Brothers Gonna Work It Out

Lombardisk dimma, influensa på ingång och en lätt overklighetskänsla inför Champions League-starten. Åker tåg, läser sporttidningar, lyssnar på Glenn Gould, ska snart sitta med en bok i knäet och dricka caffè al Bicerin, det bästa varma som finns att dricka på Guds gröna jord.

En bra dag, med snuva. Dessutom har alltså Uefa förstått var gränsen för det rimliga går, och det applåderar jag (inte bokstavligt, det skulle bli konstig stämning här i kupén i så fall).

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se det nya Juventus igen, och jag ser ännu mer fram emot att se Gourcuff Jr försöka sänka dem. Med Del Piero och Diego borta är han ensamt geni på Olimpico ikväll. Men Chamakh kommer att bli uppäten, så Gourcuff måste göra allt själv.

Jag tror på 2–0. Hade Diego spelat hade jag varit säker, nu är det bara en känsla, en tillit. Tänk att Lolo Blanc och Ciro Ferrara ska mötas igen, som gamla män. Visst är det vackert?

Och bakom de gamla männen står de unga männen. I går läste jag om Juventus primavera-premiär, och noterade att den finfina 1–0-vinsten borta mot Genoa kom efter mål av… Giuseppe Giovinco, 18.

Många av er vet säkert redan att Sebastian Giovinco har en lillebror, att han är samma sorts spelare men lite starkare och lite yngre, men håll med om att det här innebär ett alldeles utmärkt tillfälle för en av de där listorna som vi gillar att gräla om.

Jag tänkte: Vilka är världens mest talangfulla bröder? Vi kör på dem som är födda på andra halvan av 80-talet eller senare, annars är det precis samma underförstådda avtal som alltid mellan mig och er: Jag lägger fram – ni berättar på vilket sätt jag har fel.

8. Përparim (1986, Twente) och Mehmet Hetemaj (1987, Albinoleffe).
De finska kosovobröderna går in i en oerhört viktig säsong, med U21-erfarenheterna i ryggen. Den lille Përparims karriär gick lite i stå i Grekland (AEK) och i dagarna flyttade han till Twente. En A-landslagsplats står på spel. Mehmet är avgjort en större talang, han var stundtals lysande i EM i somras och får nu chansen i Serie B. Make or break.

7. Viktor (1985, Heerenveen) och Rasmus Elm (1988, AZ).
I allsvenskan var Viktor en koloss som hivade 30-metersprojektiler antingen direkt i mål eller via Patrik Ingelsten i mål. Mål blev det oavsett. I Eredivisie har han haft det lite jobbigare, han behöver växla upp fötterna en hastighetsnivå till – klarar han det kan han göra samma sak där som i allsvenskan.
Rasmus är svensk fotbolls störste talang sedan Zlatan Ibrahimovic, redan ordinarie landslagsman och utrustad med spetsegenskaper som håller i alla ligor i världen; inläggsfoten, inkasten, säkerheten från 25 meter, tryggheten, intelligensen. Nu känner han sig för i Holland, i ett bra lag, och vi får se hur långt det räcker. Elms ska dessutom ha bonuspoäng för Fulhams-David.

6. Felix (1991, Hansa Rostock) och Toni Kroos (1990, Bayer Leverkusen).
Det är ju inte särskilt längesedan som Toni lanserades som den perfekta korsningen mellan GudLothar Matthäus. Han glänste i U17-VM och lyftes fram i Bayerns A-lag. Sen saktade allting in, och när Bayern inte utnyttjade sin återlåns-klausul i somras var det en signal om att han kanske inte är riktigt den han såg ut att bli. Än.
Felix har, precis som Toni, varit en urkraft i de tyska ungdomslandslagen, från födseln och uppåt. Nu pendlar han mellan en bänkplats i 2. Bundesliga och en plats i Hansas b-lag. Vi väntar och ser.

