J'irai cracher sur vos maillots

 I väntan på Bundesliga pt III, IV och V tycker jag att vi hittar balansen igen med en existentiell fråga mot fransk bakgrund (their forte, the French).

Jag ska inte – i alla fall inte just nu – försöka kopiera Erik Nivas titantyska ambitionsnivå även med Ligue1 (som börjar i helgen), utan snarare ge mig in i den tredje mest talande värvningen den här sommaren. (och samtidigt tipsa om en fin intervju som Mme Thorén gjort med Kim Källström, där svaren om Zlatan-grejen säger väldigt mycket om Kims intelligens, professionalism och semipsykopatiska vinnargener)

Den första? Benzema till Madrid, förstås. Den markerade maktförhållanden. Den andra? Bastos till Lyon. Den markerade också maktförhållanden.

Den tredje?

Gabriel Heinze till Marseille.

Det bästa jag skrivit om Heinze skrev jag efter Roma–Real Madrid i fjol:

Heinze är en frejdig spelare. Det är vad man kallar spelare som är expressiva, som alltid vill visa alla att de är med på planen. När Heinze spelar ytterback ser det roligt ut. När han spelar mittback blir jag bara förbannad. Varje gång en boll kommer mot honom agerar han som om det vore Roger Federers förstaserve.

Nu ska alltså Heinze spela för Didier Deschamps i Marseille, och det är en transfer som berättar två saker för oss. Den ena handlar om fotbollspsykologi, den andra handlar om fotbollssociologi.

På det första temat måste man naturligtvis först och främst konstatera att det är en värvning som visar att Deschamps plan är att sätta ihop den mest psykiskt/taktiskt labila backlinjen världen skådat sedan aposteln Harry Redknapp under en och samma säsong i West Ham skickade ut Stuart Pearce, Julian Dicks och Neil Ruddock (en backlinje med spelare som kallades Psycho, Terminator och Razor, jag saknar den tiden lite).

Deschamps har i sitt stall:

Taye Taiwo – en supertalang som just lärt sig vad offside är. Att han kallas ”supertalang” betyder att han i år siktar på att lära sig vad det är för vita prickar som dyker upp framför ögonen när han springer fort (de heter Benoît Cheyrou).

Gabriel Heinze.

Sex,Drugs and Cyril Rool.

Utöver det har Deschamps tre-fyra mittbackar som tror att ”mittback” är en intelektuell position snarare än en fysisk, och som alltså kan befinna sig lite varstans när det är match.

Det är det ena.

Det andra handlar enbart om Heinze, och säger en del till oss om det här vi kallar ”modern fotboll”. För ett par år sen kom Daniel Riolo, författare och PSG-supporter, ut med en bok om PSG:s historia. Jag har bara bläddrat i den, den ser intressant ut.

Hur som helst. När Heinze förhandlade med OM var det många i Paris som trodde att det var ett skämt, alltihop. Att det var ett sätt för Heinze att jävlas med les phocéens. Han var ju deras. Heinze spelade i PSG i tre säsonger, tre bra säsonger, och ni vet ju hur det är med den sortens, expressiva spelare – de blir hjältar eller idiotförklarade.

Och Heinze blev aldrig idiotförklarad.

Men nu? Till slut skrev han alltså på för Deschamps, han pratade om utmaningen och fick medspelarna att prata om hur viktigt det var med hans rutin. Och Daniel Riolo förstod ingenting.

Det var ju inte bara det att Heinze var PSG. Han var anti-OM. Riolo hade en historia att berätta, och han gjorde det häromdagen:

– Man ska veta att Heinze gick längre i dumheterna mot OM än andra gamla parisare. En dag, på Camp des Loges (PSG:s träningscenter) gav man honom en OM-tröja och… han spottade på den! Det är starkt, och supportrarna i Marseille måste känna till det nu.

Jag fick två snabba associationer när jag läste om det här spottandet. Den första handlade om Boris Vians surrealistiska roman J’irai cracher sur vos tombes – som jag minns det inleds den med att huvudpersonen fångar och tillagar en ål som tagit sig upp genom rörsystemet i hans hus – vars titel på svenska inte översattes till det ordagranna ”Jag ska spotta på era gravar” utan till ”Dagarnas skum”, ett rekord i översättningsmisshandel som inte skulle överträffas förrän National Lampoon’s Vacation kom till Sverige.

Det där kan ha varit ett stickspår.

Min andra association handlade om Mateja Kezman. När den gamle bombern-gone-knallpulver kastade sin PSG-tröja till marken efter att ha blivit utbytt blev han avstängd och slaktad av den allmäna PSG-opinionen.

Och att kasta är ju inte samma sak som att spotta (som jag brukade förklara för storebror när vi var små). Men hela episoden säger en del om den växande klyftan mellan dem som spelar och dem som tittar på. När OM kommer till le Parc i vinter kommer Heinze säkert att stöttas av OM-fansen och få höra att han ”sålt sig som en hora” av Boulogne Boys.

Under tiden står vi där med frågan:
Vad ska vi kalla oss, vi som betalar dyrt för att gå och titta på horeriet?

/Simon Bank