We're from Barcelona

Here we all are. Barcelona i höstljus, solvärme och dagens tidningar på ett cafébord. Kaffe med mjölk och en partitissima vid horisonten.

Det intressanta är inte att Barça åker ur om två resultat går mot dem ikväll – jag kan verkligen inte tänka mig det – utan att de ens hamnat i den här situationen. Hyllas dem som hyllas bör, det är ju som Mourinho sa: ingen utom han själv och Guardiola gav Rubin och Dynamo Kiev ens en halv chans, och nu sitter de här och skrämmer de stora med två matchdagar kvar. Fenomenalt. Och fenomenalt underhållande.

Igår satt Diego Milito och pratade inne på Camp Nou, och vartannat ord han använde var ”grande”. Grande club hit, grande squadra hit, grande giocatore och grande partita och grande stadio och grande storia.

Det är ju lite så italienskan är, men det är mycket så matchen är. Partitissima. Jag hoppas verkligen att Sneijder ska kunna spela, han tillför det osäkerhetsmoment som Inters anfallsspel så förtvivlat behöver, på ett annat sätt än Stankos instrumentella kvalitetsgnuggande eller anfallarnas måljagande. Vi får se. Och medan vi väntar kan vi väl lika gärna låta dammsugaren gå över fotbollsvärlden och se vad vi hittar?

Ta det här med konsten, till exempel.

Vi pratade om saker som var tidsfrågor efter Irlands hårda fall i Frankrike. Eftersom det var en skandal så kom dataspelet snabbt, eftersom det är 2009 kom protestgrupperna på facebook snabbt, eftersom det var Thierry Henry så kom ursäkterna snabbt – och eftersom det var Irland så kom naturligtvis protestsångerna som ett brev på posten.

– Jag ville bara uttrycka min besvikelse över sättet som matchen slutade. Jag var så förkrossad av orättvisan att jag varken slog på tv:n eller läste tidningarna dagen efter, och skrev en sång för att uttrycka min djupa besvikelse, säger singer-songwritern Mighty Stef.

Och sen gjorde han det (och visst sjunger han ”Terence Henry”?).

Det var musiken, det.

För att få ut det vi behöver ur fotokonsten vänder vi oss till Paris och årets vinnare i megatävlingen BMW Paris Photo. Temat för året var ”när gjorde du senast något för första gången?”, och den holländska dokumentärfotografen Karijn Kakabeeke, som tidigare plåtat en hel del från det där fenomenet med hemlösas fotboll, vann priset för sin fotoberättelse om den afghanska flickan Khadija.

Hela bildserien är döpt till Khadija's dream, och våra muslimska läsare får rätta mig men jag tror att det finns en poetisk-religiös tyngd i det namnet. Khadija var profeten Muhammeds första hustru, och i dikter berättas hur hon innan de möts för första gången i en dröm ser hur fullmånen faller ner i hennes knä för att skina ut mot alla världens länder.

I Kakabeekes bild ser vi hur en afghansk flicka med samma namn sparkar på en fotboll för första gången. Nu spelar hon i Afghanistans första damlandslag. Jag tror att Fifa hade gillat symboliken.

Här är den bilden. Hela serien hittar ni på hemsidan, gå in under reportage och Bend it like Beckham.

Så. Då har vi klarat musiken och bilderna. What have we… jo, akrobatiken! Alla ni som ägnat era nätter åt att fundera över vad the legend aka Pitbull aka Edgar Davids sysslar med nu för tiden kan somna om.

Han jonglerar. Davids är ett av de stora affischnamnen för det där som kallas freestyle, och det är rätt ironiskt eftersom den grenen mest handlar om brist på funktion och eftersom Davids själv var en extremt funktionell fotbollsdödare på sin tid. Hur som helst, nu berättar han om livet och framtiden i en stor Times-intervju, och det är skäl nog att prata om honom igen.

Och om vi då ska sy ihop hela den här löst sammanhängande renässanssäcken så gör vi det med att besöka en levnadskonstnär med koll på kokkonsten.

Ni minns förstås Bochums Anthar Yahia? Mannen som gjorde målet som tog Algeriet till VM?

Vi missade kanske att berätta lite mer om både honom och hans mål. Grejen med Yahia är att han är en sann intellektuell, som talar franska, tyska, italienska och engelska flytande, som spelar gitarr, är intresserad av mellanöstern-historia och sammanfattar sin livshållning så här:

– I livet finns fotboll, men också annat. När jag är i en grupp kan man inte bara prata om fotboll i all oändlighet. Var och en har sina intressen och sina samtalsämnen, i linje med sin kultur eller sitt yrke. Jag älskar att delta i alla diskussioner, att berika mig själv och delta i samtalet. Det är därför jag intresserar mig för alla delar av livet.

Sympatisk grabb. Intervjun finns på fina nordafrikanska fotbollssidan Le Buteur. Värd att läsa för er som kan era franska glosor.

Dessutom var det det här med kokkonsten. Yahia var skadad bara ett par veckor före de där avgörande kvalmatcherna i Kairo och Sudan. Det var tveksamt om han ens skulle kunna spela, men nu har han avslöjat hur han bar sig åt för att bli frisk.

– Jag ordinerades en behandling bestående av medicin och smuts… av spenat. Vi gick till marknaden och köpte fyra kilo spenat, läkaren kokade alltihop och jag drack. Det var vidrigt, men jag svalde alltihop och tänkte på matchen…

Så om ni någonsin undrat hur det gick till när Algeriet tog sig till VM så… det var inga konstigheter alls. Spenat. Det vet väl vem som helst.

/Simon Bank