When Saturday Comes

En lördag senare, och här står vi med halva huvet och lite till i väntan på en löjligt tät söndag.

Jag har ju lallat runt i Spanien/Katalonien i en vecka och det har, kan man säga, påverkat utblicken en del. Igår svor jag över en värdelös Spurs-stream, innan jag fick hotellet att ordna fram Lanterna-derbyt på en kanal utan ljud.

Fotboll är sämre utan ljud.

Men eftersom jag såg vad jag såg så kan vi gott ta avstamp där. Det var nämligen ett sjuhelsikes fyrverkeri till Genua-derby. De brukar vara snällare, både på planen och läktaren, men när vi summerade tre röda kort, åtta gula, ansatser till läktarbråk, inkastade fyrverkipjäser och ett par brål på planen så hade Genoa vunnit med väldigt klara 3–0.

Rossi inledde med att sparka lusten ur författaren Cassano, sedan rullade målen in. Det var det gamla, löpivriga Genoa som spelade, men de hade lagt till två ton cynism, och Samp såg ut att inte riktigt vara förberett på det.

1–0 Milanetto (str).

2–0 Marco Rossi, efter patetiskt försvarsspel.

3–0 Palladino, straff igen.

Gasperini och Gradinata Nord vann på knock. Genoa 3, Ciclisti 0. Palladino provocerade Samp-curvan onödigt (just i Genua finns det ingen riktig anledning till den sortens gester), men jag var annars mer imponerad av Genoa än besviken på Samp, och här har ni vad gamle Samp-hjälten Svennis tyckte:

Môcke bra:

Milanetto – Gastaldello.

Môcke, môcke bra:

Criscito – Castellazzi.

Môcke, môcke, môcke bra:

Palladino – ingen.

I Friulien visade Antionio Di Natale vem som är årets stora skyttekung i Serie A, med en frispark som var så fin att till och med duktige Livorno-målvakten Alfonso De Lucia fick titta på. Sen serbsköt Lukovic ett inlägg i skallen på Floro Flores, och så var den matchen slut. 2-0 till Udinese.

På Öarna var det viktigaste som hände att de skickade över en signal till Sveriges Television igen. Erik Niva har redan sagt, skrivit, och halvliggande berättat allt väsentligt som finns att säga om Tipsextra. Mitt eget bestående minne, utöver att det aldrig – vare sig förr eller senare – funnits ett så tydligt fokus i mina veckor som det fanns då, är ljudet. Det lågfrekventa surret, stundtals brutet av en sång där man inte riktigt kunde urskilja beståndsdelarna, världens mest exotiskt hemtama vaggsång. Om det gavs ut på cd skulle jag köpa två, en att lyssna på och en att hålla om när jag sov.

Iallafall. Om vi ska utse dagens män så har ni dem här:

1. Wayne Rooney.

Pompey höll emot i en halvlek, sen tryckte Wazza på Croxteth-gasen och försvann, allt för att vi inte helt skulle glömma bort honom nu när Xavi, C-Ron och Messi ska dela ut metallbollar till varandra. Två straffar – ett spelmål.

2. Jimmy Bullard

I grunden har vi ju en enorm motvilja mot alla för regisserade målcelebrationer, men det finns ju undantag. Och Jimmy Bullard är väldigt ofta, på väldigt många sätt, ett undantag. Hans Phil Brown-imitation efter 1–1 mot City var förstås ren jävla klass.

3. Michael Dawson.

Toppmatch för the nearly-theres. Villa fick med sig ett Gabby-mål som höll nästan hela vägen hem, men Spurs andra halvlek förtjänade ett fint mål – och Daws gav dem oss det.

4. Ryan Giggs

En fin frispark, hans hundrade mål i Premier League. Så var det inte mer med det.

5. SWP

Före Bullard's Comedy Show så var det här matchens höjdpunkt. Det tyckte Mark X Hughes också

6. WHUFC & the Clarets.

5–0, 5–3 – äh, här har ni hela paketet.

