före uppehållet var vi ute på planen, och Horst Heldt frågade Magath när i januari vi behövde vara tillbaka för den första träningen. Då sprack Magath upp i ett skälmskt leende och sa: "Horst, vem har sagt att vi tränar igen först i januari?".
• Hur reagerade du?
– Jag började skratta, varpå Magath frågade vad som flugit i mig. Jag sa till honom: "Trainer, jag ser verkligen fram emot att springa i skogen på Nyårsafton, men då måste vi göra det med ett champagneglas i handen". Ingen av de andra vågade skratta, men Magath var tvungen att le.

Den här sortens skämtande gör väl sig inte som bäst i skrift, men Fjörtoft kommer med ytterligare några reflektioner värda att återge. Han pratar om skillnaden i hur humorn värderas i olika fotbollskulturer – något jag själv gärna skulle vara kompetent nog för att författa ett inlägg om – och hur synen på den förändrats över tid. Och intressant nog, det här är ett fält där han menar att det inte nödvändigtvis var bättre förr.
– Man måste differentiera. Å ena sidan är fotboll en allvarlig affärsverksamhet idag, där allt handlar om pengar. Å andra sidan vill folk se spelare som njuter av sporten. Det är därför man även pratar om fotboll som en underhållningsindustri. Dagens generation domineras av spelare som lyckas balansera det här på ett perfekt sätt. De är högkoncentrerade, men samtidigt avspända.
• Men lika slagfärdig som dig är tyvärr ingen av dagens Bundesliga-profiler.
– En sådan som Mario Götze är sannerligen ingen stå upp-komiker, men du kan se i var och en av hans aktioner att han verkligen älskar fotboll. Och när allt står på spel, så är det skönt att se. Fotboll förlorar någonting när man tar den på för stort allvar. 

Den där intervjun med Magath jag refererade till inledningsvis börjar förresten med en genuint rolig scen. Journalisten drar sig för att visa Magath en sak – numret av 11 Freunde där det gjordes parafras på filmaffischen för Star Wars.

Felix Magath har iklätts rollen som Darth Vader, och skribenten är uppriktigt orolig för hur Magath ska reagera. Han väntar till slutet av intervjun innan han till sist tar mod till sig och visar upp tidningen.

Det visar sig att Magath överhuvudtaget inte känner till filmerna, inte har en aning om vad Darth Vader är för figur. Arg? Tvärtom. Han gillar det han ser.
– Den där figuren som jag föreställer... Han ser ju ut att vara Chefen.

/Erik Niva 

They told me that the classics never go out of style, but they do... They do. Somehow baby, I never thought that we'd do too.

Det finns som bekant återkomster – och det finns återkomster.

Men okej, mellan varven ska det här föreställa en fotbollsblogg – och någonstans får jag väl motvilligt respektera att aningen fler läsare här är intresserade av Thierry Henrys comeback än ni är av långt mycket viktigare saker.

Och jodå, jag har inga problem med att erkänna att jag själv sveptes iväg av ögonblicket igår, av den patenterade insidan, av det passionerade firandet, av hela den amerikaniserat känslosvallande perfektionen i hela dramaturgin.

Det var ett stort ögonblick, på sitt sätt bland det största som någonsin utspelats på Emirates.

Det var samtidigt ett väldigt nostalgiskt ögonblick – så som återkomster alltid är – vilket ger mig en alldeles utmärkt ursäkt för att vältra mig i fotbollsnostalgi.

Rätt och slätt – de tre bästa återkomsterna i den här sportens historia.

Johan Cruyff återvänder till Ajax
Ingen annan spelare har någonsin betytt lika mycket för en europeisk storklubb som Johan Cruyff har betytt för Ajax. På egen hand gjorde lillpojken från kvarteret Ajax till en bjässe att räkna med på den allra största scenen – och han passade på att revolutionera hela fotbollssporten på samma gång. Sedan flyttade han till Katalonien och gjorde samma sak för FC Barcelona, men efter åtta år återvände den förlorade sonen till Amsterdam en vinterdag, 1981. Benen kanske inte var så kvicka som de en gång varit, men Cruyff hade alltid hävdat att snabbhet var en egenskap som berodde på ifall man hade vett att börja springa i rätt tid. Hans fotboll spelades med hjärnan. Gamla De Meer var fullsatt, och 20 minuter in på matchen demonstrerade Johan Cruyff att hans huvud fortfarande fungerade på en annan nivå än andra spelares. Lobben var perfekt utförd, och framstod som än mer mästerlig i och med att Cruyff knappt ens tycktes titta efter var motståndarmålvakten stod. Själv menade han att det inte behövdes. "Jag kände till att han var skolad Jan Jongbloed, och på så sätt visste jag att han skulle stå långt ut i just den här situationen".

