Bank o Niva

Here we all are, sittin in a rainbow. Någonstans i det där obestämda gränslandet mellan natt och morgon (klockan var inte ens åtta!) satte vi oss på ett flygplan och åkte till Visby.

Det är här som EM börjar, och om ni är ute efter ingående rapporter om skadeläge, träninsgupplägg eller exakt vad som serverades i pressrummet så finns det andra forum ni ska leta upp.

Här nöjer vi oss med att, lite Willy Kyrklundskt sådär, försöka hitta den rätta känslan.

När hade vi riktigt roligt på ett EM senast, om vi ska se det lite blågult? 2004, ja, när Mikael Nilsson läxade upp Zambrotta och Sverige utklassade Italien med 1–1. Det var tider, det.

Hur som helst, i det skade-Harmagedon som det hör svensklägret är kan vi ju behöva påminnas om hur det var då, i Portugal, när det rann mjölk och honung längs vägarna ända tills Holland ställde sig i vägen.

Det fina är att vi inte ens behöver leta. Walter Chalá gör jobbet åt oss.

För inte särskilt många timmar sen spelade Deportivo Cuenca mot Manta FC i ecuadorianska förstaligan. Cuenca är varken stan eller klubben som drömmer om ligatitlar, men med sex omgångar kvar var de i alla fall i läget att de var piskade att slå Manta för att ens kunna ha chansen kvar.

Två minuter in på stopptid stod det fortfarande 1–1, när Cuenca skyfflade in en frispark i offensivt straffområde, målvakten hamnade lite på mellis – och anfallaren Walter Chalá fick för sig att kicka fotboll som han, som om det vore 2004.

Vi behöver våra goda tecken i skyn nu. Vi tar vad vi får.

/Simon Bank

Visst, vi försöker så gott vi kan. Jag och fotbollen ligger i skilsmässa, men vi har bestämt att inte prata illa om varandra inför er, och att försöka skiljas som vänner. Vi hade nån tanke om att aldrig gå och lägga oss osams, men efter två vita nätter har vi gett upp det lite.

Men vi ska försöka, ska vi.

Det är ju inte så att världen står stilla bara för att den gått under. Loulou färgar håret, Bohemen har gått upp, Eden Hazard ska gå till en klubb som har en blomma i klubbmärket, eller eventuellt ett djur, eller en bokstav. Ja, och så händer det ju saker i Bukarest, som vi borde informera om.

Om lite drygt två veckor är det dags för val i Rumäniens huvudstad. Borgmästaren kommer att ha en budget på en miljard att röra sig med, och femton kandidater har anmält intresse för ämbetet.

I alla fall två av dem har en plats i svensk fotbollshistoria.

Anghel Iordănescu, den gamle Steua-legendaren, var ju förbundskapten i det Rumänien som Tord Grip, Anders Limpar och Magnus Erlingmark skickade ut ur VM i den där kvartsfinalen 1994. Nu vill han bli borgmästare, som representant för nybildade NUPR (Nationell Union för ett Progressivt Rumänien) och han har ju argument som onekligen är svåra att värja sig mot:

– Jag är säker på att jag kommer att vinna. Folket i Bukarest gav mig mandatet att vara deras representant när det gäller sport. Jag lyckades då och är säker på att jag kommer att göra det igen.

– Kan man slå Argentina kan man väl slå Oprescu (den sittande borgmästaren).

Jag köper det. Kan man skära medvurst kan man väl operera en kalv. Men enligt de senaste opinionsmätningarna vi kommit över leder Oprescu med 65 procent av rösterna. Iordănescu släpar på tre procent. Men kunde Chelsea så kan väl han. Hur som helst så hade han ju, av rena underhållningsskäl, varit den här bloggens favorit i valet om det inte vore för att det finns ett annat alternativ som klockat in på sex procent i mätningarna.

Jorå. Gigi Becali vill ha en stad.

Steaua Bukarests galenpanna (han borde. om vi ska vara ärliga, inte ha makt över något alls) till president går till val med ungefär samma självsäkerhet som när han driver fotbollsklubb. Han ställer upp för sitt parti, nationalistiska, kristdemokratiska och mer eller mindre högerextrema Nya Generationens Parti, och har höga ambitioner.

Det krävs liksom i det här valet, där det finns kandidater som Vasile Silviu Priogana, mode-Rumäniens svar på Johnny Cash i det att han enbart bär svart. Priogana har lovat att han vid valvinst kommer att byta spår och alltid klä sig i vitt.

