Managing My Life

Ordet "fotbollsnörd" har blivit allt flitigare använt de senaste åren, och appliceras i stort sett på alla som har ett intresse som inte tar slut vid det svenska landslagets mästerskapsmatcher. Men nu gör vi det här på allvar. Let's get fucking nerding, then.

Jag skrev ju ett inlägg om Football Manager 2009 när det släpptes – och kommenterade vad hela grejen runt datorspelet går ut på – men har tigit ihjäl FM 2010 fulllständigt från min position bakom en mur av blöjor.

Well, no more.

Som vanligt är det The Guardian som får fart på mig, men den här gången måste jag snubbla in på deras teknologi-avdelning för att hitta guldkornet.

En spelskribent som heter Jack Arnott listar sina tre bästa Football Manager/Championship Manager-sessioner. Framförallt öppnar han upp golvet för att läsarna ska göra detsamma, och det är verkligen så att det är kommentatorsfältet som gör hela den läsupplevelsen. Visst ska jag dundra iväg mina bästa CM-minnen – jag är old school, dammit – men framförallt ser jag fram emot att höra skrönorna från hela den övriga nördbataljonen därute.

Jag vet ju att den är större än man anar.

3. Huddersfield Town, Championship Manager 2 (1995)
Första gången jag och min kompis Jocke verkligen konverterade till CM-serien. Vi hade redan provat Championship Manager '93, utan att bli helt övertygade. Men det här var the real deal. Det som framförallt skiljde ut CM-spelen från sina konkurrenter var den ambitiösa databasen av riktiga spelare från stora delar av världen. Själv tog jag över Huddersfield i den engelska tvåan, men gjorde dessvärre ett riktigt strategiskt amatörmisstag då jag brände hela min budget på gamla landslagsspelare på nedgång. Chris Waddle, Peter Beardsley, Chris Woods, Keith Curle... Alla kom de till Leeds Road, och alla presterade de väldigt dåligt till väldigt höga löner under en ganska kort period. Återuppbyggnaden av klubben tog flera säsonger.

2. Watford, Championship Manager 00/01 (2001)
En av de sessioner som till sist knäckte min entusiasm. Spelet hade ju på många sätt börjat bli mycket lättare – jag hade sedan länge knäckt det där med att det räckte med att köpa Källström, Bakircioglu och Mokouko från Sverige för att få ett slagkraftigt CL-lag – så tanken var att inte ta den enkla vägen utan istället börja i den engelska trean och bygga långsamt. Jag spelade tillsammans med en fullständig nybörjare i ett elva kvadratmeter stort studentrum i Sundsvall, och till att börja med gick allt enligt planerna. Mitt Watford etablerade sig snabbt som ett topplag, medan nybörjaren fick sparken från Bristol Rovers. Jag byggde vidare, medan han fick ta det enda jobb han kunde få: Strombeek, det lägst placerade laget i den lägsta spelbara belgiska ligan. Där vann han sedan knappt en match under två säsonger. Men vad händer? Jo, under ett par långknivade veckor får jag sparken från Watford – trots goda resultat och stadig utveckling – medan sopan från Belgien belönas med att bli utsedd till Millwalls nya manager. An utter disgrace. Jag har ännu inte förlåtit spelet.

1. Bristol Rovers, Championship Manager 3 (1999)
Första gången jag verkligen gjorde den här långa resan från den engelska fyran till Champions League-titeln. Och jag gjorde det innan spelet blev för lätt, innan de utländska fynden innebar en busenkel genväg. Jag skapade en kärna av de bästa spelarna i de lägre engelska divisionerna – Michael Duff, Justin Walker, Tom Youngs, James Flood – sedan utvecklades vi och växte tillsammans. We ruled the world, you know.

***

Men för perspektivens och historiens skull – vi kan ju inte sätta punkt här. Vi måste gräva ett par lager djupare. Managersimulatorerna började ju inte med CM-serien. När den kom hade jag redan varit runt det här kvarteren bra många varv. Därför ger jag också er ungdomar – de tre bästa managerspelen som någonsin gjorts, bortanför CM/FM-hysterin.

3. Football Manager (1982)
Fuck me, men jag var faktiskt med från den allra första början. 2000-talets försäljningssuccé tog sitt namn från detta, som verkligen var det allra första spelet i slag. Hemma på Tomtestigen fick vi vår första dator 1984, en Spectrum 24K som sedan uppgraderas till 48K. Den var tillräckligt kraftfull för att spela "Football Manager" på, och det var några vintrar då jag fan knappt gjorde något annat. Briljant nog har det här youtube-klippet återskapat spelkänslan, och där jag fick en nostalgikick misstänker jag att andra får någon sorts aha-så-var-det-på-stenåldern-uppenbarelse. Jo. Precis så här var det.

2. Player Manager (1990)
Egentligen ett action-spel, där alla andra managersimulatorer är ett ändlöst långsamt klickande genom textmassor. "Player Manager" hade lånat hela sin matchmotor från "Kick Off"-spelen, och grejen med att vara "Player Manager" var att man själv enbart styrde en av spelarna i laget. Det var vanvettigt roligt. Man tenderade att placera sig själv som center, och man tenderade sedan att vara tämligen egoistisk när man väl fick bollen. I praktiken blev spelet en tävling mot sig själv – hur många mål kunde man egentligen göra under en säsong? Jag vill minnas att A. Vicini sprängde 60-vallen ett år.

1. The Manager (1992)
Det första spel som började greppa managersysslans mångsidighet, och som därför långsamt började närma sig verkligheten. Här skulle man balansera budgetposter, förhandla om sponsoravtal – lyckades man få Commodore som tröjreklam var det en budgetjackpot – och förbättra spelartruppen genom stentuffa träningsläger. Man kunde äntligen bygga spelmodeller helt utan begränsningar, och dessutom var matchmotorn extremt mycket snyggare än något som tidigare gjorts. Och så bara älskade jag de där måstematcherna som man krigade till sig genom att ilsket vrida upp det där "struggle"-reglaget till max efter en medioker första halvlek. Här har ni youtube-klippet som förhoppningsvis får er att fatta grejen.

Ah. Those were the days, my friend.

/Erik Niva