Olivier är homofob

Det här var ju på tiden.

Björklöven gick i Pride-tåget i Umeå för två år sen, nu följer de första stora fotbollsklubbarna efter – och det är mer märkvärdigt än det borde vara.

Jag tror inte att supporterkollektivet, mer än någon promille av det, har något att invända mot att deras klubbar visar att de är en del av sitt samhälle, av alla delar av det. Lite mer Pride i klubbarna skadar inte, och Pride skulle må förbannat bra av att ha lite mer AIK i sig.

 No one likes us, we don’t care – någon som kan tänka sig en bättre HBT-slogan? Tänkte det.

Homofobin lever och frodas, både som tanke och system, i fotbollsvärlden. Det är, som med rasismen, inte alltid den öppna och hotfulla som är värst – den dolda, tänkta, är minst lika otäck, eftersom den är svårare att bemöta.

Den öppna homofibin är mer öppen i Sydeuropa och på Öarna än den är här. Känner ni till Louis Nicollin? Han är Montpelliers president och starke man, och är lite lätt medeltida i sitt sätt.

När MHSC mötte Grenoble i förfjol var Nicollin vansinnig på Grenoble. Men han kallade dem inte riktigt så.

Det var ”bögjävlarna Grenoble” här.

Det var ”det där böggänget” där.

Det var, på det hela taget, så mycket homofobi att han fick böter. Man kan tycka att det borde hänt något sen dess, men… nä, inte så mycket. I höstas, inför MHSC:s derby mot Nîmes (apropå AIK!), klev Louis son Laurent, som också sitter i klubbstyrelsen, in i handlingen.

Han skickade ett sms till en av supporterledarna för att visa på laddningen i laget:

– On va les enculer, ces PD de Nîmois!!!!!!!!!

”Vi ska rövknulla dom, Nîmes-bögarna!!!!!!!!!”.

Ett par timmar senare hade supportrar till Montpellier röjt loss mot en klubblokal som tillhörde Nîmes, 26 stycken greps. Utöver hela homofob-diskussionen var det nog ett av de dummare sms jag hört talas om (och då har jag ändå en gång fel-sms:at och råkat bjuda in en svensk landslagsstjärna och ”hans vackra fru till lek och äventyr i ett franskt slott”. Han svarade inte).

Men homofobin, då.

I en enkät som belgiska Sport/Foot Magazine gjorde för ett par veckor sen frågades spelarna i belgiska högstaligan a) om det finns homosexualitet i fotbollen, och b) om det finns plats för homosexualitet inom fotbollen.

Svaren?

A) Finns bögar i fotbollen?

Ja: 25,3 procent.

Vet ej: 56,2 procent.

Nej:18,5 procent.

B) Finns det plats för bögar i fotbollen?

Ja, absolut: 16,2 procent.

Ja, det är mer eller mindre accepterat: 16 procent.

Nej, det är fortfarande tabu: 67,8 procent.

Jag skulle tro att siffrorna är ganska vettiga, ganska representativa. Förmodligen är tabut ännu starkare i katolska länder (eller ”förmodligen” – jag är övertygad om att det är så, men har ingen empiri att luta mig mot). I veckan fick José Mourinho frågan (apropå en eventuell Nedved-affär) om vilken sorts spelare han letade efter till sitt Inter och svarade:

– Om jag gillar en blond spelare? För mig spelar det ingen roll om han är mörk, blond eller vit, utan vad han kan göra för laget. Det där påminner om ett samtal mellan bögar...

Och det var ju ett skämt. Till och med ett småroligt skämt. Men i en miljö där så många (Lippi, Ancelotti, till och med den öppensinnade lille Gattuso) uttalat sig negativt om homosexuella blir det bara ytterligare en bekräftelse: Inga bögar på våra mittfält.

Vi kommer att skämmas över vår tystnad, vår flathet, vårt ”ingen har väl med någons sexualitet att göra”. Vi kommer att ha svårt att förklara vårt tysta medlöperi i ett ännu tystare förtryck. Bara den som står på insidan av gemenskapen kan tycka att ”det spelar ingen roll, det finns inget förtryck”. Säg det till den fjortonårige grabben i hörnet av omklädningsrummet, som upptäckt sin läggning och upptäckt att allt han hör och allt han ser är ett självklart sätt att tala om att ”att vara gay är inte att vara vi”.

Säg det till Marcus Urban, den tyske u-landslagsspelaren som kände att han var tvungen att sluta i samma sekund som han kom ut som bög.

Jag tycker alltså att det är kanon att AIK och Hammarby går i Pride-tåget. Inte för att det ändrar särskilt mycket, utan för att det visar på en ambition.

I fransk fotboll har de jobbat hårdare än oss med sin opinionsbildning. Kanske för att det behövts mer. I franska ligan kan Lyons fans trycka upp banderoller med texter som ”Pape Diouf, dina initialer passar dig utmärkt” (PD, Pédé, är franskans ord för gay). De har ledare som Nicollin. De har att slåss mot.

Men de gör det alltså också.

I år kördes för första gången en nationell kampanj mot homofobi inom fotbollen. PSG, Auxerre, ASSE, Nice, Monaco och Ligaföreningen skrev alla på ett upprop. Och på storbildsskärmar på flera arenor visade man en liten reklamfilm som är det bästa jag någonsin sett när det gäller opinionsbildning på HBT-temat.

Eftersom den är på franska och eftersom alla borde se och förstå så – här är själva grundtanken:

Olivier bär på en hemlighet. Han har levt med den länge. Hans familj vet inte och han är rädd för reaktionerna. Hans kollegor misstänker det, men det är svårt att prata öppet om det. Men ibland rämnar fasaden.

I nästa klipp står Olivier på en fotbollsläktare och skriker ”bög!”, ”bögjävel!” och ”skitbög!”. Och så budskapet: Olivier är homofob.

Det är så fullkomligt briljant uttryckt. Charles Berlings voice-over, musiken, genre-ironin – men framför allt för själva poängen som filmen gör:

Det är homofoben som är sjuk. Inte bögen.

Och om jag behövde ett bevis på att filmen verkligen gjort avtryck så fick jag det häromveckan, i en intervju i Aujourd’hui Sport där en klubbledare fick frågan om vad han tyckte.

– En film om rasism hade jag varit beredd att visa imorgon. Men om homofobi… vad kommer sen? Misshandlade kvinnor? Om borgmästaren ber mig visa filmen kommer jag att göra det. Men jag hade föredragit att visa nakna brudar…

Sa Louis Nicollin. Och flinade.

/Simon Bank