Gigi har andra idéer, förstås. Han ska styra upp vården och skolan, genom att skära ner all administration. Och så har han lovat att varje stadsdel i Bukarest ska få tio nya kyrkor, så att folk kan gå och få sin själavård och be för sånt som är nödvändigt. Om Gigi fått bestämma över det också så hade det inneburit att man bett för en evig skärseld för hårdrocksband, bögar och Dinamo Bukarest.

Valet hålls den tionde juni. Bara så ni vet. Och om Bukarest-borna skulle råka glömma bort vad det egentligen är för sorts ledarskap Gigi Becali står för så fick de ju en påminnelse just idag på förmiddagen.

Ni förstår, idag tog Gigi emot Steaua-tränaren Mihai Stoichita till Gigis palats för att prata lite fotboll och framtid. Ett par minuter senare var han inte Steauas tränare längre. De blev ju trea den här säsongen, och om Gigi gillade tredjeplatser så hade han ju hållit på med något annat.

Steauas nye tränare är istället, från och med idag, mannen med det rubrikvänliga kvalitetsnamnet Laurenţiu Aurelian Reghecampf. En 36-årig före detta Steaua-spelare vars främsta tränarmerit är att han i vår har mirakelräddat Concordia Chiajna kvar i Liga 1.

Alla experter verkar överens om att Laurenţiu Aurelian Reghecampf (dom kallar honom ”Reghe”, oklart varför) är en av de stora tränartalangerna i Rumänien, och att han med rätt upplägg och rätt förtroende skulle kunna vara ett bra framtidsnamn.

Nyss google-translate-surfade jag mig igenom den rumänska sportfloran för att undersöka hur Gigis planer med Laurenţiu Aurelian Reghecampf och hans Steaua ser ut.

Det ser lovande ut:

– Jag brukar ge tränare ett år på sig att vinna ligan. Nu vill jag att vi avgör på sex månader. Om vi inte leder med femton poäng efter hösten så skickar jag väck honom, sa Gigi till rumänska medier alldeles nyss.

Han la till att han skämtade, att han gillar Laurenţiu Aurelian Reghecampf och att det inte står några kossor på några broar.

Om detta tror vi vad vi vill.

/Simon Bank

Reviderad lista över anledningar att fortfarande bry sig:

1.
2.
3. Montpellier HSC.

Det var inte vackert, inte alls, ikväll. Det var spelavbrott, nerver, supporteruppror från AJA-håll och bengaler i Lorient. Men 2012 kan alltså fortfarande en sopgubbe från Lyon ta sig till Montpellier, starta ett korplag, föra upp det genom divisionerna och 30 år senare se det där laget, fullt av egna produkter och inköpt för fickpengar, bli mästare före Paris Saint-Germain.

Loulou Nicollin brukar inte vilja åka på bortamatcher, men idag åkte han upp till Bourgogne och blev fransk mästare för första gången någinsin. Jag hoppas att hans stora, bullrande hjärta klarar det här. Det är alls inte säkert.

/Simon Bank

Deras land, deras stad, deras arena och – deras match.

Bayern München ville spela som de vant sig vid att göra, Chelsea ville vinna som de lärt sig att att göra.

För femton år sedan kom Gianluca Vialli till London och lärde Chelsea-spelarna att klä sig, att gilla cashmere-tröjor, köpa dyra skor i mocka och läder. Först estetiken, sedan kom taktiken. Det här är alltså ett årtusende när ett engelskt lag kan åka till Tyskland och låsa in alla sina känslor i en liten burk, sjunka hem, spela catenaccio, välja den negativa vägen.

Framför allt är det här ett årtusende när de kan göra allt det där rätt bra.

Bayern kontrollerade matchen helt och fullt, mot två täta blå block, rullade från kant till kant och lät Robben och Ribéry trycka ner sina ytterbackar och testa hur vakna de var. Chelsea ville spela med två anfallare, men eftersom de knappt hade bollen i anfall fanns det ingen roll för Juan Mata att spela.

Han var en anfallare utan boll, en försvarare utan roll. Och bakom honom kunde Kroos och Schweinsteiger bygga spel bäst de ville.

Chelsea hade lika gärna kunnat rasa ihop i en svettig hög. De hade gjort det om Mario Gomez haft en vanlig dag, då han satt vänster sko på vänster fot och höger på höger. De hade gjort det om inte Frank Lampard och – framför allt – John Obi Mikel varit så kloka i sitt spel utan boll.