•••

Härifrån då? Spanien och grejer? Jodå, det mest uppseendeväckande var andalusderbyt, där ett släpande, svackande Malaga fick en utvisning efter tio minuter, men lik förbannat trummade iväg till 2–0 borta mot Sevilla. Luis Fabiano ordnade till oavgjort efter paus, men Sevilla missade att profitera på det faktum att Barcelona och Madrid ska stjäla poäng av varandra i kväll.

…det gjorde i och för sig Valencia också. Villa-Maravillas obligatoriska mål räckte bara till 1–1 mot Mallorca hemma på Mestalla.

•••

Från Tyskland ska vi rapportera om att FC Hollywood hållit ett – lugnt – årsmöte. Uli Hoeness tar över presidentsklubban (om de har en sån, jag vet faktiskt inte) från Kaiser Franz, medan Rummenigge a) gjorde klart att Toni Kroos ska återbördas till fadershuset nästa säsong och b) gjorde klart att han inte gjort någonting fel (på transfermarknaden, och förmodligen någonsin).

På planen var, och det här har ni hört förut, superbosniern Edin Dzeko omgångens snyggaste man.

Mot Werder Bremen gjorde han både snygga och smarta mål, när lagen spelade 2–2 (Mertesacker kvitterade till slut).

Eftersom min katalanska uppkoppling inte är vad den borde får vi hålla resten kort. Men vi ska i alla fall konstatera att Herthas mardröm fortsätter. 1–3 mot Eintracht Frankfurt, fem poäng på fjorton matcher – och inget lag har i Bundesligas historia lyckats undvika nedflyttning med en så usel start. Rasmus Bengtsson? Skadad. Ermüdigungsbruch (jag antar att det är någon slags förslitningsskada?).

Resten i korthet då:

Lurig dag i Ligue 1. OM stångade sig trött mot Lens publik och köttmur, tills Eduardo Dos Santos nickade in 1–0 för RCL i slutsekunderna. Jag ska inte säga att det gladde mig, men jag håller lite på Lens. Lyssna på publiken efter matchen. Det är vackert, de förtjänar ett lag i ligan.

PSG – vars spelare dominerade i U21-landslaget i veckan – stoppade Jean Fernandez Auxerre-tåg, Jérémy Clement gjorde jobbet efter ett fantastiskt fint Makelele-Sessegnon-anfall. Coupet skadade sig illa, benbrott. Stackarn.

Här har ni lite känsla från nordiste-derbyt Lille-Valenciennes, som absurt nog Lille vann med 4–0. Bastos-ersättaren Gervinho börjar se ut som just det nu.

I Turkiet noterar vi som hastigast att Fener nog inte ska ha kvar Volkan om han tillåter Kasimpasa att göra så här efter en halvminut, och sen vinna med 3–1 i Kadiköy. Kasimpasa, herregud.

Till sist ska vi rekommendera en titt på Viktor Elms två mål mot Waalwijk, och gratulera Partizan till en rätt fin vinst.

Partizan gick in till det 137:e veciti derbi mot Zvezda på bortaplan, och det finns – som vanligt – rätt mycket värt att lägga fem minuter på i den matchen. Här har ni alltihop, och om det finns en sak som är värd att berätta mer än andra så är det att Cleo, brassen som sådär vackert curlar in 2–1 och ger Zvezda deras första ligaförlust för säsongen, alldeles nyligen blev den förste spelaren på mer än 20 år som använde en säsongspaus till att gå till Partizan från Röda Stjärnan.

Om ni tycker att det vore skäl nog att inte tokfira ett segermål på bortaplan så är ni helt klart av ett annat virke än Cleo.

Och om ni tycker att en söndagsförmiddag är till för något annat än en promenad genom Barcelona och uppladdning inför årtusendets superclásico så är ni av ett annat virke än mig.

Det här blir nog bra, va?

/Simon Bank