Diego Maradona återvänder till Boca Juniors
Världens bästa spelare och världens mest engagerade supporter i en och samma person – dagen då Diego Maradona kom hem till La Bombonera skulle aldrig bli någon diskret liten ceremoni för de allra närmaste. Någon liten udd hade väl försvunnit i och med att Maradona redan hade spelat ett par säsonger tillbaka i den argentinska ligan med Newell's Old Boys – men öken var färgad, fyrverkerierna synkroniserade och döttrarna inslagna i paket på triumfvagnen. Det här var inte en fotbollsmatch, det var ett skådespel. Det förtar inte den emotionella effekten. Och även om en turistresa av en pensionerad spelare aldrig kan räknas så måste såklart det där besöket i Neapel häromåret också nämnas.

Didier Drogba återvänder till Elfenbenskusten
Jag har hållit mig borta från alla de här vinnare-kommer-tillbaka-till-hembyn-och-visar-upp-bucklan-grejerna – Stanley Cup-fasoner – men det här är ju något helt annat. Under ett fem år långt inbördeskrig hade i stort sett inga ivorianer från landets södra delar satt sin fot i Bouaké, högkvarter för de rebeller som slogs mot regeringsstyrkorna. Men Didier Drogba åkte dit vare sig politiker eller militärer tagit sig. Han tog med sig sitt pris som årets afrikanska spelare och mötte människor som struntade totalt i vilken del av landet han vuxit upp i eller vilken religion han tillhörde. De såg bara ett bevis på vad en ivorian faktiskt kunde uträtta – och för några få månader kändes det faktiskt som att Didier Drogba och hans fotbollssoldater hade stoppat ett krig.

/Erik Niva

Det här är en av mina favorithelger på hela året.

Små ska möta stora i FA-cupens tredje omgång, och under några få dagar lever illusionen om att fotboll fortfarande är en sport där allting faktiskt kan hända.

Givetvis är jag smärtsamt medveten om att cupen inte längre är vad den har varit – det krossar till exempel mitt hjärta att cupklassikern Coventry City bara sålt 5000 biljetter till hemmamatchen mot Southampton – men den ingrodda doften av idrottsromantik finns fortfarande kvar och för den engelska fotbollen kan ingenting vara viktigare.

Oldham Athletic tar med sig 6500 supportrar till Anfield, Cheltenham Town tar 5200 till White Hart Lane och Tamworth 5000 till Goodison.

Även om hypemaskineriet kring Manchester-derbyt kör över det mesta är ändå det här en helg då en hel radda småklubbar får sina historier berättade och sitt kämpande uppmärksammat.

Ta er en halvtimme, läs igenom artiklarna – och ni kommer att få en bättre förståelse för vad som gör den brittiska fotbollskulturen speciell och varför det är så ohyggligt viktigt att bevara.

Oldham Athletic
Daily Mail
The Independent 

Salisbury City
The Guardian
The Independent 

Macclesfield Town
Daily Mail

Fleetwood Town
The Guardian
The Times (betalsida) 

Tamworth
The Guardian
The Telegraph
Daily Mail

Wrexham
The Guardian 

Bristol Rovers
Daily Mail 

Peterhead (Skottland)
The Telegraph 

Håll utkik efter skrällen.

/Erik Niva

FA cup-helg i antågande, och med klubbar från de lägre divisionerna närmare rampljuset än vanligt är det ett utmärkt tillfälle att återuppliva bloggtemat spelare-från-andra-länder-som-håller-till-längre-ner-i-det-engelska-seriesystemet-och-ger-intryck-av-att-vara-riktigt-jävla-bra-snubbar.

Den första delen kretsade ju kring Brentfords tyske försvarare Marcel Eger – och nu är det läge att uppmärksamma en alldeles fenomenal intervju med Charltons baskiske mittfältare Mikel Alonso.

