Senast Skrivet
- Di Leva har problem med kamerorna
- 2012-02-10 17:14
- Di Leva får hjälp med kamerorna
- 2012-02-10 17:01
- Inga guldtajts i Di Levas nummer
- 2012-02-10 16:58
- Hälsning från Glenn Hysén
- 2012-02-10 16:55
- Di Levas val: Craig Armstrong
- 2012-02-10 16:53
- hårt nog
- 2012-02-10 16:49
- Mimi Ohs utstrålning kan rädda hemme från jumboplatsen
- 2012-02-10 16:44
- Favoritövningar
- 2012-02-10 16:39
- Mängder av neon för Mimi Oh
- 2012-02-10 16:28
- Mimi Ohs val: Frida
- 2012-02-10 16:25
- Vem ska rösta på David Lindgren?
- 2012-02-10 16:24
- Björn fjärtar tjej i ansiktet
- 2012-02-10 16:23
- Lindgren på vuxnare fest än Dannys club
- 2012-02-10 16:23
- Grand slam tennis 2 är med släpptrailer
- 2012-02-10 16:15
- David Lindgren dansar så byxorna spricker
- 2012-02-10 16:02
Senast skrivet
Skribenter
Populära nyckelord
and milan zlatan juve ligue1 goals galore cl arsenal more inter roma seriea humor kalmar om musik liverpool domare bundesliga united juventus milano mål läktarkulturArkiv
februari 2012
januari 2012
december 2011
november 2011
oktober 2011
september 2011
augusti 2011
juli 2011
juni 2011
maj 2011
april 2011
mars 2011
februari 2011
januari 2011
december 2010
november 2010
oktober 2010
september 2010
augusti 2010
juli 2010
juni 2010
maj 2010
april 2010
december 2009
november 2009
oktober 2009
september 2009
augusti 2009
juli 2009
juni 2009
maj 2009
april 2009
mars 2009
februari 2009
januari 2009
december 2008
november 2008
oktober 2008
september 2008
Big Gay Heart II
Med allsvenskan på ingång – en mördande massa jobb.
Är det inte skrivande så är det radio, och är det inte radio så är det tv, och är det inte tv så är det nåt som heter web-tv, och är det inte det så hänger vi här inne på bloggen.
Innan vi sparkar igång det här med allsvenskan tänkte jag sjunka ner i en korsbefruktning som multimedialandskapet bjudit på de senaste timmarna.
Först satt jag i en web-tv-studio med terriern Robert Laul. Sedan gjorde jag en telefonintervju med en reporter från P3-programmet Christer, döpt efter Majornas snyggaste syntare.
I webb-tv sändes ett inslag (ni kan se det här på sidan någonstans, spetsigt rubricerat) där Hammarby-tränaren Tony Gustafsson jargong-jäklas med Aftonbladets Jenny Modin.
– Har du inte knäppt byxorna? frågar Jenny.
Tony, som slarvat med knäppningen, flinar och svarar:
– Nä, du satt ju bredvid.
Sex-attack? Skamlös flirt?! Trakasserier??!!
Nä, låt oss gå rätt långt förbi de tabloida rubrikerna och fundera ett varv till. För jag tycker det är värt att förhålla sig till det här.
Vad hände? En professionell journalist gör sitt jobb, och får veta av den hon intervjuar att hon inte bara är journalist utan också kön. Ett potentiellt knull, kanske.
Visst. Men det var ju ett skämt. Ett uppenbart skämt. Ingen tog illa upp. Tony är absolut ingen sexistgris, det vet både jag och Jenny Modin. Han är en go grabb som pratar det språk han brukar.
Värmländska – och jargong.
Det är alltså inte särskilt allvarligt, ingen som helst skada skedd. Bara ett skämt som blev lite dumt och plumt. Som vi alla trillar dit på ibland – jag förmodligen oftare än Tony Gustafsson.
Ett par timmar senare sitter jag och intervjuas av Christer-reportern, och det handlar om ett gammalt hjärteämne: Bögar och fotboll.
Och det slår mig, någonstans mitt i, att de här två sakerna är två grenar på precis samma träd.
Det handlar om Jargongens förbannelse. Det som betyder inget för mig men allt för någon annan. I större delen av mitt liv har jag suttit i omklädningsrum med en, som jag tyckt, bra jargong. Hänsynsfull. Human. Kärleksfull. Öppen. Glimten i ögat.
Men efteråt har jag funderat på hur det hade känts att vara bög i samma omklädningsrum, i samma varma jargong, med samma små tjuvnyp. Att alltid, genom jargongens själva marinad, få veta vad som är normalt och inte. På andra sidan värmen fanns det ju en systematik i allt det där snacket – som inte betydde något – om vad vi var och inte var.
Jargong.