5. Giovani (1989, Tottenham) och Jonathan Dos Santos (1990, Barcelona).
Fina klubbadresser, så klart, men mex-brasse-mixen har fortfarande en bit kvar innan de kan kalla sig seniorspelare på allvar. Giovani kom upp i Barcelonas a-lag strax efter Leo Messi, och det fanns stora förhoppningar som inte riktigt motsvarades. Lite för vek, lite för ojämn, och alltså en perfekt Tottenham-värvning. Han har inte bidragit med något i England än, har varit utlånad till IpswichRoy Keane (det där var, som det heter, ironi).
Men i landslaget går det bra, och Giovani räknas fortfarande som en extrem talang.
Det gör lillebror Jonathan också, inte minst som lillebror faktiskt är större. Efter en fin försäsong med ett inspirerat inhopp mot Manchester City nosar han på en plats i Barças a-trupp.
Precis som med Elms så cashar Dos Santos-pojkarna in ett bonuspoäng för bredd. Storebror ÉderMexiko. och säkert lärt sig ett och annat av sin tvillingsjäl spelar professionellt hemma i

4. Sebastian (1987, Juventus) och Giuseppe Giovinco (1990, Juventus primavera).
Såg ni Sebastians inhopp mot Lazio i helgen så såg ni också en upprepning av en fråga 90 procent av alla juventini ställt det senaste året: Varför spelar han inte oftare?
Svaret handlar till 33 procent om fysik, till 33 procent om en italiensk misstro mot unga talanger och till 33 procent om att han finns i samma klubb som Alessandro Del Piero. Sebastian är en elvisp med blick, en potentiell femtonmålsspelare och en playmaker som kan öppna vilka matcher som helst. Lillebrorsan ska i stort sett vara samma spelare, men med lite långsammare fötter och lite mer fysik. Om det är en för- eller nackdel återstår att se. Han har redan hunnit med att imponera i internmatcher under försäsongen och kommer garanterat att synas i en cupmatch eller två i vinter.

3. Jonny (1988, Manchester United) och Corry Evans (1990, Manchester United).
Belfast Boys. Jonny är den långe som gör att Uniteds fans sover gott om natten även när Rio Ferdinand eller Nemanja Vidic är skadade. Klok, stor, stark, klassisk brittisk mittback with a twist.
Corry är den lite kortare, lite snabbare, med samma sorts utstrålning. Han har precis skrivit ett seniorkontrakt och har fått kaptensbindeln i reservlaget.

2. Rafael (1990, Manchester United) och Fábio Da Silva (1990, Manchester United).
Tvillingar är alltid något speciellt, en gren där italiensk fotboll – med Zenoni och Filippini-bröderna – varit bäst de senaste åren. Det här är nästan snyggare. En offensiv högerback, en offensiv vänsterback, i samma klubb. Rafael är steget före i karriären, men det finns inget som säger att inte båda inom ett par år skulle kunna vara ordinarie i en av världens bästa klubbar. De har farten, de har tekniken, de har bolleveranskvalitéerna – ge dem fem kilos hårdhet till så är de framme.

1. Eden (1991, Lille) och Thorgan Hazard (1993, Lille U17).
Ja, jag har ju tjatat och gnatat om minigeniet Eden Hazard rätt länge nu – och det tänker jag fortsätta med tills ni får hål i huvet. Och när jag är klar med det så ska ni ha klart för er att jag tänker börja tjata och gnata dubbelt så mycket om hans lillebror.
Eden är en färdig, flygande ytter med tre-fyra fötter och en någonstans rätt mogen förståelse av spelet fotboll. Nästa övergång kommer att kosta 200 miljoner.
Thorgan, då? Jag har inte sett honom spela, annat än i ett gäng kortare reportage och nätklipp, men de där välsignade stunderna övertygar mig om att det är mödan värt att se till att hålla sig kvar fram till 2014 för att se vad det ska bli av honom.
Ett litet exempel hittar ni dryga tre minuter in på det här junior-intermezzot, och vill ni se det gulligaste ni sett om både brödrakärlek och fotbollsskolning så ska ni sitta ner ett par minuter med det här belgiska reportaget.
Först får de en fråga om sina förebilder:
– Zinedine Zidane, säger Eden.
– Min bror, säger Thorgan.
Och sen avslutningen, en briljant avstämd reporterfråga: ”Har ni en Louis Vuitton-väska?”.
– Ja, jag köpte en nyss, säger Eden.
– Jag har ingen, säger Thorgan.

Där har ni dem, Hainaut-bröderna som ska styra världen om världen fungerar som jag vill. Och där har ni en lista att stöta, blöta och kasta ut till korparna.
En sak till, bara: Det bästa med listan är att jag sparat en liten tårtbit. Vi kan kalla dem överkvalificerade för den här sortens brödrapars-lekar, så vi håller dem till en helt egen post vad det lider.

/Simon Bank