Ni känner nog till namnet – det är alltså Xabi Alonsos storebror – men det är värt att ta sig tid att tränga lite djupare lära känna killen. Det blir roligare så, bättre så – och det är dessutom så Mikel Alonso själv resonerar kring sin fotboll numera.

– Sedan jag kom hit har jag intresserat mig för Charltons historia. Det var något jag gjorde på Teneriffa också, eftersom det är viktigt att förstå klubben och fotbollen. Jag gör det för att njuta mer av fotbollen, då jag tror att jag blir lyckligare ifall jag har kunskap om yrket jag utövar. Jag tror att det hjälper mig professionellt att leva mer intensivt med fotbollen. Det är bra att känna till att hela fotbollsvärlden förändrades eftersom en ungrare gjorde en taktisk korrigering en dag för länge sedan, och att vi därför spelar som vi gör idag. Eller att bollen härstammar från hjulet, och att människan först inte hade kompetensen för att tillverka läderbollar, utan istället gjorde något så trevligt som att spela fotboll med huvudena de huggit av sina krigsfiender. Jag har en stående inbjudan till Freemasons Arms, puben där några män slog sig ner för att skriva ner de första fotbollsreglerna.

Alonso fortsätter:
– Här i England finns en känsla för historien som jag tycker är fascinerande. Man kan kalla dem romantiska eller idealistiska – men jag fascineras av den där känslan för historien. Och allt det där känns nog tydligare i de lägre divisionerna än i Premier League idag. Folk är förbannade på hur fotbollen blivit marknadsanpassad och mjölkats ur – men fotboll är fortfarande väldigt viktigt här. Och FA-cupen är fantastisk. I den allra första omgången går det in lag som nästan hade kunnat vara det kompisgäng jag brukar träffas och spela sjumannafotboll med.

Vid sidan av fotbollen håller Mikel Alonso på med sin masterexamen i filosofi (han har redan ett universitetsbetyg i ekonomi). Han skriver sin slutuppsats om relationen mellan 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza och den samtida neuropsykologen Antonio Damasio, om förhållandet mellan begär, känslor och rationalitet. Och han vore inte Mikel Alonso ifall han inte applicerat de studierna på sitt eget fotbollsspelande, funderat kring förhållandet mellan Spinozas syn på den mänskliga friheten och fotbollsspelares tendens att behöva en auktoritär ledare.

– Jag håller med om att det finns ett behov av ledarskap, men fotbollen lär dig samtidigt också att vara fri. Inom fotbollen finns det inget mer givande än att känna hur en lagkamrat verkligen förstår dig under en match. Du växer mycket som spelare ifall du fungerar ihop med den andra innermittfältaren, eller om du som kantspelare inser att dina chanser att göra en bra match hänger på ditt lag. Om du vet att du inte är fullständigt fri, utan att ditt spel är direkt beroende av dina kamrater,  då ökar dina chanser att spela bra. Ett bra samarbete är det som verkligen kan göra dig fri. Och talar man om livet i allmänhet skulle Spinoza säga att det är det som gör dig lyckligare. Den kollektiva "alla tillsammans"-grejen förvandlar därmed till något annat, och ledarskapet framstår som mer relativt.

Enligt Mikel Alonso är fotbollen av idag en mycket mer maskinell sport än den var då hans egen pappa spelade VM för Spanien 1982 – "99 procent perspiration, 1 procent inspiration" – men likafullt ändå en syssla med stort emotionellt och filosofiskt värde.

– Fotbollen lär dig om viktiga värden som uppoffring och ödmjukhet. När du går av planen går det inte längre att förändra något, och fotbollen är väldigt grym mot de som tror att de är förmer än andra. Den sätter alltid dem på plats. Du gör två eller tre bra matcher, du sväller lite – och då kommer smällen. 