Vi skojade om vår (anti)bögighet, Tony skojade om sex.
Vi visade att vi egentligen inte var bögar, Tony visade att en tjej är ett kön oavsett om hon är journalist eller inte.
Tony Gustafsson har bett om ursäkt efteråt, uppriktigt och värdigt.
Jag tror att det finns många varma, underbara, grabbiga, kärleksfulla omklädningsrum som borde göra det också.
/Simon Bank
Nyckelord:
hammarby
gay
genus
jargong
Är det inte skrivande så är det radio, och är det inte radio så är det tv, och är det inte tv så är det nåt som heter web-tv, och är det inte det så hänger vi här inne på bloggen.
Innan vi sparkar igång det här med allsvenskan tänkte jag sjunka ner i en korsbefruktning som multimedialandskapet bjudit på de senaste timmarna.
Först satt jag i en web-tv-studio med terriern Robert Laul. Sedan gjorde jag en telefonintervju med en reporter från P3-programmet Christer, döpt efter Majornas snyggaste syntare.
I webb-tv sändes ett inslag (ni kan se det här på sidan någonstans, spetsigt rubricerat) där Hammarby-tränaren Tony Gustafsson jargong-jäklas med Aftonbladets Jenny Modin.
– Har du inte knäppt byxorna? frågar Jenny.
Tony, som slarvat med knäppningen, flinar och svarar:
– Nä, du satt ju bredvid.
Sex-attack? Skamlös flirt?! Trakasserier??!!
Nä, låt oss gå rätt långt förbi de tabloida rubrikerna och fundera ett varv till. För jag tycker det är värt att förhålla sig till det här.
Vad hände? En professionell journalist gör sitt jobb, och får veta av den hon intervjuar att hon inte bara är journalist utan också kön. Ett potentiellt knull, kanske.
Visst. Men det var ju ett skämt. Ett uppenbart skämt. Ingen tog illa upp. Tony är absolut ingen sexistgris, det vet både jag och Jenny Modin. Han är en go grabb som pratar det språk han brukar.
Värmländska – och jargong.
Det är alltså inte särskilt allvarligt, ingen som helst skada skedd. Bara ett skämt som blev lite dumt och plumt. Som vi alla trillar dit på ibland – jag förmodligen oftare än Tony Gustafsson.
Ett par timmar senare sitter jag och intervjuas av Christer-reportern, och det handlar om ett gammalt hjärteämne: Bögar och fotboll.
Och det slår mig, någonstans mitt i, att de här två sakerna är två grenar på precis samma träd.
Det handlar om Jargongens förbannelse. Det som betyder inget för mig men allt för någon annan. I större delen av mitt liv har jag suttit i omklädningsrum med en, som jag tyckt, bra jargong. Hänsynsfull. Human. Kärleksfull. Öppen. Glimten i ögat.
Men efteråt har jag funderat på hur det hade känts att vara bög i samma omklädningsrum, i samma varma jargong, med samma små tjuvnyp. Att alltid, genom jargongens själva marinad, få veta vad som är normalt och inte. På andra sidan värmen fanns det ju en systematik i allt det där snacket – som inte betydde något – om vad vi var och inte var.
Jargong.
Vi skojade om vår (anti)bögighet, Tony skojade om sex.
Vi visade att vi egentligen inte var bögar, Tony visade att en tjej är ett kön oavsett om hon är journalist eller inte.
Tony Gustafsson har bett om ursäkt efteråt, uppriktigt och värdigt.
Jag tror att det finns många varma, underbara, grabbiga, kärleksfulla omklädningsrum som borde göra det också.
/Simon Bank
49 kommentarer
Johan
3 april 2009, kl 18:48
Här belyser du något oerhört viktigt. Jag har tänkt i ungefär samma banor som du tidigare. Nu var det några år sedan jag höll på med lagidrott, men jag mindes det som en ganska okej jargong i det laget jag spelade i. För några år sedan började jag dock tänka på jargongen och insåg att det vi sa då var fan inte okej att dra "snälla" bögskämt etc. En sådan jargong är okej bland nära vänner, där man vet i princip allt om varandra - men inte i ett omklädningsrum där man egentligen inte vet mer om högerbacken än att han är bra på långa inkast och att han alltid står i tid utanför Statoil när vi hämtar upp honom för match. Man har ju ingen jävla aning om hur han tar denna jargong - är han homosexuell kan man dock räkna med att han inte tar det så bra. Att berätta att han är homosexuell är ju dock inte att tänka på - med tanke på den existerande jargongen...
Simon Bank
3 april 2009, kl 19:51
Häromåret skrevs det en hel del i Norge om en U19-landslagsman som heter (tror jag) Thomas Berling. Han spelade för Lyn, men la av eftersom han inte stod ut med jargongen. Han berättade hur det varit när han var yngre, att han själv hade varit super-homofob och att den attityden var en överlevnadsstrategi i omklädningsrumsmiljön.
