Yes, we can! Del II

Saker som hände i går:
Roma återuppstod, Petra Nordlund kallade Bertil Karlefors för ”Bertil Falukorv” i direktsändning, och den fria världen fick en ny ledare.

Efter ett par minuters funderande har jag lyckats sy ihop alla trådarna, utom det där med falukorven.

För ett par månader sen berättade jag att ett av argumenten mot Barack Obama var att han kunde misstänkas gilla fotboll soccer:

Obama bor i Hyde Park, Chicago. I ett tidigare val användes det som ett motargument. ”Det är inte det riktiga Chicago” sa motkandidaten, och vann. Larry Bennett, politisk forskare, förklarar vad det betydde: ”I Hyde park gillar man sport som cricket eller den där andra sortens fotboll, eller ingen sport alls”. Plötsligt förstår jag varför det var så viktigt för Obama att komma ut som Chicago Bears-fan i vintras. Han ville väl visa att han är en riktig karl.

Nu gick det vägen ändå, rätt enkelt till på köpet. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Roma och Italien.

Il Partito Democratico (PD), det stora vänsteralternativet i Italien, förlorade ju valet i våras. Och de gjorde det trots en slogan som var en uppenbar blinkning till Obamas ”Yes, we can!” – ”Si Può Fare!”.

Walter Veltroni, PD:s partiledare, hoppade av sin tjänst som Roms borgmästare för att ställa upp mot Berlusconi i valet. Och fotbollen spelade förstås stor roll i valet, som alltid. Berlusconi vore inte Berlusconi om det inte vore för Milan, och Veltroni (som är juventino) vet precis vad il calcio betyder för en politiker.

För fem år sen gjorde han misstaget att använda ett Totti-citat i en kampanj för att ge immigranter utökade möjligheter att rösta.

Fint? Japp. Klokt? Nja.

Hela Rom håller ju, som bekant, inte på Roma.

Veltroni fick vackert försöka kontrollera skadan så gott det gick. Partit gick ut med en ny affischkampanj med en ung blondin och en fråga, som på ett ungefär löd ”Hon föddes i Bukarest, dyrkar Roberto Mancini, går i skolan – så varför ska hon inte få rösta i Italien?”.

2003 tränade Mancini Lazio. Veltroni följde, för säkerhets skull, upp med att skriva ett öppet brev till Mediaset för att de skulle direktsända en Lazio-match mot Chelsea.

Veltroni hade lärt sig vad Totti, Roma, Lazio betyder. Berlusconi? Han visste nog, men glömde.

Under kampanjens sista skälvande dagar i april höll Don Silvio ett möte vid Colosseum i Rom. Han gjorde bra ifrån sig. Drog ner skratt när han förklarade att Veltroni minsann bara var en gammal kommunist i nya kläder, fick applåder när han pratade om lägre skatter.

Sen sket det sig.

Först berättade han att Ronaldinho blivit klar för Milan. Big mistake. Sen sa han att Totti, som stöttat Roms förre (vänster)borgmästare Francesco Rutelli, ”var från sina sinnens fulla bruk”. BIG mistake.

– Berlusconi förlorade just Rom, konstaterade en radiokommentator torrt.

– Inte i något land skulle en politiker förolämpa en fotbollsspelare bara för att han har en annan åsikt, dundrade Veltroni.

Tidningar och tv vältrade sig i misstaget, och Berlusconi fick förstås be om ursäkt. Till slut överlevde han, Silvios koallition vann valet. Och Obama vann i går.

Trots den där jävla fotbollen.


Obamas barack.

/Simon Bank