Som ni förstår tänker inte Mikel Alonso riktigt som den genomsnittlige fotbollsspelaren, och kanske är det vad som hindrat honom från att nå den allra högsta toppen. Han har visserligen spelat i både La Liga och Premier League – men han har ju inte vunnit EM och VM som sin lillebror.
– När jag slog igenom i Real Sociedad kombinerade jag det med mina studier och mitt litteraturintresse. Jag hade andra passioner vid sidan av fotbollen, och var inte helt inne i yrket. Ibland hade jag tvivel, och var inte säker på om jag skulle bli lycklig som fotbollsspelare. Många gånger var jag frestad att sluta, men sporten hade samtidigt också saker jag gillade. Men jag var intresserad av saker som jag var utestängd från som spelare, och jag kunde inte göra samma saker som andra ungdomar gjorde. Plötsligt var Real det enda som fanns i mitt liv från morgon till kväll, och det var lite för mycket. Det kändes som att Real var allt som fanns, och så är det givetvis inte. Man måste kunna skilja idrotten från livet – annars äter den upp dig. Såhär i efterhand förstår jag att jag hade en stor chans som jag inte riktigt tog vara på, men på den tiden mådde jag inte riktigt bra. Jag ville läsa, jag ville skriva, jag ville vara mina vänner. Jag ville göra tusen saker, men kunde inte göra någonting.

Om Mikel Alonso ångrar sig, om han önskar att han hade haft samma fotbollsfokus som sin lillebror?

– För mig vore det hemskt att vara berömd på den nivån. De tjänar mycket pengar, men det är vedervärdigt. Min bror vet till exempel att han måste upprätthålla en image vart han än går, han har ett mycket mindre manöverutrymme. Om han ska twittra måste man spela en roll, vara artig, diplomatisk. Man måste ta färre risker, vara mer bunden. Du måste känna till det, och klara av att hantera det. Om Xabi kommer hit till London – en stad där det är väldigt lätt att vara anonym – spelar det ingen roll om han tar på sig en keps. Om han promenerar ner för gatan kommer han ändå att bli igenkänd och då och då kommer någon att vilja ta en bild på honom. "Titta, det är Xabi Alonso". Min bror är väldigt bra på det där – han tar det på ett bra och naturligt sätt – men ibland vill du ändå vara lite mer diskret och göra saker i stillhet med din familj. Anonymitet är ett intressant begrepp, som framförallt skänker dig frihet.

Nå, jag ska nu inte fortsätta i all evighet. Intervjun i den spanska kulturskriften Jot Down är nästan 40 000 tecken lång – tidningsspråk för "väldigt lång" – och spänner väldigt brett. Mikel Alsonso resonerar kring spelare och ledare han mött, taktiska förändringar han gått igenom, film, musik, blommor, choklad – och sportjournalism.
– Jag gillar passionerad journalistik, idrottsromantiker som skriver så att deras hår spricker. Jag menar de som uppmärksammar något bra – ett bra anfall, ett skott, ett ögonblick då det liksom går en elchock mellan två olika spelare – och får det att låta som om du lyssnar på ditt favoritband eller precis är på väg att bli förälskad. De som kan skriva bra, och som förstår att fotboll i slutändan är något som kretsar kring de rena känslorna. De som får dig att vilja gå iväg till arenan eller att spela själv när du läser dem. Det är den journalistiken jag vill se – och inte det här morbida letandet efter kontroverser som inte existerar, journalistiken som inte riktar in sig på skönheten med idrott.

***

Well, I'm not the worlds most passionate guy – men nu när jag ändå har börjat i den här änden vill jag ändå ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på ytterligare en text.

Anrika Darlington FC håller numera till i Conference, den engelska femtedivisionen. I årtionden har klubben blivit ekonomiskt misshandlad av olika finansiella fifflare – och till sist har nu situationen blivit så kritisk att det är frågan om det finns någon väg ur den. Pengarna är borta, och det tycks inte vara några nya slantar på väg in.

På lördag spelar Darlington FC borta mot Barrow. Lokaltidningen betalar spelarbussen, spelarmaten har finansierats av en Twitter-insamling. Det finns en högst konkret risk att det blir den sista matchen i klubbens 128-åriga historia.
– Utan ekonomiskt stöd utifrån eller en investering från någon som är villig att köpa klubben har jag olyckligtvis inga andra alternativ än att stänga ner verksamheten väldigt snart, säger den ekonomiske administratör som för stunden agerar tvångsförvaltare.

Och det är ett sätt att sammanfatta situationen, men det finns fler. Det här inlägget publicerades på ett Darlington-forum i förrgår – och blir man inte berörd av det har jag ingen aning om varför man överhuvudtaget bryr sig om fotboll.

Jag vet inte om Mikel Alonso har läst texten. Jag är säker på att han skulle gilla den ifall han gjorde det.

/Erik Niva