Al
la sådana historier som får ansikten är förstås absolut avgörande.
Al
la sådana historier som får ansikten är förstås absolut avgörande.
Kristoffer
3 april 2009, kl 18:48
Hej
Undrar hur många timmar arbetar du generellt per vecka? Hur många blir det en hektiskt vecka? Med tanke att vissa blogginlägg kommer mitt i natten.
Känsliga för många men jag frågar ändå, vad tjänar du som sportjournalist på Sportbladet?
Undrar hur många timmar arbetar du generellt per vecka? Hur många blir det en hektiskt vecka? Med tanke att vissa blogginlägg kommer mitt i natten.
Känsliga för många men jag frågar ändå, vad tjänar du som sportjournalist på Sportbladet?
Simon Bank
3 april 2009, kl 19:54
Ooh. Det där fluktuerar ju något alldeles oerhört. Vissa veckor jobbar jag tio timmar, andra veckor kan det bli över hundra.
Min månadslön är, tror jag, 44000 kronor.
Min månadslön är, tror jag, 44000 kronor.
Pascoe
3 april 2009, kl 19:34
Fint inlägg
Simon Bank
3 april 2009, kl 19:54
Tack.
otp
3 april 2009, kl 20:23
Och ni på aftonbladet kände er tvungna att visa Tony Gustavssons incident för hela svenska folket?
Det är ju förståeligt varför sportstjärnor är stela mot media i rädsla om att hängas ut på det här sättet.
Det är ju förståeligt varför sportstjärnor är stela mot media i rädsla om att hängas ut på det här sättet.
Simon Bank
3 april 2009, kl 20:54
Det där är ju skitsnack.
Om priset för en tankeställare och kanske till och med en liten mini-debatt som gör att kvinnliga sportjournalister bemöts professionellt är att en fotbollstränare rodnar lite en fredagsmorgon så är det väl inget pris att snacka om?
Jag tyckte att det sköttes snyggt av alla inblandade parter (inklusive - och kanske framför allt - Tony). Ditt förslag är istället att vi håller käft om det här. Lite sexism ska ju brudarna tåla. De har det ju så lätt ändå i den här branschen.
Eller?
Om priset för en tankeställare och kanske till och med en liten mini-debatt som gör att kvinnliga sportjournalister bemöts professionellt är att en fotbollstränare rodnar lite en fredagsmorgon så är det väl inget pris att snacka om?
Jag tyckte att det sköttes snyggt av alla inblandade parter (inklusive - och kanske framför allt - Tony). Ditt förslag är istället att vi håller käft om det här. Lite sexism ska ju brudarna tåla. De har det ju så lätt ändå i den här branschen.
Eller?
Jonas
3 april 2009, kl 20:50
Mycket bra inlägg tycker jag också. Jag känner igen väldigt mycket av känslan från omklädningsrummen. Jag spelade fotboll i tio år, älskade sporten som sådan, men hade mycket svårt för manligheten i omklädningsrum och på träningar, vilket sedemera gjorde att jag slutade spela. Jag är, enligt samhällets definition, heterosexuell, men färgades starkt av manlighetens jargong som jag utsattes för och deltog i under tio år.
Idag är jag genusvetare med inriktning på idrott och kan idag analysera och hantera mina upplevelser på ett bra sätt. Det är oerhört viktigt när man pratar jargong att man vet, inte tror, utan vet att det är okej med alla. Man bör dock veta att det är så rasism, homofobi, misogyni och andra fördomar baserat på stereotyper fortlever, genom jargong i slutna rum. Så har det alltid varit, om det är ett omklädningsrum, ett styrelserum eller en sektträff spelar mindre roll. Strukturen är densamma.
Idag är jag genusvetare med inriktning på idrott och kan idag analysera och hantera mina upplevelser på ett bra sätt. Det är oerhört viktigt när man pratar jargong att man vet, inte tror, utan vet att det är okej med alla. Man bör dock veta att det är så rasism, homofobi, misogyni och andra fördomar baserat på stereotyper fortlever, genom jargong i slutna rum. Så har det alltid varit, om det är ett omklädningsrum, ett styrelserum eller en sektträff spelar mindre roll. Strukturen är densamma.
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:03
Just så. Jag tror inte på att skuldbelägga enskilda för hårt, med medvetenheten är - som alltid - silverkulan.
Thomas
3 april 2009, kl 21:19
Hej Simon,
Men du missade en sak. Vari ligger det journalistiskt motiverade s
att fråga om Tony glömt knäppa sina byxor?
//Thomas
Men du missade en sak. Vari ligger det journalistiskt motiverade s
att fråga om Tony glömt knäppa sina byxor?
