Taken Over by the Fear

I dag lyfter Aftonbladet Debatt upp den senaste veckans mest iögonfallande rapport från Europa. Schweiz, det neutrala, ekonomiskt välmående icke-EU-anslutna landet som just förbjudit den stora minoriteten (fem procent) med muslimsk tro att bygga minareter.

Det har, förstås, blivit ett jävla liv om det, både i Schweiz och internationellt.

Men hade vi, med måttlig insyn i det schweiziska varandet, kunnat se det här komma? Hade omvärlden kunnat få några små gratissignaler om vilken sorts land som Schweiz är på väg att bli?

Tja, vi hade ju alltid kunnat titta på fotboll.

För två veckor sedan vann Schweiz U17-VM, och de gjorde det med en trupp och ett lag där majoriteten inte hade sina rötter i Schweiz. Finalen avgjordes av en bosnisk supertalang (ytterligare en av alla som berikar europeisk fotboll) som heter Haris Seferovic, och tretton av de 20 världsmästarna är naturaliserade schweizare; två från Bosnien, två från Albanien, en serb, en kroat, en kosovar, en ghanan, en kongoles, en chilenare, en portugisk, en italienare…

…och en tunisisk grabb som heter Nassim Ben Khalifa.

Nassims farsa, Hedi, kom till Schweiz för 30 år sedan, för att utbilda sig och arbeta. Mamma Salima följde efter åtta år senare, och de rotade sig snabbt i landet.

– Min prioritet när jag kom till Schweiz var att skaffa vänner. Integrationen gick utan problem, har Salima berättat för tunisiska tidningar.

– Jag känner mig fullkomligt schweizisk, säger Nassim själv.

Han besöker Tunisien två gånger per år, älskar landet - men är schweizare i både pass och hjärta. Hans familj är muslimer, icke-praktiserande men ändå muslimer, och de har förstått fått frågor om minaret-debatten.

- De ville inte hamna i det, att behöva prata om förslaget mot minareter, till exempel. Man ska inte blanda ihop allt, vi vill att vi håller oss till sporten, säger Nassim.

– Jag kommer från Tunisien, och vi har rätt många bosnier och kosovarer. Även om vi alla är schweizare, eftersom vi är födda i Schweiz, så har ingen av oss glömt sitt ursprungsland. Att vi kunnat blanda olika mentaliteter har tveklöst varit ett plus för laget.

– Jag tror att alla tjänar på det, inte bara i laget. Schweizarna har tagit för vana att vänja sig vid utlänningar, och var och en tjänar på att ta in den andres kultur. När det gäller ett lag som vårt så har blandningen ytterligare förstärkt vår lagkänsla. En del ur-schweizare har till och med börjat prata serbiska!

Och det var det hela? Nassim mötte en del rasism som liten, men nu är han superstjärna i landslaget och representant för ett schweiziskt black-blanc-beur-under precis som det franska 1998?

Världen var inte så enkel i Frankrike. Bilarna fortsatte brinna i les banlieus. Och världen är inte så enkel i Schweiz heller.

I veckan berättade Nassim Ben Khalifa i en intervju att han ”beundrar” Tariq Ramadan. Ramadan är en muslimsk filosof, teolog och debattör. En stor intellektuell. Han lever i Schweiz men har ett stort inflytande över hela Europa. Och han är inte okontroversiell.

– Ramadan är inte den reformist som han gärna vill framställa sig som. Han är en konservativ muslim, som håller fast vid en gammal tradition, säger Saida Keller-Messahli, representant för det progressiva ”Forum für einen fortschrittlichen Islam”.

När Khalifa lyfte fram Tariq Ramadan fick han massiv kritik från många håll. Hans ”integration” ifrågasattes. Och häromdagen backade han i en intervju med gratistidningen 20 minuten:

– Jag beundrar bara sättet som Tariq Ramadan pratar och för sig på i tv. Det där är inte mitt område.

Nassim Ben Khalifa och hans lag blev en symbolfråga, på samma sätt som minareterna är en symbolfråga. Och symboler betyder saker.

– Jag erkänner att jag inte förstår det där förslaget. Vad tjänar man på det? Det finns inget problem med integrationen av muslimer. För mig är det ett krig om symboler. Men vi lever i ett demokratiskt land, och man måste acceptera lagarna. Om vi nu måste rösta, så rösta, säger Nassim själv.

Schweiz röstade nej, och om det har jag bara två saker att säga (eller, två saker som inte alla andra redan sagt).

Den ena är om det praktiska argumentet, som alltid anförs mot minareter. Att det är så jobbigt med de där ropen. När jag var sju år gammal flyttade min familj, vi hamnade ett par meter ifrån ett kyrktorn som väsnades varje morgon när jag ville sova.

Det är klart att vi var lite oroliga över hur det skulle lösa sig. Så berättade min pappa om poeten som bodde likadant, men som förklarade att han inte längre hörde klockorna, eftersom han levde inuti dem.

Lever vi i klockorna hör vi dem inte längre, jag vill tro att det är samma sak med minareterna.

Och det andra? Dagen före VM-finalen gick Peter Gilliéron, ordförande i det schweiziska fotbollsförbundet, ut i en egen politisk debatt, ett starkt och konkret uttalande i Sonntag:

– Det vore bra om det kunde bli lättare för unga människor att naturaliseras. Vi skulle stödja snabbare beslut om medborgarskap.

/Simon Bank