Den Goldenen Schlagstock

Som uppföljning på den där ultrasdiskussionen häromdagen. Vi lyfter ju ofta fram den tyska fotbollskulturen som ett sorts föredöme vad gäller läktarkultur. Vi gör det med rätta – ingen annanstans finns samma lyckade kombination av tradition och modernitet, av äkta engagemang och sunt förnuft – men det innebär ju verkligen inte att Tyskland är någon sorts läktar-Xanadu.

Ju längre ner i seriesystemet du sjunker och ju längre österut i landet du reser – desto värre läktarproblem.

I veckan var det dags för det nordtyska öst-väst-höger-vänster-derbyt mellan Hansa Rostock och St Pauli. 23 Rostock-anhängare greps och 27 poliser skadades.

Även i Tyskland är känslan just nu att läktarkulturen står och väger, att den kan ta vägen lite vart som helst – och alltid pigga 11 Freunde gör journalistik av det. I kölvattnet av oroligheterna i Rostock bjöd de in till samtal mellan Wilko Zicht från Bündnis Aktiver Fußball-Fans (Alliansen för aktiva fotbollsfans) och Jörg Radek som är federal polissamordnare i de här frågorna.

Början av diskussionen visar på vidden av det avstånd som måste överbryggas:
* Mister Radek, känner du till "Guldbatongen"?
– Jag känner till många utmärkelser inom den tyska poliskåren, men "Guldbatongen" säger mig ingenting.
* Det är priset som herr Zichts organisation varje år delar ut för "mest orättfärdiga supporterbehandlingen" inom de tyska säkerhetsstyrkorna.
Radek: – Det visar på hur spända relationerna är mellan polis och supportrar. De som vill ha en vacker upplevelse får den störd av andra. Och polisen ska stå däremellan, som en sorts domare. Det skapar missuppfattningen att det är polisen som är glädjedödaren.
Zicht: – Polisen har definitivt en otacksam uppgift. Men med "Guldbatongen" pekar vi ut aktioner som är extremt misslyckade. Vi känner ofta att polisen helt saknar självkritik.
* På andra sidan har vi fans som har på sig tröjor med trycket "All Cops Are Bastards". Är fans och poliser naturliga fiender?
Zicht: – Jag tycker att det har blivit värre på senare år. Den avslappnade inställningen från VM 2006 har inte följt med in i vardagen. Det har frustrerat många fans.

Jag ska inte ta er igenom hela samtalet, men är ni intresserade av de här frågorna – och behärskar tyska någorlunda – rekommenderar jag den här länken.

***

Det här var också en match som – till skillnad från när Kenny Pavey firade mot Norra Stå – gör det befogat att diskutera spelarnas ansvar.

***

Kvar i Tyskland, och en intervju av helt annan karaktär. Som uppladdning inför Bosniens VM-kvaläventyr nästa helg står vi idag inför internmatchen; Wolfsburg med Džeko och Misimović mot Hoffenheim med Ibišević och Salihović. Bild har ställt frågor om Hoffenheim-spelarna till Wolfsburg-spelarna, och fått en del... intressanta svar.

Först har vi Misimović om Salihović:
* Vem av er blir först uppraggad på diskot?
– Vi går direkt till baren.
* Om Salihović vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– "Plattfuß am Nil" (den italienska filmen "Piedone d'Egitto", på svenska "Plattfot på Nilen"), eftersom han har 46 i skostorlek.

Och så Džeko om Ibišević:
* Vad gillar du hos honom, och vad gillar du inte?
– Jag gillar inte hans frisyr. Ibland ser Vedad ut som en skolpojke. Men hade jag kunnat få hans ögon hade jag inte tvekat en minut.
* Vem blir först uppraggad på diskot?
– Här är det 50-50. Vissa gillar mig bättre, andra föredrar honom. Ett solklart kryss.
* Om Ibišević vore en skådespelare, vilken film skulle han vara med i?
– Huvudrollen i en porrfilm vore idealiskt för honom.
* Vem snarkar högst?
– Jag vet bara hur brutalt högt sopan Misimović snarkar. Om Ibišević snarkar lika högt är det godnatt för mig.

***

Jens Lehmann har förresten varit ute och dundrat mot den nya generationens fotbollsspelare och deras ovilja att göra allt för en framgång, men hans idéer är ärligt talat inget vi inte hört förut:
– Tidigare var framgång allt. Vi fick match-, poäng- och segerbonus. På den tiden visste ingen vad som hände om man blev skadad. Vem ska betala mina räkningar? Ska jag behöva hitta en ny karriär? Nuförtiden har de unga spelarna tjänat tillräckligt med pengar efter tre eller fyra Bundesliga-säsonger för att vara nöjda och mätta.

Nä, på samma tema väljer jag istället att lyssna på Middlesbroughs nya manager Gordon Strachan. Han har nämligen inventerat sin nya trupp – och kommit fram till att problemet med den är att alldeles för få spelare däri är gifta:
– Emmanuel Pogatetz är en av bara tre spelare som är gift, och det är helt otroligt i en värld som är tänkt att vara för män. Jag har aldrig stött på något liknande i hela mitt liv. Men så ung är alltså vår trupp, och det är ett stort problem för oss.

Strachan gör inte bara en poäng av åldersstrukturen på sin trupp. Han att bristen på äktenskap indikerar att det saknas personlighet, mognad och ansvarstagande.
– Det är inte det att jag kommer att ge mig ut för att leta upp fruar åt dem, det var bara det att det var en stor chock för mig. Du behöver ansvar i livet.

***

Chelsea-Man United? Atlético Madrid-Real Madrid? Inter-Roma? Äh, vem behöver sånt när du har en bunt bindgalna bosnier, en krullhårig tyskgubbe och en rödhårig skotte?

– Why did you decide to do it?
– Because it was for art.

/Erik Niva