//Thomas
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:05
Jag skulle säga att det motiveras av att man inte vill låta den man intervjuar stå med brallorna öppna i tv. Alldeles oavsett om det är hos K-G Bergström eller i ett bakom-kulisserna-knäck från en upptaktsträff.
Petter
3 april 2009, kl 21:53
Det mesta har sagts ovan så jag får väl helt enkelt applådera ett mycket bra inlägg där man definitivt kan känna igen sig.
Angående allt jobb så får man hoppas att åtminstone bloggen ses lite mer ömsom arbete ömsom nöje från er sida med betoning på det sistnämnda. Känns lite som att ni har lite mer fria tyglar här och får plocka ut det som ni brinner för och/eller ser som intressant att ta upp just nu. Tvekar inte på att du gillar ditt arbete i allmänt (det skulle jag också göra!), men jag kan tänka mig att bloggen är lite mer avspänd. Hela upplägget med Europa Calling är ju för övrigt genialiskt, jag uppdaterar dagligen. Underhållande, lärorikt och med en dos humor emellanåt =)
Angående allt jobb så får man hoppas att åtminstone bloggen ses lite mer ömsom arbete ömsom nöje från er sida med betoning på det sistnämnda. Känns lite som att ni har lite mer fria tyglar här och får plocka ut det som ni brinner för och/eller ser som intressant att ta upp just nu. Tvekar inte på att du gillar ditt arbete i allmänt (det skulle jag också göra!), men jag kan tänka mig att bloggen är lite mer avspänd. Hela upplägget med Europa Calling är ju för övrigt genialiskt, jag uppdaterar dagligen. Underhållande, lärorikt och med en dos humor emellanåt =)
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:08
Det gläder mig.
Bloggens kvalité är att den inte censurerar. Mitt - och vårt - intresse för exempelvis internationell fotboll är av den sorten att inte ens en tiondel är intressant för en bred tidning. På det sättet är bloggen en frihet och tillgång.
Bloggens kvalité är att den inte censurerar. Mitt - och vårt - intresse för exempelvis internationell fotboll är av den sorten att inte ens en tiondel är intressant för en bred tidning. På det sättet är bloggen en frihet och tillgång.
a.vlahovic
3 april 2009, kl 23:46
Otroligt bra och nyanserat skrivet.
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:08
Fank you.
4 april 2009, kl 00:35
finns ingenting att be om ursäkt för tycker jag. vi är människor, inte robotar. att bete sig som om vi inte är människor (att vi saknar kön) är bara PK och ganska sorgligt.
lika sorgligt som de som kräver en ursäkt för ett vanligt skämt trots att det inte är det minsta sexistiskt (något är inte sexistiskt bara för att det är ett skämt mellan en kvinna och en man; samma skämt kan dras mellan man-man och kvinna-kvinna men räknas plötsligt inte som sexistiskt?).
/Hiro
lika sorgligt som de som kräver en ursäkt för ett vanligt skämt trots att det inte är det minsta sexistiskt (något är inte sexistiskt bara för att det är ett skämt mellan en kvinna och en man; samma skämt kan dras mellan man-man och kvinna-kvinna men räknas plötsligt inte som sexistiskt?).
/Hiro
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:14
Nej, det är riktigt. På samma sätt som ordet "nigger" i USA väldigt ofta får en annan betydelse när en vit man säger det till en svart kvinna än när en svart man säger det till en annan svart man.
Kan du förklara det, med samma robot/människa-argument?
Och ingen har krävt en ursäkt, ingen har ens tagit illa upp. Jag skrev om det för att det visade ett fenomen som är intressant att förhålla sig till - Tony bad om ursäkt för att han kände att han ville göra det.
Kan du förklara det, med samma robot/människa-argument?
Och ingen har krävt en ursäkt, ingen har ens tagit illa upp. Jag skrev om det för att det visade ett fenomen som är intressant att förhålla sig till - Tony bad om ursäkt för att han kände att han ville göra det.
Ztefan
4 april 2009, kl 01:35
Eller så kan alla släppa loss som de här italienarna:
http://www.youtube.co...
http://www.youtube.co...
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:15
Re-link me. Fungerar inte.
Anton
4 april 2009, kl 06:06
Först och främst så vill jag slå ett slag för Christer i p3, världens, enligt mig, bästa radio programm! Sorry om det blev för många kommatecken. Men sen så till den djupare delen, jag spelade fotboll i tio år och var en del av grabbarna som tjöta om ditten och datten i omklädningsrummet. Det "värsta" man kunde vara var ju bög och efter det kärring. Nu i efterhand så är jag så trött på den här attityden som jag hade då. Men det var ju så "accepterat" att säga så i sina lagkamraters närvaro. Synd som fan att det ska vara så, jag tror att fotbollen behöver ett par värlsstjärnor som stiger ut ur gaderoben och gör det riktigt accepterat att vara värlsbäst och gay. Det skulle kunna vända snacket i omklädingsrummet, inte idag inte imorgon men inom ett par år tror jag. Idag spelar jag i Korpen med ett lag där alla är välkommna och det är så skönt att slippa alla attityder!