Nu fick Bayern slita för sina chanser, och när de väl fick dem missade de. När Ribéry till slut slog in bollen i öppet mål var det offside med en halv fot.

17 000 Chelsea har kommit hit till Allianz Arena, de bad sina böner för Petr Cech och Gary Cahill, för David Luiz hår och Didier Drogbas lår, de bad till och med för en 22-årig London-grabb som heter Ryan Bertrand.

Efter 45 minuters München-mangling visste de att Bayern är ett bättre lag, men de visste också att den här matchen var på väg att gå in i en annan fas, en där tekniken spelar mindre roll och psykologin all roll.

Chelsea störde rytm. Sjönk. Drog ner tempot. Störde. Maskade när det behövdes.

Plötsligt var varje sekund som gick utan Det Där Målet ett argument för att en nio år gammal Londondröm skulle slå in och bli sann. Det blev lite tystare här inne, lite mer spänt lite mer oroligt. En dimma drev in från Südtribune, på storbildsskärmen zoomades Roman Abramovitj in från sin plats på vip-läktaren.

2003 försvarade sig Juventus och Milan igenom en final på Old Trafford. Sedan dess har inget lag lyckats försvara sig till den här titeln.

Efter 82 minuter såg det ut som att Chelsea FC skulle kunna lyckas.
Efter 83 minuter lyfte Allianz Arena och seglade iväg rakt ut i rymden.

Robben drog upp en kontring till vänster, Ribéry droppade bollen till Kroos, Kroos lyfte ett långt inlägg – och världens yngste farbror nickade som han lärde sig i fotbollsskolan: Ner i marken, upp i nättaket.

Och där satt vi och glömde att det här fortfarande är en sport utan manus. Där satt vi och glömde Camp Nou 1999. Där satt vi och glömde vad Chelsea blivit för lag den här våren. Där satt vi, framför allt, och glömde bort den urkraft som döpts till Didier Drogba.

På Chelseas första hörna (Bayern hade haft tvåhundratolv) tryckte han sig fram och sköt in 1–1 med pannan. Hans nionde finalmål för Chelsea.

En bonusbiljett. Ett extraliv.

Vad de gjorde med det? Gav bort en straff, räddade en straff (det här är inte Robbens straffsäsong), hittade ett sätt att andas när Bayern redan gjort sina defensiva, negativa byten för att försvara sitt 1–0. Hörde hur fansen mässade sitt Carefree. Slet sig meter för meter genom en magknips- och hjärtattacksmatch.

Till slut stod Jupp Heynckes och Roberto Di Matteo på varsin sida med händerna i fickorna, och visste att det inte fanns något annat att göra än att invänta Ödet.

Det fanns inga drag kvar att göra, inget rätt och fel kvar längre. Thieves get rich, saints get shot, God don't answer prayers a lot.

FC Bayern har drömt om den här pokalen ända sedan de fick veta att den här finalen skulle spelas just här. Roman Abramovitj har jagat den här drömmen i nio år, Frank Lampard och Didier Drogba och John Terry har svettats och andats för den lika länge.

Alldeles nyss missade Bastian Schweinsteiger ett skott från elva meter, och här sitter vi på en arena där hjärtan just skenat och gått sönder.

På ena sidan en mardröm som blivit verklighet.
på andra sidan en blå dröm.

/Simon Bank

München har klätt upp sig. 

Rött och vitt, överallt. Det bor drygt 2,5 miljoner människor här, och precis varenda en verkar ha dragit på sig sina bästa matchkläder och sedan dragit in till centrum för att skråla några sånger och häva ett par bier.

Hade inte Philipp Lahm varit rätt bra på fotboll hade han garanterat varit här någonstans – med lederhosen och en såndär lustig joddlarmössa – men istället ska han nu göra något som ingen annan människa gjort på nästan 30 år.

Han ska leda ett lag med möjlighet att bli Europamästare i sin egen hemstad.

I dagens tidning nämner jag hur det gick för den senaste som befann sig i samma situation, mest i förbifarten. Man Agostino Di Bartolomei ska inte avhandlas i förbifarten.

Den 30 maj 1984 möttes Roma och Liverpool i en Europacupfinal som spelades på Olympiastadion i Rom. Lagkaptenen för Roma hette Agostino Di Bartolomei, en tvättäkta romanista från bakgatorna i stadens sydvästra förorter.

Han hade levt hela sitt liv för den här matchen, den här möjligheten.

