Son of a Steel Metal Worker

Ett av mina all time-favoritsvar är när Craig Bellamy fick frågan om vad hans självbiografi skulle heta.
– "Don't Google Me", föreslog walesaren.

Referensen var lika pricksäker som uppenbar. Craig Bellamy har länge varit en av de där spelarna som aldrig någonsin kommer att hinna ikapp sitt eget rykte. Hans chanser har inte ökat i och med det här slaget/den här fösningen i nyllet på en planstormare. Men om vi nu ignorerar hans råd – om vi faktiskt tar och googlar honom – vad hittar vi då?

Jorå, det finns att ta av. Här har ni ett axplock av det Bellamy hittat på så här långt.

* Klassikern. Påstås ha attackerat sin dåvarande lagkamrat John-Arne Riise med en golfklubba.
* Min personliga favorit. Efter att Bellamy lämnat Newcastle skickade han häckel-sms till Alan Shearer. "Du är för gammal. Du är för långsam. Dina ben är slut".
* Och varför hade då Bellamy lämnat Newcastle? Tja, att han kastat en stol på hjälptränaren John Carver kanske hade något med det att göra.
* Eller månne att han kallat managern Graeme Souness för "en lögnare", efter att det påståtts att Bellamy fejkat skada för att slippa spela på en kant.
* Och när han sedan stötte på Newcastle igen så hamnade han såklart i bråk med asstränaren Terry McDermott i spelartunneln.
* Bråk med fans? Inget nytt för Bellamy. Här har vi ett youtubeklipp på hur han byter förolämpningar med sina egna supportrar efter att Wales förlorat en träningslandskamp.
* Och efter att West Ham spelat mot Ipswich – ärkerivaler till Bellamys gamla Norwich – ska Bellamy ha kallat en bortasupporter för prostituerad, och lyckades både förolämpa kvinnan och referera till de fem prostituerade kvinnor som mördats i staden två år tidigare. Polisen blev inkallad.
* Inte nu för att polisen inte varit inblandad förut. Redan 2003 dömdes Bellamy till böter efter ett bråk på en nattklubb.
* Några år senare var han i rätten igen, men den gången friades han från anklagelsen om att ha attackerat två kvinnor på en annan nattklubb.

Var det allt? Absolut inte. Bellamy har drösvis av andra bråk med tränare, bargäster och motståndarfans på sitt samvete – men någonstans finns det en gräns för hur många av Googles träffsidor man orkar klicka sig igenom.

En sak bara. Om man är lite noggrann i sitt googlande så snubblar man även över den här artikeln, där Guardian-journalisten Michael Walker följer med Bellamy till sina urblåsta uppväxtkvarter i Cardiff. Ska man begripa vem Craig Bellamy verkligen är så bör man läsa den.

Bellamy kommer hem till sitt föräldrahem, där hans mamma berättar att hon nyss haft inbrott i sitt garage. Hon tror att det är en av Bellamys barndomskompisar som är skyldig. Killen i fråga hade fastnat i samma heroinmissbruk som så många andra av ungdomarna i de här delarna av Cardiff, så Bellamy gav honom chansen att flytta och bo med honom i lyxhuset utanför Newcastle. Men så snart han kom tillbaka till Cardiff föll han ner i herointräsket igen – och nu gjorde han alltså inbrott i Bellamys föräldrahem.

Journalisten och fotbollsspelaren kör runt i de mest slitna stadsdelarna av en sliten stad. Förbi hålet-i-väggen som gör "världens bästa pajer, förbi stålverket hans pappa fått sparken ifrån.
– Inget avgångsvederlag, ingen pension, trots att han offrat alla de där åren. A disgrace.
De stannar till vid parken där Bellamy först sparkade på en fotboll som liten grabb. Nu är den ett tillhåll för narkomaner. Craig Bellamy är inte dum. Han vet hur han framstår, men han begär inte att folk ska älska honom. Han önskar bara att de skulle förstå honom lite bättre.
– Min image är inte den bästa, inbillar jag mig. Men du måste känna mig och förstå mig, se lite av det jag sett utanför fotbollen. Kanske måste du vara ett fan till mig för att gilla mig. Är du inte det så kommer du aldrig att göra det.

/Erik Niva