Simon Bank
4 april 2009, kl 09:15
Jsg är helt övertygad om att du har rätt. Exemplets makt betyder allt.
4 april 2009, kl 11:06
Simon, har du sett när Totti får frågan om hans son skulle komma hem med en pojkvän? "Jag tar livet av mig", säger han först, men fortsätter att, till syvende och sist, "ce pò stà". (Det är okej/då får det vara så?) I sammanhanget framstår de där "ce pò stà" som ganska stora ord, vilket såklart säger mer om sammanhanget än om Francesco Totti. (Just den här gången vill jag inte framhålla honom som en hjälte.)
http://www.queerblog....
I alla fall, det finns tydligen en väldig tilltro till exemplets makt, ett exempel som aldrig verkar dyka upp. Men hör inte det här problemet ihop med en liksom strukturell fråga, nämligen att sporten är så fixerad vid kön och alltid, alltid delar upp människor efter kön innan den gör nånting annat?
Borde inte en effektiv åtgärd för att ta itu med homofobin och sexismen vara till exempel att pojkar och flickor spelade tillsammans stället för att man delar upp dem så fort de ska sparka på en boll? Åtminstone till en början, åtminstone åren innan de fysiska skillnaderna börjar spela roll? Sparka på boll först, bli indelad efter kön sen? Den prioriteringsgången.
http://www.queerblog....
I alla fall, det finns tydligen en väldig tilltro till exemplets makt, ett exempel som aldrig verkar dyka upp. Men hör inte det här problemet ihop med en liksom strukturell fråga, nämligen att sporten är så fixerad vid kön och alltid, alltid delar upp människor efter kön innan den gör nånting annat?
Borde inte en effektiv åtgärd för att ta itu med homofobin och sexismen vara till exempel att pojkar och flickor spelade tillsammans stället för att man delar upp dem så fort de ska sparka på en boll? Åtminstone till en början, åtminstone åren innan de fysiska skillnaderna börjar spela roll? Sparka på boll först, bli indelad efter kön sen? Den prioriteringsgången.
Simon Bank
5 april 2009, kl 00:51
Er Pupone är ju så oerhört mycket människa att det till och med tränger igenom de där (tjocka) lagren av nedärvd ideologi. Lite som Nalle Puh.
Idrottens demokratiska kraft är starkast i världen, den borde kunna klara kön- och sexualitetsbarriären också. Att ta itu med strukturerna redan från start är en bra idé, även om jag inte är säker på att unisex är en nödvändighet. Jag tror att det handlar mer om utbildning.
Idrottens demokratiska kraft är starkast i världen, den borde kunna klara kön- och sexualitetsbarriären också. Att ta itu med strukturerna redan från start är en bra idé, även om jag inte är säker på att unisex är en nödvändighet. Jag tror att det handlar mer om utbildning.
Gonza
4 april 2009, kl 11:48
Suveränt skrivet som vanligt Bank. Ger en del att tänka på, som tjej/latina/blatte får man sin beskärda del av jargongen i alla möjliga sammanhang. Och bidrar säkert till den också, den latinska machokulten är inte att leka med, särskilt inte inom fotbollen.
Simon Bank
5 april 2009, kl 00:55
Jag vet verkligen inte hur jag associerar här, men i alla fall: I ett avsnitt av den extremt ojämna sitcomen Will&Grace dejtar Will en latinsk snutkille. Latinon står i duschen och någon undrar hur jävla länge han tänker stå kvar där. Will:
- He's a gay catholic, for Christ's sake. He may never feel clean.
- He's a gay catholic, for Christ's sake. He may never feel clean.
Ztefan
4 april 2009, kl 12:22
Here u go again Mr Bank:
http://www.youtube.co...&feature=related
http://www.youtube.co...&feature=related
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:00
Haha. Queer theory aside - han förtjänade fanimig en bra mycket större pokal än den där. Vilket titaniskt tålamod!
Jonas
4 april 2009, kl 13:03
Dagens boktips: Kom igen gubbar! av Jesper Fundberg. En grundlig analys av pojkfotbollens omklädningsrums jargonger och de riktningar de tar.
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:05
Har läst den. Fundberg gör ett jävligt viktigt jobb där, även om jag kunde tycka att han ibland faller i den där akademiska fällan att låta tesen komma före och empirin falla på plats, snarare än tvärtom.
Stefan
4 april 2009, kl 15:01
Hej Simon,
Bara att instämma - viktigt och bra inlägg! Tycker också att det är positivt att du svarat på så många kommentarer. Alltför många bloggare tycks inte ta sig den tiden, med följd att diskussionen många gånger spårar ur.