Förlust var inte ett alternativ, men förlust blev det. Bruce Grobbelaar clownade sig på linjen, och Liverpool vann på straffar.

Agostino Di Bartolomei hade blivit lagkapten genom att kräva mycket av de runtomkring honom, men ännu mer av sig själv. Han var skoningslös i sin självkritik och självrannsakan. Misslyckandet var ett trauma för hela det rödgula Rom, men ingen annan tog det lika hårt som honom. Hans änka Marisa de Santis berättar:
– Jag vet inte hur många sömnlösa nätter han hade efter den där finalen, men det var många. En enorm smärta byggdes upp inne i Ago, och han var en sådan person som inte klarade av att dela sin smärta med andra.

Den 30 maj 1994 vaknade Agostino Di Bartolomei tidigt. Han var 39 år gammal. Han tog aldrig på sig sina kläder, utan drog bara på sig sin morgonrock och gick barfota ut på balkongen. Där rengjorde han noggrannt sin Smith&Wesson-revolver, innan han riktade den mot sitt eget hjärta och tryckte av.

Det var precis på dagen tio år efter den förlorade finalen.

Agostino Di Bartolomei led av en svår klinisk depression, och tog givetvis inte livet av sig enbart på grund av en förlorad fotbollsmatch. Än idag vet ingen ifall det var en slump att han begick självmord på precis det här datumet, eller ifall det var ett högst medvetet val. Men han lämnade ett brev efter sig, där han berättade om hur han upplevde det som att han blivit alltmer utestängd från fotbollsvärlden med åren, utestängd från den enda värld han verkligen kände till och kände sig hemma i.

Några få veckor efter den förlorade Europacupfinalen gjorde sig Roma av med honom. De lät honom flytta till Milan utan att ens begära en övergångssumma. Hans spelarkarriär återhämtade sig aldrig, och när den väl var över fick han inga erbjudanden om tränarjobb.
– Jag är i en tunnel utan slut. Fotbollsvärlden vill inte veta av mig längre, skrev Di Bartolomei i sitt självmordsbrev.

Det har nyligen kommit en dokumentärfilm om Agostino Di Bartolomei – ”11 Metri” – och för några år sedan publicerades boken ”L'Ultima Partita” om hans öde.

Den inleds med ett förord skrivet av Agostiono Di Bartolomeis son, Luca, som är direkt smärtsamt att läsa. Luca var elva år gammal då hans pappa försvan.
– Jag saknar dig, pappa. Du får förlåta mig om jag börjar gråta över att du var så självisk att du berövade oss på våra bästa år tillsammans. Tonåren. De första flickvännerna, min första egna lägenhet, tiden då jag flyttade hemifrån för att läsa på universitetet. Fotbollsmatcherna tillsammans.

Texten fortsätter, förbi deras sista kväll tillsammans. En middag hos släkt och vänner. Allt helt normalt. En ung son på sin pappas axlar. Sedan slog almanackan om till den 30 maj.
– Sista gången jag såg dig var i en trång korridor, där du låg i en kall, hård zinkkista. Jag var elva år gammal, pappa, och för mig hade du alltid varit oövervinnerlig. Jag trodde att det var förutbestämt att du skulle återvända, att vi skulle träffas på den stora arenan och att fansen skulle sjunga i bakgrunden: ”Oooo, Agostino. Ago, Ago, Agostino Gol”.

Luca Di Bartolomei är 28 år gammal idag. En stor del av hans fotbollsintresse försvann under tonåren, och han utbildade sig istället till jurist.
– Varför, pappa? Jag vill inte tro att din sjuka hjärna tänkte på en förlust i en korkad fotbollsmatch i det där ögonblicket. Du stod inför det mänskliga livets storhet, inför kärleken från din fru och dina två barn – inte kunde väl en dum fotbollsmatch någonsin vara större än det?

Ikväll spelar Bayern München och Chelsea en fotbollsmatch. Jag hoppas att det går bra för Philipp Lahm, kaptenen som ska leda sitt lag i sin hemstad.

Jag hoppas att det går bra för dem alla.

/Erik Niva

Utan att försöka göra mig lustig över någons hälsa – visst känns det som ett tecken att Sir Alex Ferguson drabbas av näsblod samma helg som Bayern München ska spela Champions League-final mot engelskt motstånd igen?

Football, bloody hell.

Nu är det ju en gång så att historien är en ironisk jävel som konstant står i begrepp att komma tillbaka och bita dig i nacken. Och inte alltid på det bra sättet.