Keep on the good work!
Bara att instämma - viktigt och bra inlägg! Tycker också att det är positivt att du svarat på så många kommentarer. Alltför många bloggare tycks inte ta sig den tiden, med följd att diskussionen många gånger spårar ur.
Keep on the good work!
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:03
Vi försöker ju att hålla en hyfsad nivå på dialogen. Bra kommentarer genererar bra kommentarer, och målsättningen är väl att hålla något slags samtal härinne.
4 april 2009, kl 15:53
Måste ändå kommentera, Tony är inte värmlänning.
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:06
Hälsing?
Michael
4 april 2009, kl 15:53
Litet inlägg i den här bögdiskussionen:
Själv är jag då bög och enormt fotbollsintresserad. Sen åtta års ålder följer jag den allsvenska fotbollen, och numera även svensk fotboll genom hela seriesystemet ner till division 7-nivå, har lågt räknat sett 85% av slutspelsmatcherna i VM och EM sen 1990 och framåt, o.s.v.
Jag som person är förstås inte så intressant. Men åskådarkulturen är tyvärr sån att jag ibland grips av en lite pubertal lust att skrika ut sakerna: ”Fotboll är en väsentlig del av mitt liv! Och lika mycket som jag är fotbollsintresserad så är jag bög! Bara så att ni vet att det finns såna människor!” Och igenom den här bloggkommentaren får jag väl medge att jag ger efter lite för det.
Jag kan inte heller säga så mycket, egentligen, för även om jag har bögperspektivet, så har jag alltid varit åskådare. Att aktivt utöva idrott har aldrig lockat mig. Men jargongen på läktaren och bland andra åskådare gissar jag inte skiljer sig så mycket från omklädningsrummen? Det är en typ av ständigt återkommande bögskämt, som i det mesta förstås ger intryck av att inte vara menat bokstavligt eller genuint homofobiskt. Men det jobbiga är förstås att man inte vet vad jargongen har för faktiska konsekvenser för skämtarnas sätt att tänka och värdera; hur mycket påverkas de av vad de skämtar om, till vilken grad vore det riskabelt / oriskabelt att låta dem få reda på att jag är bög? Min likaledes homosexuella läktarkompis – vågar jag visa honom någon som helst fysisk närhet när vi är och ser på fotboll? Jag tar det mycket försiktigt med sånt för säkerhets skull. Jag lider inte så mycket av det, jag är van vid det sen lång tid tillbaka. Likväl – självklart är det illa att man ska behöva resonera så, och jag är övertygad om att det är ännu jobbigare att vara homosexuell och aktiv inom sporten.
Till Simon Bank: Tack för att du åtminstone uppmärksammar problematiken. Jag har sett att du gjort det flera gånger tidigare, så tack också för det.
Nu ska jag titta på Elfsborg-Hammarby. :)
Själv är jag då bög och enormt fotbollsintresserad. Sen åtta års ålder följer jag den allsvenska fotbollen, och numera även svensk fotboll genom hela seriesystemet ner till division 7-nivå, har lågt räknat sett 85% av slutspelsmatcherna i VM och EM sen 1990 och framåt, o.s.v.
Jag som person är förstås inte så intressant. Men åskådarkulturen är tyvärr sån att jag ibland grips av en lite pubertal lust att skrika ut sakerna: ”Fotboll är en väsentlig del av mitt liv! Och lika mycket som jag är fotbollsintresserad så är jag bög! Bara så att ni vet att det finns såna människor!” Och igenom den här bloggkommentaren får jag väl medge att jag ger efter lite för det.
Jag kan inte heller säga så mycket, egentligen, för även om jag har bögperspektivet, så har jag alltid varit åskådare. Att aktivt utöva idrott har aldrig lockat mig. Men jargongen på läktaren och bland andra åskådare gissar jag inte skiljer sig så mycket från omklädningsrummen? Det är en typ av ständigt återkommande bögskämt, som i det mesta förstås ger intryck av att inte vara menat bokstavligt eller genuint homofobiskt. Men det jobbiga är förstås att man inte vet vad jargongen har för faktiska konsekvenser för skämtarnas sätt att tänka och värdera; hur mycket påverkas de av vad de skämtar om, till vilken grad vore det riskabelt / oriskabelt att låta dem få reda på att jag är bög? Min likaledes homosexuella läktarkompis – vågar jag visa honom någon som helst fysisk närhet när vi är och ser på fotboll? Jag tar det mycket försiktigt med sånt för säkerhets skull. Jag lider inte så mycket av det, jag är van vid det sen lång tid tillbaka. Likväl – självklart är det illa att man ska behöva resonera så, och jag är övertygad om att det är ännu jobbigare att vara homosexuell och aktiv inom sporten.
Till Simon Bank: Tack för att du åtminstone uppmärksammar problematiken. Jag har sett att du gjort det flera gånger tidigare, så tack också för det.
Nu ska jag titta på Elfsborg-Hammarby. :)
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:12
Det är klart att det finns en reciprocitet mellan vad man säger och vad man tycker. Man säger vad man tycker, och förr eller senare kommer man att tycka vad man säger.
Det viktiga att inse för oss i omklädningsrummet är att det inte krävs homofober eller homofobiska värderingar för att skapa en homofobisk miljö.
Det viktiga att inse för oss i omklädningsrummet är att det inte krävs homofober eller homofobiska värderingar för att skapa en homofobisk miljö.
David
4 april 2009, kl 21:12
Personligen misstänker jag att bögskämten är ett sätt att distansera sig från den extremt homoerotiska miljö ett omklädningsrum (eller en fotbollsläktare) faktiskt är. Vi kanske kramar och pussar varandra på planen, men inte fan är vi bögar för det. Typ.
Simon Bank
5 april 2009, kl 01:14
Naturligtvis. Det är en av grundteserna i Fundbergs rapport som nämns en bit upp här. Att identitetsbyggandet i ett killag handlar lika mycket om att förstärka vad man INTE är (fitta, kärring, vekling, bög) som att förstärka vad man är (stake, karl, hårding, straight).
5 april 2009, kl 11:50
Simon, jag vet inte på vilket sätt idrotten är världens mest demokratiska kraft, eller vad det skulle innebära att bryta igenom köns- och sexualitetsbarriärer utan att "unisex är en nödvändighet". Barriären ska vara kvar, men brytas...?
Jag tror på nåt vis att det inte är en slump att homofobin är särskilt stark i miljöer som är så grundläggande könssegregerade. De täta skotten mellan dam- och herrfotboll borde hänga ihop med homofobin inom herrfotbollen, på samma sätt som damfotbollsspelare ses som lesbiska när de sysslar med något så manligt som fotboll. (Vad man inte är som herrfotbollsspelare: kvinna - vad man är: en riktig man, alltså hetero.)
Detta sagt av en person som är ganska ointresserad av damfotboll, trots allt mest gillar fotbollens manlighet och var väldigt glad att delta i den i bortaklacken på Borås arena igår, fast min späda stämma inte är så mycket att ha i sammanhanget.
Jag tror på nåt vis att det inte är en slump att homofobin är särskilt stark i miljöer som är så grundläggande könssegregerade. De täta skotten mellan dam- och herrfotboll borde hänga ihop med homofobin inom herrfotbollen, på samma sätt som damfotbollsspelare ses som lesbiska när de sysslar med något så manligt som fotboll. (Vad man inte är som herrfotbollsspelare: kvinna - vad man är: en riktig man, alltså hetero.)
Detta sagt av en person som är ganska ointresserad av damfotboll, trots allt mest gillar fotbollens manlighet och var väldigt glad att delta i den i bortaklacken på Borås arena igår, fast min späda stämma inte är så mycket att ha i sammanhanget.
Simon Bank
5 april 2009, kl 12:48
Jo, jag tror att fotbollen är överlägsen som samtal, möte och integratorisk (kan man säga så?) kraft.
Och könsbarriären... jag menar inte att den ska finnas kvar, bara att man inte nödvändigtvis behöver bryta ner den med unisexlag. Jag säger inte att det är en dum idé, bara att jag inte tror att det är den enda vägen. Den där barriären borde kunna brytas på ett... mer osmotiskt sätt. Värderingar, utbildning, medvetenhet.
Det är intressant att jämföra med skolan, där många är inne på att lösa samma sorts junior-genus med separerade flick- och pojkklasser. Grattis till poängen, förresten. Och idag är det Totti.
Och könsbarriären... jag menar inte att den ska finnas kvar, bara att man inte nödvändigtvis behöver bryta ner den med unisexlag. Jag säger inte att det är en dum idé, bara att jag inte tror att det är den enda vägen. Den där barriären borde kunna brytas på ett... mer osmotiskt sätt. Värderingar, utbildning, medvetenhet.
Det är intressant att jämföra med skolan, där många är inne på att lösa samma sorts junior-genus med separerade flick- och pojkklasser. Grattis till poängen, förresten. Och idag är det Totti.
5 april 2009, kl 14:27
Min poäng är egentligen inte att man ska börja med barnen utan att den stora separeringen (motsatsen till integrering) och skillnaden mellan dam- och herrfotboll, på ett konkret personligt plan eller hur jag ska formulera det, och ekonomiskt, statusmässigt, i kvalitet och så vidare, hänger ihop med homofobin inom herrfotbollen.