Är det empiri ni är ute efter så kan ni alltid mejla uli.hoeness@fcbayern.de och fråga.

Bayern Münchens tunge man har alla chanser att stå som hela världens lyckligaste klubbledare när den här dagen blir natt. Men om det inte blir så kommer han att ha en hel del att tugga i sig imorgon, och väldigt många som vill påminna honom om det.

Imorgon är det på dagen tolv år sedan FC Bayern blev mästare under Bundesligas sista dag. Bayer Leverkusen behövde bara ta poäng mot bottengänget Unterhaching, men ett Ballacksjälvmål och en plattmatch senare var de tvåa precis som vanligt, och en skadeglad Hoeness döpte om dem till Bayer Neverkusen.

– De kommer aldrig att vinna nåt. När de spelar avgörande matcher tar de på sig sina blöjor.

Två år senare slutade Leverkusen tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Neverkusen blev ett accepterat namn, världen över.

Och nu då, Herr Hoeness?

Ikväll går Bayern ut för att spela en CL-final efter att ha blivit tvåa i Bundesliga och förlorat en cupfinal mot Dortmund. Ikväll spelar de alla avgörande matchers urmoder, hemma på Allianz Arena, och de gör det som naturlig favorit.

Ingen kan någonsin ifrågasätta vinnargenerna i den här klubbens dna, men finalförlorar de mot en engelsk klubb igenom kommer de att få höra det.

Och om de gör det mot just Chelsea kommer det ju att höras extra mycket. Uli Hoeness har ju förklarat ordkrig mot dem också.

Jag vet inte om ni bläddrat er igenom den engelske pressfloran de senaste dagarna, men en hyfsat begåvad chimpans med en krita och ett block hade ju kunnat räkna ut att tidningarna skulle plocka upp ett fyra år gammalt Hoeness-citat, packa om det som nytt och kalla det ”utspel”.

Sommaren 2008 gav Hoeness en exklusiv intervju till den stora tyska sportajten Spox. Han gick in på sitt trettionde år som manager i Bayern, men han kände inte igen fotbollsvärlden längre. Det fanns inga givna vinnare längre, kartan höll på att ritas om.

– Absolut, sa Hoeness. Genom de enorma investeringar som som många klubbar fått finns det inga beständiga vinnare längre, som Ajax eller Bayern på sjuttiotalet. Hierarkin finns inte längre. Jämnhet är bra för fotbollen, om investeringarna är det vet jag inte.

Det var uppenbart att Hoeness var irriterad.

– Jag stör mig varenda gång jag åker och tankar. Oljemaffian tar pengar ur mina fickor och stoppar dem i fotbollsspelarnas. Jag avskyr det starkt, och det gäller herr Abramovitj också.

– Maffian härskar över hela världen och manipulerar oljepriset.

Och vilken var lösningen då? Hur kunde man besegra oljekartellerna?

– Vi måste slå klubbar som Chelsea sportsligt. Det vore en tillfredsställelse.

Här står nu Bayern München mot Chelsea, och även om Uli Hoeness knappast skulle använda samma ord i den här kontexten så finns kontrasterna kvar.

Även om Abramovitjs ägarskap är långsiktigt, även om klubben är välskött och projektet mer sympatiskt än väldigt många andra miljardinvesterares, så har de haft problem med att få driften att gå runt. I en tid där Uefas Financial Fair Play är på väg att kicka in med full kraft är Bayern München mönstereleven (egna produkter, hög omsättning, sunda finanser, halva omsättningen i spelarlöner) och Chelsea den som ska korrigeras.

Om Chelsea vinner ikväll är de en europamästare som kan köra upp orden i halsen på världens alla Rummenigge och Hoeness, medan de skriver bättre reklamkontrakt, ökar sin omsättning och förbereder sig för en ny, lukrativ säsong i Champions League.

Om Chelsea förlorar har de en bister Fair Play-verklighet att tackla, och en hård sommar innan en lång säsong utan Champions League-spel.

Sju timmar till avspark.

Det är inte bara två fotbollslag som möts den här gången.

/Simon Bank

Kort meddelande med anledning av aktuella händelser.

Vi lever alltså numera i en värld där Holland slår Tyskland i en EM-final. På straffar.

Det var väl bara det.

/Simon Bank

Roy Hodgson presenterar truppen, och det är klart att det var en besvikelse. Folk pratar om Carrick och Lennon och så, och det förstår jag ju, även om jag mest hade hoppats att Roy presenterat Isaiah Rankin.