Jag vet inte vad osmotiskt betyder men jag antar att du är mer inne på överbyggnaden än jag. Jag håller med om att allt det är viktigt, men om barriären de fakto finns kvar så tror jag att det spelar en roll för människors attityder och värderingar.
Separerade pojk- och flickklasser tycker jag låter gräsligt.
Men ja, vad spelar allt detta för roll när Francesco Totti strax ÄNTLIGEN ska gå in på Olimpico igen med klubbvimpeln i byxlinningen och sina barns namn broderade på kaptensbindeln? Jag vet inte idag.
Jag vet inte vad osmotiskt betyder men jag antar att du är mer inne på överbyggnaden än jag. Jag håller med om att allt det är viktigt, men om barriären de fakto finns kvar så tror jag att det spelar en roll för människors attityder och värderingar.
Separerade pojk- och flickklasser tycker jag låter gräsligt.
Men ja, vad spelar allt detta för roll när Francesco Totti strax ÄNTLIGEN ska gå in på Olimpico igen med klubbvimpeln i byxlinningen och sina barns namn broderade på kaptensbindeln? Jag vet inte idag.
Simon Bank
5 april 2009, kl 18:24
Jo, mer institutioner och överbyggnad. Fast också ett större behov av mjuka förändringar (attityder, bildning, medvetenhet) än hårda revolutioner (separata klasser, gemensamma lag, what have we).
Osmos:
http://sv.wikipedia.o...
Totti:
http://www.youtube.co...
Osmos:
http://sv.wikipedia.o...
Totti:
http://www.youtube.co...
5 april 2009, kl 20:05
Simon, är du också nån slags kemiexpert?
I alla fall, jag ska inte dra ut på diskussionen längre men om det skulle vara så fruktansvärt smärtsamt och jobbigt att barn började spela fotboll tillsammans utan könsuppdelning, så är ju det lite intressant i sig.
Om skolorna vore uppdelade i pojk- och flickskolor/-klasser, då skulle i alla fall jag helst vilja ha en hård revolution innan jag satte mina barn i den.
Totti är tillbaka, han sätter straffar och han har skägg!
I alla fall, jag ska inte dra ut på diskussionen längre men om det skulle vara så fruktansvärt smärtsamt och jobbigt att barn började spela fotboll tillsammans utan könsuppdelning, så är ju det lite intressant i sig.
Om skolorna vore uppdelade i pojk- och flickskolor/-klasser, då skulle i alla fall jag helst vilja ha en hård revolution innan jag satte mina barn i den.
Totti är tillbaka, han sätter straffar och han har skägg!
Simon Bank
5 april 2009, kl 22:58
Alltså, den här bloggen har ju en teori om att Olof Mellbergs form är direkt avhängig hans skägglängd.
Hur det är med Francesco vet jag inte, men det känns ju onekligen som att hans straffskytte tjänar på a bit of barba.
Hur det är med Francesco vet jag inte, men det känns ju onekligen som att hans straffskytte tjänar på a bit of barba.
Malena
6 april 2009, kl 00:00
Jag är rädd att det är betydligt mer komplicerat än så.
Det här har inget med ämnet att göra, tror jag, men när jag ändå är här säger jag godnatt med den här vackra nyheten.
http://www.ilmessagge...&sez=HOME_SPORT
Det här har inget med ämnet att göra, tror jag, men när jag ändå är här säger jag godnatt med den här vackra nyheten.
http://www.ilmessagge...&sez=HOME_SPORT
7 april 2009, kl 15:13
Tony G är inte från Värmland.
Simon Bank
8 april 2009, kl 02:17
En gång till då: Är han hälsing? Ytterhogdal?
MBurra
7 april 2009, kl 16:24
Jag undrar om du och dina manliga kollegor på Sportbladet verkligen värnar om att, och jag citerar, "kvinnliga sportjournalister bemöts professionellt", när ni samtidigt slår ned på att förbudet att intervjua spelare i deras omklädningsrum. Det är ju en "rättighet" som funnits en tid men som Stockholmsklubbarna tagit bort, inte minst för att manliga och kvinnliga journalister ska få verka efter samma förutsättningar.
Simon Bank
8 april 2009, kl 02:16
Nu ska vi nog hålla päron i ena korgen och äpplen i den andra.
1. Klubbarnas spärr har inget med könshänsyn att göra. Påstår de det så ljuger de.
2. Journalisternas protest har enbart med tillgänglighet att göra. Om spelarna fanns tillgängliga utanför omklädningsrummet skulle det gå precis lika bra.
1. Klubbarnas spärr har inget med könshänsyn att göra. Påstår de det så ljuger de.
2. Journalisternas protest har enbart med tillgänglighet att göra. Om spelarna fanns tillgängliga utanför omklädningsrummet skulle det gå precis lika bra.