Men man kan ju inte få allt.

Om ni undrar varför det alltjämt är rätt tyst här på bloggen så beror det ju på att den här tiden av året är extremintensiv på så många håll. Det är bilagor som ska skrivas, reportage som ska planeras, Champions League-finaler som ska avgöras och allsvenska matcher som ska täckas. Allt tar tid, allt hamnar i kläm.

Men i brist på nya inlägg kan vi ju alltid passa på att uppdatera våra gamla.

Nyligen listade jag ju ett par urspårade titelfiranden, och sedan dess har ni sett Carlitos Tevez slå osmaklighetsrekord på en öppen buss i Manchester.

Men det finns fortfarande firare som klarar att hålla sig på rätt sida de där gränserna, och göra det med rätt sorts glimt i ögat.

Ni minns att vi berättade om banderollerna som vevats runt i Milano de senaste åren? 2007 kom Milan hem med CL-pokalen efter Inters ligatitel, och Ambrosini firade med sin spretigt textade banderoll med budskapet ”Lo scudetto mettilo nel culo”, ”Kör upp scudetton i röven”. 2009, efter Inters sjuttonde ligatitel, kontrade Materazzi med banderollen ”AMBROSINI – nel mio culo c'é ancora posto! I mitt arsle finns det fortfarande plats för mer”.

Nu skriver vi 2012, och efter en vårsäsong som präglats av kalla och varma krig mellan Milan och Juventus, av anklagelser och domarskandaler, av utspel och kontrautspel, så var det till slut Juves tur att få fira det där efterlängtade ligagulet.

De klättrade upp i sin buss, tog emot folkets jubel – och innan de var klara hade lille Giaccherini, född och uppväxt som dunder-interista, vecklat ut en banderoll på ett känt gammalt tema men med ett nytt innehåll:

– Il gol di Muntari, mettilo nel colu! Kör upp Muntaris mål i röven!

Med det känns det som att vi äntligen kan avsluta den italienska ligasäsongen 2012.

/Simon Bank

Hård dag på jobbet? Tunga krav från chefen? Jobbigt med all press?

Här tröstar vi inte, men vi kan ju i alla fall ge er ett nytt lag att hålla på i Sydamerika - och erbjuda något att jämföra med.

Ni är i alla fall inte professionella fotbollsspelare i Argentina.

Den här vintern har det mest varit den brasilianska fotbollen som plågats av våldsamma sammanstötningar vecka ut och vecka in, med flera dödsfall och tragiska händelser. Men när det gäller kravbild och konflikter mellan supportrar och spelare slogs rekorden för ett par timmar sedan, söder om gränsen.

Det viktigaste med B Nacional, andraligan, den här säsongen är ju att River Plate går upp igen. Argentinsk fotboll har inte råd att ha en av klassikerklubbarna skvalpandes långt ifrån all redlighet, och alla som kan göra en ekonomisk analys vill ha upp River.

Men… nu är det ju inte alla som gör ekonomiska analyser.

Jojo-klubben Instituto från Córdoba har gjort en kanonsäsong, så sent som för ett par dagar sedan ledde de serien och kunde drömma om att ta sig tillbaka till förstadivisionen efter ett par år i la segunda.

Men… i förra omgången fick drömmarna en liten törn i och med 0–0 mot bottengänget Guillermo Brown, och i går kom så en riktigt tung smäll: 2–3 på bortaplan mot Boca Unidos. De låg under med 3–0 tidigt, gick upp till 3–2 och var på god väg att kvittera, men förlorade till slut ändå.

Missen petade ner Instituto till tredjeplatsen, två poäng ifrån uppflyttning med fem matcher kvar att spela.

Spelarna deppade, duschade, satte sig i bussen och tog sikte på flygplatsen för att ta sig hem. På väg dit, strax före midnatt, stoppades de av en av klubbens barras. De allra mest hårdföra supportrarna hade ett meddelande de kände att de ville föra fram till laget så här med fem omgångar kvar:

– Om ni inte går upp dödar vi er!
– Det finns kulor nog för er alla!

Enligt argentinska medier var det tur att bussen hade poliseskort. Det hade kunnat sluta värre än med hot.

Sådär kan en vanlig dag på jobbet se ut för en argentinsk fotbollsspelare. Här är kaffeautomaten trasig, så man måste gå 40 meter till nästa. Jag kommer att bli vansinnig om de inte fixat det imorgon.

/Simon Bank